16 års väntan är över för USA som i natt blev världsmästare för tredje gången. Att man skulle vinna finalen över Japan var jag övertygad om, men att man skulle avgöra matcher redan under första kvarten kunde jag aldrig ana.

Pang, pang, pang, pang.

Fyra mål inom loppet av 16 minuter och VM-finalen var över. Det blev ingen egentlig match, ingen riktig kamp. Dramatiken uteblev totalt i en final som var över några få minuter efter den startade.

Tacka Carli Lloyd för det, USA. 32-åringen inledde målskyttet i den tredje matchminuten, fortsatte två minuter senare och fullbordade sitt hattrick efter dryga kvarten. Då hade dessutom Lauren Holiday hunnit göra ett mål, det som betydde 3–0.

Att Japan därefter lyckades reducerad genom Yuki Ogimi (4–1) och sedan fick hjälp av Julie Johston att krypa ännu närmare innebär aldrig att man hotade USA om guldet. Inte i praktiken.

När Tobin Heath gjorde 5–2 bara två minuter efter Japans andra reduceringsmål var den sista spiken islagen i den japanska finalkistan. USA visade världen att man är bäst igen och man gjorde det med eftertryck för det som utspelade sig i Vancouver var inget annat än en sällan skådad och mycket svårglömd överkörning.

USA hade en betydligt svårare resa fram till finalen än Japan, men visade prov på kvalitet, styrka och klass på vägen dit. Väl framme vid det sista hindret gick det både snabbt och lätt. Ett tredje VM-guld är lagt till handlingarna, 16 års väntan är äntligen över.

Efter 20 mer eller mindre misslyckade försök lyckades England äntligen besegra Tyskland. Tillfället kunde knappast varit mer väl valt då segern gav ett historiskt VM-brons.

Bronsmatchen var jämn. Domaren var det motsatta. Mark Sampson visade vilken skicklig taktiker han är, Silvia Neid visade upp delar av tysk fotbolls framtid. Sara Däbritz (20 år)och Lena Petermann (21 år) spelade från start, Melanie Leupolz (21 år) byttes in direkt i andra halvelk.

Medan Tyskland spelade med framtida storspelare spelade England med hjärta, vilja och en stor portion jävlar anamma. Resultatet blev en jämn och mållös match.

England stack upp några gånger, Tyskland vaskade fram ett par, tre riktiga kanonchanser. Men särskilt chansrik blev aldrig bronsmatchen.

Det krävdes inte heller eftersom den nordkoreanska domaren, som silade mygg och svalde kameler från första till sista vissla, bjöd England på en sanslöst billig straff i slutet på den andra förlängningskvarten.

Fara Williams tackade, tog emot och skickade bollen i mål bakom en chanslös Nadine Angerer – och sköt samtidigt England till sin första VM-medalj någonsin.

En triumf för en fotbollsnation som varit svältfödd på internationella framgånger i årtionden. Ett misslyckande för en fotbollsstormakt som Tyskland, men också ett historiskt upprepande.

I den allra första VM-turneringen som spelades, 1991, slutade Tyskland fyra. För USA slutade mästerskapen med guld, precis som den kommer att göra den här gången.

Nattens final mot Japan kommer att följas av amerikanskt guldjubel, tror jag i alla fall.

Jag är inte bara sen på bollen, jag är sist. Men jag måste ändå skriva några rader om Englands VM-semifinal mot Japan, för sällan har en förlust känts mer fel.

Det är inte likt mig att prata eller skriva om tur och otur när det handlar om sport, men på det sätt England föll mot Japan var om inte oturligt, så åtminstone ologiskt och fullständigt oförtjänt.

Ett mer trubbigt lag än Japan var det länge sedan jag såg. De regerande världsmästarna har seglat upp som rena rama fredspriskandidaten under turneringens gång – och ändå är man nu framme i VM-final.

Det borde man inte vara.

