Någon riktig värdemätare var det inte tal om. Ett svagt Kina hade varken kraft eller kunnande att mäta sig mot ett Sverige som var bättre på varje position.

Sveriges tredje och sista gruppspelsmatch i Algarve Cup blev helt befriad från nerv och dramatik. Lotta Schelin hittade Kosovare Asllani som höll klubban i isen och gjorde 1–0 redan matchen var fem minuter gammal.

Där och då var matchen avgjord, åtminstone i praktiken. Sverige var helt enkelt ett, kanske till och med två nummer för stort för ett passningsskickligt men uddlös kinesiskt lag.

När Lotta Schelin, som var tillbaka efter sin huvudskada, sedan satte dit 2–0 på straff efter en dryg halvtimme var kistan sannerligen igenspikad.

Den svenska dominansen inleddes egentligen i samma stund som matchen blåstes igång höll i sig till sista avblåsning. Den enda frågan som krävde 90 minuter att besvara var hur stora segersiffrorna skulle bli.

Sofia Jakobsson fastställde slutresultatet till 3–0 på en svensk hörna i slutet av halvleken, om än med viss hjälp av den inte helt säkra kinesiska målvakten.

Så vilka besked fick förbundskapten Pia Sundhage i kväll?

Hon fick se hur stor betydelse Schelin har för det svenska anfallsspelet. Med ett karakteristiskt ryck låg hon bakom ledningsmålet och därefter hittade hon nätet från elva meter, även fast hennes straff inte var den bästa.

Sundhage fick också se Elin Rubensson sudda ut minsta lilla kvarstående tvivel om vem som ska spela högerback i VM. Göteborgsspelaren svarade för en gedigen och stark prestation. Och hon fick se Lina Nilsson stärka sina aktier ytterligare på den andra ytterbacksplatsen.

Därtill fick hon se Hanna Folkesson visa att hon vuxit in i rollen som svensk landslagsmittfältare. Den roll hon spelade till sig under fjolårets Algarve Cup.

Men det fanns några skönhetsfläckar också – både individuell och kollektivt.

Det höga svenska försvarsspelet höll på att bli kostsamt vid ett par tillfällen i första halvlek. Om Kina hade varit ett bättre lag hade Sverige sannolikt blivit straffat någon av gångerna som bollen lyftes in i ytan bakom Nilla Fischer och Emma Berglund.

Caroline Seger och Kosovare Asllani bokfördes båda för poäng, en framspelning respektive en fullträff, men kom för den skull inte upp i toppnivå.

Seger kunde ha spelat en ännu större roll, det har hon verktygen för att göra. Men PSG-spelaren blandade säkerhetsspel med små, korta glimtar av klasslir.

Asllani var sitt mål till trots ganska osynlig i matchen, precis som hon varit både mot Tyskland och Brasilien. Alldeles för många gånger löpte hon ut mot kanterna och kom bort från den centrala ytan där hon kan göra som mest nytta.

Det finns således mer att hämta av de båda PSG-proffsen, vilket kan ses som något positivt.

Med en match kvar av årets Algarve Cup är Pia Sundhages VM-elva i det närmaste spikad. Det finns, som jag ser det, bara en plats kvar att spela om och det är den intill Nilla Fischer i mittförsvaret.

I dagsläget känns Rosengårds Emma Berglund närmast platsen och jag har svårt att se hur någon ska kunna ta den ifrån henne. Men det är där, bredvid Nilla, som det finns en liten möjlighet.

Anders Nilsson

Hur länge ska elefanterna få stå i den svenska damfotbollsdammen? Och varför pratar ingen om dem?

Anledningen till att jag började blogga om damfotboll för ett antal år sedan var att jag hade sett, och såg, så många sanningar som ingen, eller försvinnande få, ville låtsas om. Det var som att ingen ville ta de problem eller lösa de konflikter som fanns.

Det har blivit bättre, men det står fortfarande ett par elefanter i den lilla ankdam som svensk damfotboll på många sätt är, som ingen vill kännas vid eller prata om.

En av dem visade upp sig i Sportbladet i går. Nu ska ingen skugga falla på Jennifer Wegerup. Hon levererade en bra text med en intressant vinkel. Kruxet var bara att citaten i artikeln gav sken av en verklighet som inte riktigt finns.

