Marta sköt ett decimerat Rosengård till cup-kvartsfinal – efter 115 minuters spel.

Rosengård är vidare i Svenska cupen. Malmölaget vände och vann mot Kopparbergs/Göteborg efter en stentuff start.

Först gav Manon Melis hemmalaget ledningen, sedan tvingades Ramona Bachmann lämna planen efter två gula kort – och då var matchen bara elva minuter gammal.

Men, Rosengård kom tillbaka efter många om och men … Sara Björk kvitterade till 1-1 efter 78 minuters spel, vilket tog matchen till förlängning.

Med fem minuter kvar av andra förlängningskvarten kom avgörandet. Som så många gånger förr var det Marta som iklädde sig rollen som matchvinnare.

Kopparbergs/Göteborg kunde dock ha utjämnat, men Lieke Martens avslut prickade ribban.

I och med förlängningssegern är Rosengård klart för kvartsfinal – en tung inledning till trots.

***

I veckan kommer det bjudas på en överraskning här i bloggen. En riktigt rolig sådan dessutom. Mer än så avslöjar jag inte nu.

Ingen människa ska behöva utsättas för hat. Någonsin.
Kritik däremot, är något som kommer med jobbet som elitfotbollsspelare.
Det är så som verkligheten ser ut, Hedvig Lindahl.

Det har skrivits en hel del damfotboll den senaste tiden, både i Sportbladet och argaste konkurrenten. Mycket har varit intressant, en del riktigt bra och en ytterst liten del har varit… märkligt.

Expressens Hedvig Lindahl-knäck tillhör utan tvekan den sistnämnda kategorin. Artikeln där landslagsmålvakten snackade ut om sin svåra tid efter VM 2011 och OS 2012 kunde ha blivit jättebra – om det inte varit för Lindahls märkliga uttalanden.

Efter semifinalförlusten mot Japan i VM 2011 fick Lindahl utstå både spott och spe, trots att hon själv tyckte att hon gjort sin bästa turnering någonsin.

– Jag blev deprimerad eftersom jag själv tyckte att det var den bästa turneringen jag någonsin spelat, att jag äntligen behärskade den nivån och insåg vad som krävdes. Jag vet vad jag gjorde för att ta Sverige så långt och jag fick kredd för det, säger Lindahl i artikeln.

Kritik är en del av jobbet
Hedvig Lindahls kommentar fick mig att reagera. Ingen ska behöva utsättas för hat, påhopp eller hårda ord efter en fotbollsmatch. Aldrig någonsin.

Men att få kritik för sin insats i en specifik match kommer med jobbet. Så är det och så kommer det alltid att vara för fotbollsspelare på högsta nivå. Och kritiken efter semifinalförlusten mot Japan var befogad.

Lindahl svarade för en i stora stycken stark VM-turnering i Tyskland när det begav sig, men hon gjorde en svag match mot Japan där hon var direkt inblandad i alla tre baklängesmålen.

Stor sten i litet glashus
Om jag tyckte att landslagskeepern, som enligt min mening hittade tillbaka till en riktigt hög nivå förra säsongen, visade prov på bristande självkritik i citatet ovan var det ändå inget jämfört med stenkastningen som kom senare i artikeln.

– Sedan kommer jag hem och så blir jag inte ens prisad på fotbollsgalan. Då var det ridå ned. Då började allt. Tårarna bara kom. Jag var riktigt ledsen och sårad. Kristin Hammarström som vann hade gjort ett jättebra år så jag unnade henne att vinna och jag vill inte kasta skit på henne. Men jag kände att ingen såg vad jag gjorde.

Hur mycket unnade hon Hammarström priset egentligen? Och hur viktigt är ett pris på en gala?

Personligen tycker jag att Lindahl kastade en sjuhelvetes stor sten i det lilla glashus som den svenska elitdamfotbollen trots allt befinner sig i med det smått snarstuckna uttalandet.

Hammarström hade ett bra 2011, fick priset på Fotbollsgalan och så var det med det. Acceptera och gå vidare.

Sist men inte minst
Som om det inte var nog slängde Lindahl ur sig ytterligare ett uttalande som verkligen fick mig att höja på ögonbrynen:

”När det inför OS fortfarande kom frågor om vem som ska stå kände jag bara ”Allvarligt, släpp det nu! Kan ni inte bara låta mig vara förstamålvakt.”

Kom igen! Sedan när blev spelare förstaval bara för att de själva önskareller tycker att de skulle vara nummer ett? Så fungerar det inte, varken i samhället i stort eller inom elitidrotten.

Jag har förståelse för de känslor som landslagmålvakten berättar om och jag känner sympati för människan Lindahl som mått väldigt dåligt.

Men det innebär inte att hon kan gå fri från kritik när hon presterar sämre, som hon gjorde i VM-semifinalen mot Japan till exempel. Spelare hyllas när de gör bra ifrån sig och risas när de inte levererar, så är det bara.