Men med viss hjälp av Fifa (som sopade undan några rejält höga hinder för att Kanada skulle gå långt i mästerskapen), med den ena uddamålsvinsten efter den andra och tack vare ett snöpligt självmål på stopptid är Norio Sasakis lag klart för en ny VM-final – trots att England var nattens moraliska segrare.

Världens två största fotbollsgiganter ställdes mot varandra i natt. För den ena slutade mötet med ett öronbedövande jubel, för den andra med ett enormt tungt fall.

Det är inte för inte som Tyskland och USA är världens två högst rankade landslag. De båda dominanterna har tillhört den absoluta toppen ända sedan den första VM-turneringen spelades 1991. Då slutade Tyskland fyra medan USA vann.

24 år senare kan historien upprepa sig.

Nattens möte mellan fotbollssupermakterna blev en kamp, en fysisk och stentuff uppgörelse över 90 minuter. Men också en match där USA visade sig vara det bättre laget, särskilt i första halvlek, men där förbundskapten Silvia Neids taktiska skicklighet tog Tyskland tillbaka på allvar.

Efter en timmes spel fick Neids Tyskland sin gyllene chans . Skyttedrottningen Celia Sasic stegade fram till straffpunkten, lade bollen till rätta, backade, tog fart och … missade.

Hon, målsprutan som varit säkerheten själv från elva meter, blev därmed historisk som den första straffsumparen i den tyska VM-historien.

När USA lite senare fick en minst sagt lättköpt, för att inte säga feldömd, straff blev utgången en annan. Carli Lloyd, som avgjort två OS-finaler och som Tony Gustavsson beskrev som en verklig urkraft med en sanslös vinnarskalle när vi pratades vid före turneringen, darrade inte det minsta. Säkert satte hon 1–0 bakom Nadine Angerer.

Där och då var matchen avgjord. Där och då var USA klart för sin fjärde VM-final. Innan det var över beseglade Kelley O´Hara Tysklands öde med sitt 2–0-mål.

Därmed lever den amerikanska gulddrömmen, som gått i kras gång efter annan sedan den senaste triumfen 1999, vidare. För Tyskland kan turneringen sluta som den gjorde 1991, med en fjärdeplats, för USA väntar sannolikt en ny final mot Japan – precis som för fyra år sedan.

Historien kan upprepa sig själv.

Ännu en gång visade Tyskland hur hittar en väg att vinna och precis som i EM 2013 blev Nadine Angerer den stora matchvinnaren.
För Frankrike slutade VM i Kanada som mästerskap brukar göra för ”Les Bleues” – med tårar och krossade medaljdrömmar.

Det var full fart från första början. VM-kvartsfinalen mellan Tyskland och Frankrike inleddes i ett närmast furiöst tempo och fortsatte så till den andra förlängningskvartens sista spark.

Däremellan hände allt. Nästan i alla fall.

Frankrike spelade propagandafotboll i 45 minuter och satte Tyskland under ett tryck laget knappast upplevt förut. Tyskland kom tillbaka, fick stopp på de franska spelgenierna och jämnade ut spelet helt och hållet.

Men så kom Babett Peter sent  i presspelet mot Louisa Necib som tackade med att skjuta Frankrike i ledning. Där såg ”Les Bleues” ut att gå till VM-kvartsfinal, då kunde Amadine Henry, Wendy Renard & Co känna smaken av mästerskapsmedalj.

Den smaken försvann 20 minuter senare. Ett inspel från Leonie Maier träffade Renards hand och på den efterföljande straffen gav skyttedrottningen Celia Sacic ett smakprov på sin storhet.

1–1 och status quo.

90 minuter räckte inte för att skilja lagen åt. Inte två förlängningshalvlekar heller – trots att Gaëtane Thiney hade öppet mål. Turneringens första kvartsfinal gick till ett straffavgörande där lagen följdes åt i fyra omgångar.

Sedan klev Celia Sasic fram till straffpunkten, igen. Lika säkert som första gången satte hon bollen i nät bakom Sarah Bouhaddi. Pressen på Frankrike och unga Claire Lagovez.

