Vad gjorde du som 15-åring? Troligtvis inte vad Gloriana Villalobos gör idag. Costa Rica-mittfältaren, som är född 1999, är hela mästerskapets yngsta spelare. Idag kan hon göra VM-debut mot Spanien. Supertalangen jämförs redan med landets stora stjärna – PSG-mittfältaren Shirley Cruz – och har trots sin ålder redan gjort 12 landskamper (två mål).

Villalobos debuterade i Costa Ricas proffsliga redan som 12-åring och var två år senare ordinarie på mittfältet i u20-VM. Supertalangen är bara 159 cm lång och väger nätta 50 kg – men de fysiska svagheterna kompenserar hon med annat. ”Jag gillar att ha mycket boll. Jag använder min explosivitet och försöker att undvika dueller. Hemligheten med fotboll är att spela enkelt”, säger 15-åringen själv.

VM:s 13 yngsta spelare

Gloriana Villalobos, Costa Rica, 1999
Maria Coto, Costa Rica, 1998
Kerlly Real, Ecuador, 1998
Jessie Fleming, Kanada, 1998
Emelie Alvarado, Mexico, 1998
Jessica Aby, Elfenbenskusten, 1998
Jill Roord, Holland, 1997
Daisy Cleverley, Nya Zeeland, 1997
Nadage Cissé, Elfenbenskusten, 1997
Aminata Haidara, Elfenbenskusten, 1997
Lissete Tobar, Ecuador, 1997
Emelie Valenciano, Costa Rica, 1997
Cinzia Zehnder, Schweiz, 1997

Vem som är bäst, just nu, av de här supertalangerna? Jessie Fleming i Kanada. 16-åringen hoppade in i 71:a minuten i premiärmatchen mot Kina och gjorde därmed sin 17:e landskamp. I media beskrivs hon som den nya Christine Sinclair och även Kanadas förbundskapten John Herdman har höga förväntningar på mittfältaren. ”Hon kan som 16-åring spela vart som helst på planen på grund av att hon har så bra spelförståelse. Om vi ser framåt i tiden, och när hon byggt upp sitt självförtroende, så kan hon bli en notorisk målskytt för Kanada. Hon kan bli vår bästa målskytt någonsin från mittfältet”.

/Maja Johansson

”Vissa spelare är inte så erfarna”, sa Pia Sundhage efter 3–3 mot Nigeria. Orden syftade till att förklara varför det svenska landslaget inte lyckades hålla försvaret kompakt och undvika en mot en-situationer.

Frågan är vilka av spelarna hon tänkte på? Av de 14 spelare som fanns på planen mot Nigeria saknade bara två, Elin Rubensson och Amanda Ilestedt, erfarenhet från tidigare mästerskap.

Övriga tolv har deltagit i mästerskapsslutspel tidigare – och de flesta har spelat såväl EM, VM som OS. Jag har förståelse för att allt inte blir helt rätt i snabba svar till journalister efter matcher, särskilt när matcherna gestaltat sig som Sveriges i går. Men jag köper inte att förbundskaptener tar till faktiska osanningar.

Sant är dock att två 22-åringar med relativt få landskamper på sina samveten kastades in i hetluften i går – och svarade båda två för godkända insatser.

De övriga tolv kan knappast räknas som oerfarna eller jätteunga.

Sveriges spelare i matchen mot Nigeria:

Hedvig Lindahl, 32 år, 111 landskamper

***

Elin Rubensson, 22 år, 22 landskamper

Nilla Fischer, 30 år, 134 landskamper

Emma Berglund, 26 år, 39 landskamper

Lina Nilsson, 27 år, 68 landskamper

***

Kosovare Asllani, 25 år, 80 landskamper

Lisa Dahlkvist, 28 år, 99 landskamper

Caroline Seger, 30 år, 141 landskamper

Therese Sjögran, 38 år, 213 landskamper

***

Lotta Schelin, 31 år, 153 landskamper

Sofia Jakobsson, 25 år, 60 landskamper

***

Olivia Schough, 24, 26 landskamper

Linda Sembrant, 28 år, 60 landskamper

Amanda Ilestedt, 22 år, 10 landskamper

Tre insläppta mål mot Nigeria och plötsligt känns vägen mot åttondelsfinal väldigt tuff. Sverige har mycket att bevisa mot USA på fredag – annars blir VM-äventyret kort.