Den som inte kan acceptera det ska nog fundera över sitt yrkesval.

Efter 117 landskamper och 46 mål meddelar superanfallaren och kämpen Kelly Smith att hon slutar i landslaget. Själv startar jag upp och om här i bloggen.

En månad, lite drygt, har jag varit borta. Men varje slut följs av en ny början och för min del startar ett nytt kapitel i bloggen här och nu. Saker och ting kommer att vara sig lika, men en del kommer att förändras …

Nog om mig. Den stora nyheten den här veckan är att Englands kanske allra bästa spelare de senaste 20 åren slutar i landslaget. Och hon lämnar ett lika stort som svårfyllt efter sig, Kelly Smith.

Beslutet är dock lätt att förstå med tanke på att hon varit enormt skadedrabbad och bara spelat till och från de senaste åren.

”Varje dag en kamp”
36-åringen har dessutom brottats med betydligt större problem än fotbollsrelaterade skador och hennes framgångsrika karriär har kantats av alkoholproblem och depressioner.

Inför EM-turneringen 2013 pratade jag med Smith. Det som skulle bli en kort telefonintervju slutade med ett långt samtal om allt från fotboll, skador och chanserna att komma i form inför turneringen till comebacker, depressioner och hennes alkoholproblem.

Det var ett av de mest utlämnande samtal jag fört med en spelare. Smith var så genuin och transparent att jag blev överraskad.

Samtalet gav mig inte bara bra underlag till en intervjuartikel, den gav mig också en oerhört positiv bild av en stark person och en anfallare i absolut världsklass.

Med bakgrund av just det samtalet känns den engelska stjärnans beslut att sätta punkt för landslagskarriären lite extra tråkigt. Jag hade verkligen Kelly Smith att spela ett sista stort mästerskap.

Allt har ett slut och min nystart eller comeback stannar här, med en länk till artikeln som blev till efter det där långa och väldigt givande samtalet med den engelska superstjärnan: ”Varje dag en kamp”.

Efter landskampen mot Norge står två saker helt klara: Sveriges väg till mästerskapsmedalj är lång – och man kommer inte i närheten av någon ädel placering om inte försvarsspelet förbättras avsevärt.

Det är knappt om tid till VM-premiären i Kanada. I alla fall om man ser till det arbete som förbundskapten Pia Sundhage har framför sig. Under den tid som återstår har hon en handfull frågetecken att räta ut och ett försvarsspel att styra upp.

Sverige startade matchen mot Norge aggressivt och piggt. Elin Rubensson visade upp ett mycket positivt ytterbacksspel, Therese Sjögran tog fina initiativ och Hanna Folkesson visade upp ett härligt balansspel.

Två långbollar, lika många välplacerade lobbar signerade Isabel Herlovsen – och två riktigt svaga svenska försvarsinsatser senare ledde Norge med 2–0.

Mittbackarna Nilla Fischer och Emma Berglund svarade för grova missbedömningar där de brast i positionsspelet såväl som i agerandet. Att målvakten Carola Söberg kom på mellanhand båda gångerna gjorde inte den totala försvarsinsatsen bättre. Tvärtom.

Vinnande vändning
Nu handlar fotboll om att hitta vägar att vinna – och det gjorde Sverige. Kosovare Asllani reducerade direkt efter paus och kvitterade en kvart in halvleken efter att norska veteranen Trine Rönning svarat för en jätteblunder.

Med tolv minuter kvar att spela slog hon till, Lotta Schelin. Med en behärskad bredsida rullade hon in segerbollen, precis som hon gjort så många gånger förut.

Den svenska vändningen från 0–2 till 3–2 var kanske mer värdefull än den var välförtjänt, men som jag skrivit här så många gånger: fotboll handlar om att hitta vägar att vinna – och det var precis vad Sverige gjorde.

Och det var värdefullt.

Flera frågetecken och ett par svar
Efter årets första landskamp har Pia Sundhage fortfarande ett antal frågetecken att räta ut, men hon har också fått ett par solklara svar.

Ett är att Carola Söberg inte är ett tänkbart målvaktsalternativ om Sverige vill ha med medaljstriden att göra, ett annat är att temposvaga Mia Carlsson inte håller för en ytterbacksroll i blågult och ett tredje är att Elin Rubensson definitivt håller för det.

Men det viktigaste svaret som Sundhage fick i mötet med Norge är att hon har ett digert jobb framför sig för att få ordning på och verkligen sätta det svenska försvarsspelet. För så högt och så virrigt som i kväll går det inte att spela i Kanada om några månader.

***

Glöm dock inte att Sverige vände och vann. Och vinna är exakt vad fotboll går ut på.

Det har varit ett makalöst fotbollsår med höga toppar och djupa dalar, landslagsbojkott och intressanta uttalanden, svenskt deltagande i Champions League-final och en väntad konkurs.