Talangen slog bollen till höger, Nadine Angerer slängde sig till vänster och räddade. Tyskland tog sig vidare till VM-kvartsfinal, som vanligt. Nadine Angerer blev matchvinnare, som så många gånger förr och Frankrikes drömma om guld slutade med tårar, ännu en gång.

Kväll har blivit natt och klockan har sprungit i väg. Någon djupgående analys av slaget mellan Europas verkliga giganter orkar jag inte med, men jag kan konstatera att jag nyss upplev turneringens, kanske tidernas, bästa match. Fantastisk och tragiskt på samma gång. 

Tragiskt eftersom det kunde varit en VM-final, borde ha varit en semifinal. Nu möttes två av turneringens i särklass starkaste lag redan i kvartsfinal. Fy fan för det, Fifa.

Hollands bäst bevarade hemlighet kommer till Sverige och damallsvenskan.
Daniëlle van de Donk är klar för spel med Kopparbergs/Göteborg för resten av säsongen.

Strax innan VM valde Lisa Ek att lämna Kopparbergs/Göteborg. Efter sig lämnade hon ett tomrum på lagets centrala mittfält. Det tomrummet är nu fyllt – med råge.

I och med värvningen av den holländska landslagsspelaren Daniëlle van de Donk har Göteborg fått en central mittfältare av hög kvalitet. Om tränaren Stefan Rehn saknat en riktigt dynamo på mittfältet tidigare så har han fått en nu.

Van de Donk är en kvick och duktig passningsspelare med bra blick för spelet, men också en slitvarg som kan spela riktigt tufft. Det skulle inte förvåna mig om holländskan kommer att göra succé i sitt nya lag under hösten.

***

Efter två spellediga dagar är det dags för VM-fotboll i kväll igen. Tyskland möter Frankrike och Kina ställs mot USA i turneringens två första kvartsfinalmatcher.

Att Europas två giganter möts redan nu beror ju på att Fifa valde att placera ut de toppseedade lagen, istället för att lotta som brukligt är, för att ge Kanada en lättare väg fram till final.

Nu är det som det är och jag tror att Frankrike har stora chanser att vinna. Faktiskt större än någonsin tidigare. Med Annike Krahn och Saskia Bartusiak, som jag kritiserat tidigare, är det tyska mittförsvaret sårbart – vilket spelare som Elodie Thomis, Marie-Laure Delie och Eugénie Le Sommer kan utnyttja.

Frankrikes mästerskapshistoria är full av misslyckanden och spräckta medaljdrömmar till följd av dallrande nerver. Just nerver är det ”Les Bleus” tuffaste motståndare i kväll. Klarar man att hålla dem i styr, då klarar man att besegra Tyskland.

***

I den andra kvartsfinalmatchen är USA klara favoriter – även om lagets anfallsspel knappast övertygat helt och att både Lauren Holiday och Megan Rapinoe saknas (båda är avstängda).

För USA gäller det att bli mer effektivt, att sätta dit de få chanser som man skapar, för Kina har visat upp ett disciplinerat och stabilt försvarsspel under turneringens gång.

Men med publiken i ryggen och en sagolik förmåga att prestera som bäst när det gäller som mest kommer USA att ta sig vidare med uddamålet.

Dagen efter 4–1-förlusten mot Tyskland i Ottawa riktar Lilie Persson kritik mot de damallsvenska klubbarna. Anledningen: landslaget fick för lite förberedelsetid.

Att landslagsledningen med Pia Sundhage i spetsen kommit på kant med damallsvenskans tolv klubbar är känt sedan länge. Klimatet mellan parterna har stundtals varit ganska hårt och när klubbarna sa nej till att skicka sina spelare till ett planerat landslagsläger som låg utanför Fifas internationella kalender blossade konflikten upp på riktigt allvar.