Sanningen är den att landslagsledningen och klubbarna i damallsvenskan (åtminstone de tongivande) inte ser saker och ting på samma sätt. Något egentligt samarbete mellan parterna finns mig veterligen inte.

Den bild jag har efter många och långa samtal med tränare och klubbledare är att klubbarna inte är särskilt pigga på att landslagsledningen vill lägga sig i hur spelarna tränar och ska träna. Så Matti Demegårds uttalande om att klubbarna har mött landslagsledningens fysikfokus med ”öppna armar” tar åtminstone jag med en rejäl skopa salt.

Det råder ingen tvekan om att mycket kan bli bättre i de tolv damallsvenska klubbarna. Många av föreningarna är små och saknar både de ekonomiska resurserna och de kraftfulla organisationerna som krävs för att kunna vara professionella i varje del av sina verksamheter.

Men det innebär enligt min mening inte att de gör ett dåligt jobb när det handlar om träna sina spelare.

Jag håller med om, som Demegård påtalar, att den fysiska delen är viktig för att Sverige ska lyckas i mästerskap. Men det finns delar som känns mer akuta att få på plats med tre månader kvar till VM. Försvarsspelet till exempel.

Det håller absolut inte att fokusera på en eller några delar. Ni minns väl fjolårets fokusering på huvudspelet? Det som skulle förbättras och ta Sverige till toppen.

Fotboll är en komplex sport där många olika delar och moment måste fungera tillsammans för att helheten ska bli bra.

Som jag ser det så är det klubbarnas uppgift att se till att spelarna är fysiskt förberedda – inte landslagsledningens. 

Det finns säkert de som ser annorlunda på den saken, och det är väl okej. Men jag tror att de allra flesta tycker att det är viktigt att återge en korrekt bild av verkligheten. Inte ge sken av något som inte existerar – som ett väl fungerande samarbete mellan klubbarna och landslagsledningen till exempel.

Lite rörigt, ganska ostrukturerat och stundtals stora brister i organisationen. Så kan Sveriges möte med Brasilien sammanfattas.

Jag såg första halvlek med ena ögat, jag följde andra halvan fullt fokuserad på händelserna som utspelade sig i Portugal. Sverige förlorade mot Brasilien efter ett vackert frisparksmål signerat Marta Vieira da Silva och ett straffmål som var långt ifrån otagbart.

Martas finfina frispark, som gick via stolpen och Hedvig Lindahls rygg i mål, var matchens absoluta toppnotering. För det här var ingen match som kommer att bli ihågkommen – och tur är väl det.

Det svenska spelet var inte rasande dåligt, men det var definitivt inte bra. Ostrukturerat, rörigt och under långa stunder helt utan en fungerande organisation. Lägg därtill att nyckelspelarna Caroline Seger och Kosovare Asllani var tämligen osynliga och att mängder av passningar slogs bort eftersom de så viktiga löpningarna lyste med sin frånvaro så blir bilden av en ljummen insats ganska tydlig.

Som lök på laxen tvingades Hedvig Lindahl kliva av i första halvlek efter en spark på handen och med ett halvt mål på sitt samvete – för frisparken som betydde 1-0 var inte otagbar.

Förbundskapten Pia Sundhage gjorde tre byten i halvtid i hopp om att tillföra energi. Antonia Göransson ersatte Sofia Jakobsson, Jenny Hjohlman tog Kosovare Asllanis plats och Linda Sembrant bytte med Caroline Seger.

Men trippelbytet gav ingen märkbar effekt på det svenska spelet som var minst lika rörigt och slarvigt som före paus. Felpassningar följdes av mängder av dåliga värderingar och märkliga beslut.

Brasilien ökade på till 2–0 på straff i mitten av halvleken efter att Sara Thunebro stått på hälarna. Carola Söberg gick åt rätt håll, men släppte det ganska mesiga avslutet under sig.

Sverige föll i en match som gav Pia Sundhage betydligt fler frågeställningar än besked.

***

Positivt!
Sofia Jakobsson var med sin enorma löpstyrka ett ständigt hot framåt.

Piggt!
Jenny Hjohlmans inhopp. Umeåspelaren gjorde avtryck och visade att hon vill vara med och slåss om en plats i VM-laget.