Jag hade hoppats på att få skriva mitt första hyllningsinlägg på bloggen – men det får vänta. Det går nämligen inte att hylla efter gårdagens poäng. Jag hade varit väldigt nöjd om det hade varit USA som stod för motståndet – men nu var det Nigeria. Ett Nigeria som satte fart från första minut och stod upp och kom tillbaka trots underläge två gånger. Jag är imponerad över deras direkta, snabba anfallsspel som ställde till stora problem för den svenska backlinjen matchen igenom.

Backlinjen, som har ifrågasatts under hela 2015, skapade ännu mer oro efter igår. Lina Nilsson var sämst på plan i första halvlek och hade inte en chans mot Asisat Oshoala. Även snabba Elin Rubensson hade problem mot Nigerias blixtrande anfall. Nilla Fischer då? Hon som ska leda det svenska försvaret. Allt gick rätt i första halvlek med ett stabilt mittbackspel och inblandning i båda målen. Men vad hände i andra? Två förlorade dueller = 2-2. Och sen kom krampen… som även drabbade Emma Berglund, Kosovare Asllani och några till.

Att det svenska försvaret kunde darra visste vi ju sedan tidigare. Men att Caroline Seger, Kosovare Asllani och Lotta Schelin skulle vara totalt osynliga mot Nigeria i en VM-premiär. Det anade man inte. Och precis det har en stor del i att det bara blev en poäng och inte tre. När inte nyckelspelarna presterar och skapar på egen hand så har Sverige problem eftersom bänken inte håller VM-nivå. Vi kan tyvärr inte göra som USA gjorde igår – byta in Alex Morgan…

Sen går det sällan att blunda för statistik. Nigeria hade mest bollinnehav (51 procent) och skapade dubbelt så många chanser (7-14). Dessutom hanterade afrikanskorna både värme och konstgräs på ett bättre sätt. Sverige krampade och gick på knäna medan Nigeria spelade med samma elva matchen igenom. Afrikanskorna var värda en seger igår – inte Sverige.

En poäng är en poäng och det är bättre än noll. Inför fredagens nattmatch mot USA hoppas jag att spelarna har en rejäl revanschlusta. Sen kan de även plocka fram minnesbilder från den senaste VM-matchen mot amerikanskorna (2011). Den gången vann Sverige med 2-1 och säkrade gruppsegern.

Spelarbetyg (1-5)

Hedvig Lindahl 3
Kan inte lastas för målen och står för en godkänd match.
***
Elin Rubensson 3
Sett över hela matchen var VM-debutanten bäst i den svenska backlinjen.
Nilla Fischer 2
Bra i första, sämre i andra. Vi kräver mer av Fischer.
Emma Berglund 2
Gör en okej match tills hon tvingas utgå på grund av kramp.
Lina Nilsson 1
Spelade visserligen upp sig i andra och var inblandad i 3-2-målet, men första halvlek var väldigt jobbig…
***
Kosovare Asllani 1
Syntes knappt under den halvlek hon spelade. Krampkänning efter 10 minuter.
Caroline Seger 1
Osynlig på det svenska mittfältet. Tyvärr kapten Seger – det håller inte.
Lisa Dahlkvist 2
Visade mycket vilja och var stark i duellspelet.
Therese Sjögran 2
Fin precision vid båda hörnmålen, men i övrigt ganska blek.
***
Lotta Schelin 1
Sällan man har sett Schelin så blek som igår. Hon måste höja sig rejält.
Sofia Jakobsson 3
En av Sveriges bästa i premiären. Var den som löpte allra mest.
***
Olivia Schough (in 45) 2
Bidrar alltid med energi och vilja – men skapade inget.
Linda Sembrant (in 57) 2
Gör ett stabilt inhopp både som mittfältare och mittback. Stärkte sina aktier.
Amanda Ilestedt (in 73) 2
Varken bu eller bä. Stabil den kvart hon spelade.

/Maja Johansson

Det enda man med hundra procents säkerhet kan förvänta sig av Nigeria är att man aldrig riktigt vet vad man ska förvänta sig. 

Nigeria har länge dominerat den afrikanska kontinenten och tog så sent som ifjol hem afrikanska mästerskapen – för nionde gången. 