Dagen efter stjärnsmällen mot Tyskland vädrar assisterande förbundskapten Lilie Persson ånyo sitt missnöje med de damallsvenska klubbarna. För Radiosporten säger Persson bland annat att landslaget inte fått någon tid att förbereda sig på och att man haft en hel vecka kortare tid att ladda upp jämfört med 2011.

Persson jämför med Tyskland som kunnat samla sina landslagsspelare långt tidigare eftersom Frauen-Bundesliga slutade redan 10 maj.

Bladet från munnen
Min mamma lärde mig redan i tidig ålder att inte säga saker i affektion, att tiga i stunder av upprördhet. Ett riktigt gott råd, men inte helt lätt att följa alla gånger. Det här är en sådan gång där jag inte kan hejda mig.

Att svinga mot landets tolv bästa klubbar dagen efter att landslaget fått sig en rejäl fotbollslektion av Tyskland kan för somliga kanske tyckas naturligt, för andra bara dumt.
Jag tillhör den senare kategorin, av flera anledningar.

När förbundskaptenerna klagar över att klubbarna inte varit tillmötesgående eller lyssnat på önskemål och krav måste man titta på vilka önskemål landslagsledarna faktiskt har haft.

Att Sundhage hade önskat mer tid att förbereda laget inför VM har jag all förståelse för, men en del av kollegan Perssons kritik riktar sig faktiskt mot att tränare inte lyssnat på landslagsledningens önskemål om att spela landslagsaktuella spelare på vissa positioner eller att ge dem mer speltid.

Den delen av kritiken är naiv, nästan dum. Sundhage och Persson har ingen med klubbtränarnas beslut att göra och ska, enligt min uppfattning, inte lägga sig i var tränarna väljer att placera sina landslagsaktuella spelare. Om Stefan Rehn väljer att spela Elin Rubensson som yttermittfältare i Kopparbergs/Göteborg är det hans fulla rätt – åtminstone så länge klubbarna står för spelarnas utveckling och löner.

Kritiken är felriktad
Det som åtminstone jag har svårast att köpa med Lilie Perssons utspel är inte tajmingen, även om den är halvtaskig, utan att förbundskaptenen lägger ansvaret för landslagets uteblivna VM-framgång på klubbarna.

Efter ett 2014 som blev det sämsta i landslagets historia och en vår där blågult släppt in 18 mål på tio matcher känns det här utspelet både billigt och fel.

För det kan väl inte vara klubbarnas fel att landslaget förlorade fler matcher under fjolåret än man gjort under något år sedan starten på 1970-talet? Och det är väl knappast klubbarna som ska anklagas för att det blågula försvarsspelet varit ihåligt som en schweizerost från tid till annan?

Det är en självklarhet att klubbar och förbund måste jobba tillsammans, att damallsvenska tränare ska ha en bra dialog med förbundskaptenerna. Men ett samarbete kan bara fungera om båda parter bjuder till och dialoger bara leda till något bra om båda sidor vill det.

Så fungerar det tyvärr inte i dag – och så kommer det nog inte att fungera om en månad heller. Landslagets största problem finns inte att hitta i klubbarna, det finns mycket närmare än så.

Och om landslagsledningen vill få till stånd ett bättre samarbete med klubbarna och därmed ett bättre klimat måste man nog sträcka ut handen. För så länge förbundskaptenerna svingar vilt och vädrar sin kritik i media lär nog inte klubbarna ha någon större lust att bjuda till eller lyssna till önskemål.

Foto: Bildbyrån.

Det är enkelt att analysera gårdagens åttondelsfinal: Sverige förlorade mot ett jävligt mycket bättre lag.

Vi kan prata om detaljer eller om vad som gick fel. Analysera försvarsmissarna från Emma Berglund och Amanda Ilestedt som ledde till 1-0 och 2-0. Eller förvånas över Lotta Schelin och det obefintliga anfallsspelet. Men det hjälper liksom inte. Idag kan vi bara konstatera att Sverige just nu befinner sig ganska långt från världstoppen.