Ovisst!
Hur den svenska backlinjen ska se ut. Försvarsspelet sattes inte på särskilt många svåra prov mot Brasilien och jag har svårt att se att någon spelare stärkte sina aktier.

Negativt!
Sara Thunebros insats. Eskilstunabacken var ofta felpositionerad, blev överspelad för enkelt och kastade mängder av passningar rakt i händerna på brasilianska spelare.

/Anders Nilsson

Det första jag möts av när jag får igång matchen mellan Sverige och Tyskland i Algarve Cup är en tysk ledning med 2-0. Två mål som tydligen hade gjorts under matchen första minuter. Något annat än en mardrömsstart går ju inte att kalla det. Att vända 2-0 mot Tyskland är ett mission impossible, det vet ju alla. Så det var inte med tillförsikt jag såg fram emot resterande 80 minuter.

Sverige hade stora problem hela första halvlek. Försvaret såg darrigt ut och mittbackarna Nilla Fischer och Linda Sembrandt övertygade inte. Tillsammans bildar de troligtvis ett av världens långsammaste backpar, på den här nivån givetvis. Till vänster hade Jessica Samuelsson det ännu tyngre. Gång på gång attackerade Tyskland längs den kanten.

Offensivt såg det inte mycket bättre ut. Framförallt på mittfältet var det en hel del bolltapp och dåligt passningsspel. Förklaringen ligger mycket i att Tyskland direkt hittade en hård och aggressiv press som Sverige inte kunde hantera. På grund av det var spelet i sista tredjedelen i stort sett obefintligt trots att Sofia Jakobsson löpte och löpte för att hitta ytor i djupled. Tysklands backlinje tappade egentligen fokus ordentligt en gång och då gjorde Sverige 2-1. Det målet var mentalt jävligt viktigt.

Jag vet inte vad Pia Sundhage sa i halvlek, men något fantastiskt lär det ha varit. För om första halvlek gjorde mig orolig så vill jag se andra om och om igen. Det gör mig uppriktigt glad att se hur Sverige vänder underläge mot Europamästarna Tyskland. Det som egentligen är ett mission impossible. Pressen från tyskorna var plötsligt hanterbar för det svenska mittfältet och det skapade ett betydligt större lugn i det offensiva spelet.

Kosovare Asllani gjorde entré i matchen efter att ha varit helt osynlig i första. Henne targetspel och kvicka fötter är av stor betydelse för den svenska anfallsspelet. Bredvid henne fortsatte Jakobsson att löpa. Hon löpte såpass mycket och såpass bra att jag inte ens saknade Lotta Schelin.

På det stora hela kändes aldrig Tyskland riktigt farliga under resten av matchen. Försvarsspelet över hela planen blev bättre och Lina Nilsson, som byttes in i halvlek istället för Samuelsson, stängde till på sin kant. Även om det såg bättre ut i backlinjen så är jag rätt säker på att jag inte vill se Sembrandt bredvid Fischer i VM. Brist på tempo och en del konstiga beslut gör att hon faller bort till förmån för Charlotte Rohlin eller Emma Berglund. Vem av dem lär avgöras i kommande matcher.

Jag är bitter av naturen och har betydligt lättare för att såga än att hylla. Men idag vill jag ändå hylla. Andra halvlek bådar jävligt gott för att vara ärlig. Förutom att resultatet ser bra ut på pappret och att en vinst mot Tyskland sätter respekt i det svenska laget, så gläds jag främst åt att se hur laget mentalt kan vända matchen efter den starten.  Sofia Jakobsson, som verkar ha återuppstått som fotbollsspelare, får mitt högsta spelarbetyg. Hon slet stenhårt från minut ett och fick förtjänstfullt göra två av Sveriges fyra mål. Jag gillar inte alls tanken på att hon troligtvis får flytta ut på en kant i nästa match.

Resten av hyllningarna spar jag till senare under turneringen. En gång är ingen gång, som man säger.

Maja Johansson

I oktober förra året slutade jag som damfotbollskrönikör på magasinet MATCH. Jag hade då skrivit i magasinet sedan hösten 2009. Jag skulle kalla mig initierad, med bra koll på spelare och lag. Det finns säkert de som säger annat om det. I alla fall, sedan jag lämnade in min sista krönika så lämnade jag också mitt fokus.