Men trots att ”Super Falcons” samlat titlar på hög på den egna kontinenten har man aldrig lyckats utanför densamma, i alla fall inte på seniornivå. Och det trots att man deltagit i samtliga sex VM-slutspel som genomförts. 

Jag vet egentligen inte om något talar för en förändring nu i Kanada.

Det är liksom inte helt lätt att veta. Nigeria är inte det mest lättscoutade landslaget i världen så att säga. 

Att förbundskapten Edwin Okon, som inte lagt en enda sekund på att studera Sverige inför kvällens möte, av olika anledningar ratat damallsvenska klasspelare som Sarah Michael, Faith Ikidi och Rita Chikwelu – men plockat med Perpetua Nkwocha, som lämnat Sunnanå och varvat ner i division 2-laget Clemensnäs, säger det mesta. 

Det är nästan omöjligt att veta vad som väntar när Nigeria står på andra sidan mittlinjen. 

Men några saker är i alla fall ganska klara: som att laget är mer metodiskt i sitt spel än någonsin förut, att man har flera riktigt högklassiga spelare i sin startelva och att man kan spela tufft, på gränsen till fult, om det behövs. 

I övrigt kan man bara med hundra procents säkerhet förvänta sig att man inte alls vet vad man ska förvänta sig.

Norge besegrade Thailand lekande lätt och Tyskland trasade Elfenbenskusten sönder och samman. Det är så det kan se ut när VM-veteraner möter mästerskapsdebutanter, det är så det kan se ut när fotbollen växer.

Visst var matcherna ojämna och visst fasen ramlade det in några bollar för mycket. Men vad annat var egentligen att vänta?

Norge och Tyskland har ett försprång på Thailand och Elfenbenskusten som är flera årtionden stort. När VM-lagen nu blivit fler än förut kan det då se ut just som det gjorde i kväll. 

Ingen hade väl förväntat sig något annat?

Nu fick Trine Rönning skjuta in Norge i turneringen, Isabell Herlovsen hitta rätt två gånger om och anfallsesset Ada Hegerberg göra sitt första VM-mål i 4-0-segern mot Thailand som inte haft ett ligaspel på över två år. 

För Tyskland gick det lekande lätt, kanske enklare än så till och med, att ta sina första poäng i Kanada. Skyttedrottningen Celia Sasic gjorde tre mål, målsprutan Anja Mittag likaså i en match där segersiffrorna skrevs till 10-0.

Mer spännande än så blev det helt enkelt inte – vilket heller inte var att vänta. 

En ärrad veteran placerade in sitt 154:e landslagsmål, en duktig debutant skruvade in sin allra första VM-boll. 

Christine Sinclair höll nerverna i styr när hon sköt Kanada till seger från elva meter i VM-premiären. Några timmar senare bjöd Kopparbergs/Göteborgs Lieke Martens på fin teknik och perfekt precision när hon placerade in Hollands första mål i VM-historien. 

Resultaten 1-0, 1-0 inledde det sjunde och hittills största turneringsslutspelet. Sinclair visade sin vana trogen Kanada vägen mot Kina i en premiär som bar alla tecken och spår av klassisk öppningsmatch. 

Martens historiska VM-mål mot Nya Zeeland gav Holland en perfekt start på mästerskapen. 

VM-festen har börjat, nu väntar några veckor fyllda av glädje och sorg, favoritsegrar och skrällar, förväntade resultat och rejäla överraskningar. 

Framför allt väntar fyra veckor av för lite sömn, i alla fall för mig som redan börjat rucka på sovklockan och kommer att fortsätta på den inslagna vägen i natt. För jag tänker då rakt inte missa Tysklands första match nu när jag ändå råkar befinna mig i Hamburg. 

I januari dundrade Christine Sinclair in mål nummer 150 och 151 för sitt Kanada. I kväll sparkar hon igång det VM där hon bär hela hemmanationens förväntningar på sina axlar. 

Om mindre än en timme riktas strålkastarljuset mot Kanada där värdnationen kickar igång VM-festen med sin match Kina. 

I fokus, som alltid när Kanada spelar, står veteranen, skyttedrottningen och lagkaptenen Christine Sinclair. 

Få, om ens någon, skulle nog höja på ögonbrynen om det är just hon som visar vägen och ger värdlandet en flygande start på mästerskapen. 