Det här var mästerskapet där allt gick fel. Allt från försvarsspel, skadebekymmer, hashtags, Lotta Schelin och mediabojkott. Det blev extra tydligt hur den energifyllda Pia Sundhage från 2013 numera är en grå skugga av sig själv. Efter förlusten igår sa hon: ”Vi var sämre än vi borde vara”. Nja, skulle jag säga. Igår visade Sverige inställning. Alla elva spelare ville, de ville så jävla gärna vinna den där matchen. Sverige var inte så jäkla dåliga igår – Tyskland var förbannat bra. Men det svenska laget känns just nu lite som Sundhage: trötta.

Det kanske var bra att det blev så tydligt igår. För nu måste det ske som så många andra nationer redan gått igenom. Det är dags för en generationsväxling – på riktigt. Börja om, bygga nytt, våga. Just nu finns inget att luta sig tillbaka mot eller skylla på. Det m å s t e ske. Om det blir Pia Sundhage eller någon annan som driver det – det är en annan fråga.

Spelarbetyg (1-5)

Hedvig Lindahl 3
Släppte in fyra mål – men Lindahl såg till att siffrorna inte blev större.
***
Emma Berglund (ut 80) 2
Spelade fel vid 1-0 och hade det jobbigt på sin kant.
Amanda Ilestedt 2
En okej match – men var för vek i duellen mot Mittag som gav straff.
Nilla Fischer 2
Gjorde inget större väsen av sig, men höll ihop backlinjen på ett bra sätt.
Jessica Samuelsson (ut 45) 1
Visar enorm vilja, men hade det väldigt jobbigt mot Simone Laudehr. Utbytt i halvlek.

***
Elin Rubensson (ut 67) 3
Den som hotade tyskorna allra mest. Obegripligt att hon blev utbytt.
Caroline Seger 3
Blandar och ger, men när hon kommer rättvänd med boll blir det farligt varje gång.
Linda Sembrant 2
Gör en stabil insats och ett nytt mål, som ger henne skyttedrottningstiteln.
Therese Sjögran 4
Bäst i det svenska laget i sin sista landskamp. Sjögran försökte och försökte.

***
Lotta Schelin 2
Igår fanns intentioner som inte funnits innan, men trots det en allt för svag insats.
Sofia Jakobsson 3
Åter igen det bästa anfallsvapnet med sin energi och snabbhet.
***
Lina Nilsson (in 45) 2
Skulle tillföra backlinjen en offensiv. Gjorde inte det.
Kosovare Asllani (in 67) 2
Höll i bollen och var nära att komma igenom några gånger. Men inte så mycket mer.
Jenny Hjohlman (in 80) 1
Gjorde inget större avtryck i sin VM-debut.

/Maja Johansson

Tyskland är tunga favoriter inför kvällens VM-åttondelsfinal.
Trots det har Sveriges skrällchanser sällan varit större än nu.
Nyckeln till blågul seger stavas cynism.

Ni vet vad som har hänt och hur det har sett ut. Tyskland slutade etta i sin grupp medan Sverige fick förlita sig på en sista livlina för att kliva vidare från gruppspelet som trea bakom USA och Australien.

Har ni följt VM-turneringen riktigt noga vet ni också att det tyska anfallsspelet stundtals har imponerat stort, medan det svenska gått på kryckor.
Men ni har också sett de brister och blottor som faktiskt finns i det tyska laget. Svagheter som passar Sverige som hand i handske och som rätt utnyttjade kan förvandla en svag svensk VM-insats till ett succé-mästerskap.

Jag syftar så klart på det höga och närmast naivt höga tyska försvarsspelet där de väldigt tempofattiga mittbackarna Annike Krahn och Saskia Bartusiak lämnas väldigt ensamma och sårbara.

De tyska mittbackarna är inte tröga, de är faktiskt långsamma som sniglar – vilket passar Sveriges vinthundar Lotta Schelin och Sofia Jakobsson löjligt bra. Att Nadine Angerer inte alls sett ut som den världsmålvakt hon var när Tyskland tog EM-guld för två somrar sedan gör inte saken sämre med blågula ögon sett.