Det var som att jag klev in i ett svart damfotbollsfritt hål. Jag läste inga bloggar, inga reportage, brydde mig inte om vad som diskuterades och drog inte länge några egna slutsatser eller ifrågasatte det som var. Det var skönt. En före detta landslagsspelare och numera expert sa en gång ”Att jobba med damfotboll är som att dunka huvudet stenhårt i väggen varje dag”. Det ligger så mycket i det.

Som spelare i damallsvenskan ifrågasatte jag inte så mycket om vilka förutsättningar vi hade eller hur mycket tid vi la ned på sporten. Jag såg heller inte så mycket av hatet och föraktet. Men så var jag 19 år också. Det var först senare som jag såg hela bilden och ville hjälpa till att förändra den. När jag spelade i Jitex skrev jag ett examensarbete om marknadsföring i damfotboll. Ungefär samtidigt la jag ned min egen elitkarriär och blev ”supporter”.

När jag började jobba på MATCH så innehöll magasinen inte särskilt mycket damfotboll. Förklaringen till det var ”Vi kan inte”. Jag köper det. Men så kom jag, som kunde. Vi började lägga en grund som resulterade i en långsiktig satsning på damfotboll med start under hösten 2010. Satsningen skulle nå sitt crescendo vid hemma-EM 2013.

Vid VM 2011 innehöll mästerskapsnumret till 60 procent damfotboll. Inget annat media hade den fördelning, så vitt jag vet. Våra planer för EM-numret var storslagna. Vi hade under året innan det var dags att börja producera material haft en dialog med Svenska Fotbollförbundet och då i synnerlighet de som jobbade med EM13. Vårt huvudsyfte från start var att bygga profiler och enligt förbundet skulle vi få tillgång till det vi ville ha för att göra ett grymt magasin.

Men det fick vi inte. Vi fick INGENTING. Förutom ”Landslaget är stängt och kommer inte att göra någon media alls under våren”, från dåvarande presschef. Och så var det med det. Om ett magasin vill göra 50 sidor inför ett mästerskap på hemmaplan men inte får tillgång till en enda spelare, vad blir det då? Om inte landslaget, förbundet och spelarna tar chansen NU. När då? Där och då dog något inom mig.

Efter EM, då INGEN gjorde NÅGOT med succén som blev, så kände jag mig mätt. Vi på MATCH kände oss mätta och tydligen kände sig alla mätta på damfotboll. Då tänkte jag på det där citatet jag nämnde tidigare. Hon hade rätt.

Så nu kör jag igång huvuddunkandet igen för att driva damfotboll framåt, jag gör det med glädje tillsammans med Anders Nilsson. Låt det få mig intresserad igen, för just nu finns det inget som lockar mig med damallsvenskan, landslaget eller stundande VM. Och om inte jag bryr mig – vem fan gör det då?

Maja Johansson

Hon gjorde comeback redan som 20-åring. Nu har Emma Åberg-Zingmark, beslutat sig för att göra comeback i Umeå IK igen.

24-åriga Emma Åberg-Zingmark är tillbaka i Umeå IK – igen. Mittfältaren som debuterade i Damallsvenskan redan som 17-åring och som både vunnit SM-guld och spelat Champions League med klubben har gjort comeback förut.

Inför säsongen 2012 tog Ersbodatjejen beslutet att komma tillbaka efter ett sabbatsår. Nu, med ytterligare några år på nacken, gör hon en ny elitsatsning efter division 1-spel med Mariehems SK.

Åberg-Zingmark har närmare 50 allsvenska matcher på meritlistan sedan tidigare.

Många klubbar har värvat färdigt, andra letar fortfarande efter ytterligare förstärkningar. Men det är varken Hammarby, Eskilstuna, Linköping eller Rosengård som har lyckats göra årets bästa rekrytering – den har jag gjort.

Förändring är ett måste för att saker och ting ska utvecklas. Det gäller även den här bloggen.

Så med hopp om att ta bloggen till en ny nivå har jag värvat. Från och med nu är jag inte längre ensam om att plita ner mina synpunkter, sanningar och nyheter här, jag har Maja Johansson med mig.

Maja är en före detta elitfotbollsspelare från värmländska Torsby, med förflutet i klubbar som; Mallbacken, Sunnanå, Umeå och Jitex.