För visa vägen kan hon, forwarden som brukar vara bäst när det gäller. I januari gjorde superstjärnan sitt 150:e och 151:a mål i landslagströjan. Målen kom i landskamp nummer 217, vilket ger ett målsnitt på 0,7 per match. 

Om en liten stund leder Sinclair den kanadensiska startelvan in på planen för turneringens första fajt. VM kan börja och skyttedrottningen kan ge mästerskapen den flygande start den faktiskt förtjänar. 

För om någon ska göra just det så är det väl Sinclair, hon som spelat 222 matcher för sitt land och visat vägen gång efter annan. 

Landslaget lyckades med att skapa intresse u n d e r EM 2013 – men varken innan eller efter. Nu hoppades man att de hade lärt av sina misstag – men då stänger de igen helt. Det USA insåg för 16 år sedan fattar inte Sverige än idag.

Vad är det som är så bra med sociala medier? Förutom att det ger en enorm spridning och skapar engagemang så får det målgruppen att komma nära. Eller åtminstone k ä n n a sig nära. Dessutom bygger det varumärke och skapar intresse.

Pratar vi landslaget som om några dagar spelar VM så är deras största målgrupp unga tjejer som älskar fotboll. Att det krävs ett jäkla jobb för att fånga den här målgruppen och framförallt behålla den… det visste spelarna i USA redan 1999.

Inför hemma-VM så var alla i laget rädda för att läktarna skulle vara tomma, eftersom matcherna skulle spelas på arenor med kapacitet för över 50 000. Förbundet och framförallt spelarna lade ned sin själ inför mästerskapet för att skapa en stor bas av fans, och målgruppen var i första hand unga tjejer. På den tiden så fanns inte sociala medier så för att låta fansen komma nära så körde landslaget en form av turné där man var på plats på en mängd ställen för att personligen möta målgruppen.

Idag är det ju enklare än så.

Vad som hände under VM var att varenda arena var fullsatt. Finalen spelade inför 90 000 personer på Rose Bowl i Los Angeles. Det var ett enormt genombrott och sedan dess är USA:s damlandslag ett av dem mest populära i landet, oavsett sport. Se mer om resan i den fantastiska dokumentären ”Dare to dream”.

Sverige lyckades inte
Det var det här åtminstone vi (Maja och Anders) såg framför oss skulle ske vid hemma-EM 2013. Och trots att landslaget stängde för media (läs mer om det i Majas första blogginlägg) och stängde sig själva lyckades man med att fylla flera arenor. Skillnaden mot vad som hände i USA var att intresset här aldrig blev stort här efter EM. Det dog.

Nu är det återigen dags för mästerskap och vad gör Sverige?

1. De stänger för den lilla skara media som är på plats i Kanada (läs Jennifer Wegerups krönika om det här).
2. Spelarna ”släcker ned” sina sociala medie-konton under mästerskapet.

Hur fan tänker ni?

Utan att vi har någon som helst inside-information kring varför de väljer att göra på det här viset, utan bara ser det utifrån, så tycker vi att de skjuter sig i foten – igen.

Man vet heller inte om det här kommer från spelarna själva eller från ledningen. Gissningen är det senare. Vi båda följer själva en rad spelare på Instagram för att se hur och vad de uppdaterat under lägret i Toronto. Vad som varit glädjande är att det ofta blir en ”inside-känsla”, man kommer riktigt nära spelaren. Och ännu bättre: kommentarsfältet fylls av hyllningar, kärleksförklaringar och hejarop från unga tjejer.

Man bygger dels sitt eget varumärke och dels hela lagets varumärke. Därför blev man både förvånad och besviken då de flesta tjejerna häromdagen postade ut bilder med samma text under som kort och gott sa ”Nu går jag in i VM-bubblan och kommer inte att uppdatera mer här på förhoppningsvis en månad”. Och så var det med det.

Så gör Sverige för att skapa intresse. Här är några exempel på hur flera av de andra VM-nationerna jobbar:

USA. Stor kampanj under namnet ”One Nation. One Team. 23 stories” och #SheBelieves. Stor del av spelarna är väldigt aktiva på både Twitter, Instagram och i olika personliga bloggar.