Ni förstår vartåt det lutar, vart jag är på väg.

Sveriges chanser att överraska är som jag ser det ganska goda, insatserna i gruppspelet till trots. Tysklands svagheter passar nämligen Sveriges styrkor närmast perfekt. Det är genomförandet, sättet att spela som blir avgörande.

Om Nilla Fischer & Co spelar lågt, välorganiserat och med en nära nog militärisk disciplin kommer man att få fina möjligheter att ställa om, att gå från ett kompakt och aggressivt försvarsspel till blixtrande kontraattacker.

Där ligger nyckeln till en svensk skrällseger, där finns den stora chansen att skrälla i kväll. Cynism, mina damer och herrar, är nyckeln till vidare avancemang för Pia Sundhages landslag.

Det här inlägget skulle handla om Sveriges åttondelsfinal mot Tyskland.
Men Pia Sundhages landslag förtjänar inte den publiciteten i dag, lika lite som laget förtjänar den tolfte spelarens stöd i morgon.

Två dagar före ödesmatchen där så mycket står på spel för det svenska landslaget – och för svensk damfotboll – valde blågult att smyga ut bakvägen från Ottawas flygplats.

En tydlig flykt undan svensk media, i väg från obekväma frågor och bort från möjligheten att vårda och öka intresse för landslaget och damfotbollen. Dumt är ett bra ord, fegt är ett annat.

Att Sundhage & Co stängt till runt blågult är inget nytt. Redan under EM tog blågult flera rejäla kliv bort från den öppenhet som tidigare kännetecknat laget. Då, 2013, tvingades landslagsledningen lätta på restriktionerna och låsa upp järnridån mellan spelarna och media – men först efter tuff kritik.

Nu är landslaget inte bara tillbaka där man var i EM, man har flyttat gränserna ytterligare. Det är något närmast nordkoreanskt över det svenska landslagets agerande, något väldigt konstigt. Jennifer Wegerup har rapporterat om det stängda, fega och flyende svenska landslaget, utmärkte Oscar Månsson likaså.

Obegripligt att landslaget inte tar tillfället i akt, smider medan järnet är varmt och eldar på de glödande kol av intresse som finns. Nej, det är inte obegripligt, det är idiotiskt.

För en del av fotbollen som så gärna, så ofantligt gärna vill få mer uppmärksamhet, större utrymme i media och på sikt också betydligt bättre ekonomiska förutsättningar är det ännu ett välriktat skott i foten att stänga till istället för att öppna upp.

Och om det faktiskt handlar om att spelarna inte klarar av den mediala bevakningen, de jobbiga frågorna och det tryck som faktiskt kommer med ett stort mästerskap – då förtjänar de faktiskt inte att gå vidare från mötet med tunga Tyskland.

Vill man nå framgång på högsta tänkbara internationella nivå, som spelare eller som lag, då måste man lära sig att hantera det som kommer med på köpet, som mediabevakning där luriga sportjournalister försöker hitta nyheter och vinklar.

Vill man bli bäst måste man lära sig att köpa läget, att älska läget och att ta de bitar som inte är lika roliga som de 90 minuterna på planen med klacksparkar och leenden.

Klarar man det kan man stänga omvärlden ute, hålla spelarna skyddade från obekväma frågor och hårda rubriker. Men då kan man heller inte bli bäst och då har man inte i ett VM att göra.

Om Pia Sundhage och det svenska landslaget hoppas på stöd från den ”tolfte spelaren” tycker jag att man hoppas på för mycket. Varför ska nummer tolv ställa upp i morgon när blågult inte bjuder till i går eller i dag?

Det stödet förtjänar landslaget precis lika mycket som man förtjänar välskrivna artiklar om chanserna att skicka Tyskland ur VM-turneringen och skriva ny, härligt fotbollshistoria.