Hon har tidigare varit krönikör i magasinet MATCH där hon under fler år visat hur mycket hon brinner för damfotboll .

Nu vill hon föra damfotbollen framåt genom att dela med sig av sina funderingar och klarsynta analyser här i bloggen. Räkna med att hon bjuder på en del skarpa åsikter och en del bittra blogginlägg, men framför allt att hon väcker än mer debatt och skapar än mer dynamik i landets kanske största damfotbollsblogg.

Maja Johansson är årets värvning i svensk damfotboll – för mig i alla fall.

Sofia Lundgren är tillbaka – på riktigt. Landslagsveteranen gjorde sin första match på ett och ett halvt år när hon vaktade Hammarbys mål mot Eskilstuna.
– Helt sjukt, vilken känsla, säger hon.

Senast hon spelade var strax innan EM 2013. Sedan dess har hon inte spelat en enda minut på grund av ett diskbråck – fram till i dag.

Lundgren tog plats i allsvenska nykomlingens mål i träningsmatchen mot Eskilstuna och höll nollan.

– Det kändes mycket bättre än jag trodde det skulle göra, säger Sofia Lundgren.

Den lyckade comebacken var positiv såväl för Hammarby som för landslaget, och självklart Lundgren själv. Träningsmatchen slutade 0–0.

***

Kopparbergs/Göteborg tvålade till danska Fortuna Hjörring tidigare i dag. Göteborgslaget vann med övertygande 4–0 efter mål av Lieke Martens, Lisa Ek och jättetalangen Rebecka Blomqvist.

***

Linköping besegrade fjolårets tabelltvåa Kif Örebro med 2–1. Därmed går Linköping in i tävlingssäsongen (Champions League) med en seger i ryggen efter mål från nyförvärvet Vera Djatel och Stina Blackstenius.

Tyvärr har jag inte lyckats hitta information om vem som gjorde Örebros reduceringsmål.

***

Apropå comeback så har jag kanske lyckats göra årets värvning. Mer om det i nästa inlägg …

Bomberna och överraskningarna uteblev. Pia Sundhage presenterade en skrällfri landslagstrupp till Algarve Cup.

Hedvig Lindahl är tillbaka i landslaget. Det står klart sedan Pia Sundhage presenterat truppen som ska möta Tyskland, Brasilien och Kina i Algarve Cup i början av mars.

Men det var väl å andra sidan ingen större överraskning att Chelseamålvakten skulle komma med. Med till Algarve kom också Antonia Göransson (Vittsjö) och Fridolina Rolfö (Linköping) tillsammans med de 20 spelare som var med i segermötet med Finland för några veckor sedan.

Personligen hade jag gärna sett att Sofia Lundgren (Hammarby) kommit med i truppen, på bekostnad av Hilda Carlén (Piteå) till exempel.

Lundgren, som enligt uppgifter kan komma att göra comeback i helgen, är en högklassig målvakt som när hon är i normalt slag hör hemma i en svensk landslagstrupp.

Algarve Cup hade varit ett bra tillfälle för Sundhage & Co att se henne i aktion på nära håll igen.

Men på det stora hela finns det inte mycket att säga om den trupp som tagits ut till cup-klassikern i Portugal. Det är så här landslaget ser ut just nu och det är så här truppen till VM i Kanada kommer att se ut, med ett eller ett par undantag.

Lina Hurtig skulle slå igenom med buller och brak förra säsongen, var det tänkt. Så blev det inte.

Umeåanfallaren gjorde visserligen sex mål på 18 matcher, men svarade också för en blek höst där hon blev bänkad från tid till annan.

En förklaring till den vikande formen, och utvecklingen, var att hon plågades av en fotskada. Samma skada som nu riskerar att förstöra hela vårsäsongen.

Hurtig tvingas, trots vila i höst och vinter, till operation och kommer sannolikt inte att spela förrän i höst.

Snacka om ett tungt avbräck för ett Umeå som tappat tre av sina kanske viktigaste spelare (Hanna Folkesson, Emma Berglund och Emmelie Konradsson) och som dessutom har en liten och tunn trupp.

***
Apropå blytungt så åkte AIK på en rejäl käftsmäll mot Linköping i kväll. Östgötalaget vann med förkrossande 9-1.