Frankrike. Landet har tagit stora kliv för att försöka höja sitt damlandslag. Inför VM har förbundet skapat en kampanjsite och jobbar under #objectifcanada.

Australien. Jobbar också med kampanjsite där de bland annat använder sina spelares tweets som stora citat. Dessutom kommer flera spelare medverka i en ”LIVE-twitterchat” under mästerskapet där man kan ställa sina egna frågor. Jobbar under  #thisisit.

Avslutningsvis kan vi bara säga #clapforsweden.

/Maja Johansson & Anders Nilsson

I dag har 100 sidor historia hittat ut i butikerna. Jag syftar på Sportbladets VM-bibel som ger dig all information du vill ha och behöver inför mästerskapen i Kanada.

Den som klagar över att det skrivs för lite om damfotboll i svenska medier ska genast hoppa i skorna och rusa till närmaste kiosk eller butik för att införskaffa den kompletta VM-guiden.

Plusbetyg på samtliga spelare, arenaguide, krönikor, intervjuer och reportage fyller det rosa magasinet från pärm till pärm.

Bättre, större, matigare och mer genomarbetat än så här blir det helt enkelt inte.

Sveriges VM-genrep mot Holland började i moll, men slutade i dur.
Däremellan bjöds det på tre mål, ett par sjuhelvetes regnskurar och åskknallar som gav utslag på Richterskalan.

Om förbundskapten Pia Sundhage fick de svar hon hoppats på låter jag vara osagt, men det svenska försvarsspelet var inte helt inbrottssäkert den här gången heller. Holland tog ledningen i första halvlek genom Manon Melis. Målet – det 19:e målet Sverige släppt in på sina tolv senaste matcher – föregicks av  billigt försvarsagerande av Lina Nilsson och passivt dito av Therese Sjögran.

Men efter regn och baklängesmål kommer paus, uppehåll och kraftfulla smällar.

Caroline Seger hittade Lotta Schelin med en högklassig passning i djupet och ”Lyon-Lotta” gjorde som hon brukar när hon rullade in kvitteringsbollen. Sedan kom knallarna. Kosovare Asllani drog till efter en ljummet undanrensad hörna och skottet ställde Loes Geurts i det holländska målet helt och hållet. En tydlig tavla av Göteborgsmålvakten, men likväl 2–1 till Sverige.

Därefter skickade Tor en blixt som fick marken att skaka, spelarna att springa av planen och matchen att brytas under 40 minuter. Efter uppehållet hade Sverige full kontroll över händelserna, utom i slutet när Holland var en ribbträff ifrån ett kvitteringsmål.

Fick Sundhage sina svar?
Vilka svar fick då Pia Sundhage av genrepet i Toronto?

Hon fick veta att Emma Berglunds VM kan vara över innan det ens börjat om det vill sig illa. Rosengårdsspelaren tvingades kliva av i halvtid efter krampkänning i låret.

Hon fick se vikarien, Amanda Ilestedt, ta chansen, smälla på som Vinnie Jones och Co gjorde i Wimbledon på 1980-talet och visa att hon är redo att axla Berglunds eventuellt fallna mantel. Sundhage fick dessutom se Caroline Seger hitta rätt med ett antal känsligt slagna passningar i djupled, Lotta Schelin löpa sig fri flera gånger och Sofia Jakobsson visa upp både löpstyrka och härlig tajming. Och hon fick se Olivia Schough göra sitt bästa inhopp i landslaget någonsin.

Men med en dryg vecka innan VM sparkar i gång fick Sundhage dessvärre se det svenska försvaret agera passivt och mesigt i samband med Hollands 1–0, hur holländskorna hittade ytan framför det svenska mittförsvaret, bakom Seger och Lisa Dahlkvist, flera gånger under matchens första 45 minuter och hon fick se Kosovare Asllani göra en blek figur till höger på mittfältet.

Framför allt fick hon se Torontos himmel öppna sig och dränka spelarna och planen med millimeter efter millimeter med regn.

***

Det är inte bara Sundhage & Co som spelat landskamp. Det svenska U23-landslaget avslutade i dag fyrnationsturneringen i Norge med en 3–1-seger mot hemmanationen.

Framtidsspelarna kan därmed se tillbaka på en turnering som inleddes med förlust mot USA och avslutades med vinster över England och Norge.