Mina starkaste minnen från berg och dalbane-året 2014 som bjöd på …

… bojkotten
Året inleddes med frost. Klubbarna i Damallsvenskan satte sig på tvären och Pia Sundhages planerade läger frös inne.

… bomber
Tyresö slog på stora trumman när man värvade fyra brasilianska spelare på ett bräde, däribland stjärnspelaren Fabiana – som aldrig fick spela.

… otur
Efter två korsbandsskador i följd drabbades landslagsforwarden Linda Sällström en tredje gång. Under en träningsmatch i Thailand slet finskan av korsbandet igen.

… käftsmäll
Pia Sundhages landslag åkte på en gammal hederlig käftsmäll i Amiens. De blågula förnedrades stundtals i landskampen mot Frankrike som slutade med en solklar fransk seger.

… bakslag
I synnerhet för Kopparbergs/Göteborg. Landslagsbacken Stina Segerström satte punkt för karriären och Johanna Almgren tvingades till ännu en knäoperation.

… Algarve Cup bjöd på sol, värme och blandade karameller. Sverige inledde med att besegra Danmark och fortsatte med att slå USA. Sedan vände det. Först föll man mot Japan och sedan avslutade man turneringen med torsk mot Island. 

… kaos
Tyresös ekonomiska kris flöt upp till ytan. Mitt under brinnande Champions League-slutspel blev det känt att klubben hade skulder på närmare åtta miljoner kronor.

Medan elitklubbens ordförande Hans Lindberg fick svara på medias många frågor höll sig ”Mr Tyresö”, Hans Löfgren, borta från frågor och ramljus.

Turerna var många och rubrikerna stora, men laget tog trots allt till Champions League-final där man föll mot Wolfsburg. Därefter drog sig laget till sist ur Damallsvenskan.

… stjärnvärvning
Rosengård lockade till sig Marta och tog sikte mot en ny glimrade SM-titel.

… publikfester
2 153 åskådare som Martas hemmadebut på Malmö IP medan 5 221 såg Linköping besegra ett Umeå i fritt fall. Augusti var månaden när Damallsvenskan lockade storpublik.

… biljett
Sverige slog tillbaka Skottland och säkrade en plats i VM i Kanada nästa sommar.

… guld
Gick välförtjänt till Rosengård.

… rekord
Slog Therese Sjögran som i oktober spelade sin 200:e landskamp. Respekt!

… avancemang
Svarade Hammarby för när man tillsammans med Mallbacken tog sig tillbaka till Damallsvenskan.

… dubbel
Den tog Mimmi Löfwenius som vann både ligan och cupen med sitt Lilleström.

… reseplanerare
Fotbollförbundets ordförande Karl-Erik Nilsson som lovade att resa till de länder som är bättre att spela fotboll i för tjejer än Sverige.

Jag ser fram emot att läsa om Nilssons resor under 2015.

… klantarslen
Alla som på ett eller annat sätt var inblandade i fiaskot på Fotbollsgalan där Therese Sjögren förbisågs – igen!

***

Fotbollsåret 2014 blev ett av de sämsta på väldigt länge för landslaget . Nio segrar, en oavgjord och sex förluster (!) blev Pia Sundages facit. För Damallsvenskan blev året omtumlande, på grund av Tyresös kaos och fall.

För eget vidkommande har 2014 nog varit mitt bästa fotbollsår någonsin. Jag har fått följa Algarve Cup, ett antal landskamper och mängder av seriematcher på plats.

Dessutom fick jag avnjuta VM på plats i Brasilien och vara en kugge i maskineriet som tog ett av lagen från Elitettan till Damallsvenskan.

Det har varit det bästa av fotbollsår, helt enkelt. Med det tackar jag för mig. Kanske kommer jag tillbaka på andra sidan nyår.

Sveriges mest okända utlandsproffs kan hon nog titulera sig, Michaela Johnsson. 23-åringen som spelade i LB07 under året har skrivit på för Heerenveen.

16 mål i Elitettan kan räcka långt.
För Michaela Johnsson gav de en plats i toppen av i Elitettans skytteliga och proffskontrakt med holländska Heerenveen.

Forwarden som tidigare spelat, eller mest nött bänk, i LdB FC Malmö och Linköping har ritat på ett kontrakt som sträcker sig över säsongen (det vill säga över våren 2015).

***

Marta blev kvar i Sverige och Rosengård trots allt. Bra för Malmöklubben, bra för Damallsvenskan och bra för svensk fotboll.

Med brasilianskans namnteckning på ett färskt treårskontrakt och med rekryteringen av landslagsbacken Emma Berglund börjar Rosengård se riktigt slagkraftigt och intressant ut.

Addera en riktigt bra målvakt och laget kan slåss med de stora klubbarna i Champions League på riktigt allvar.

***

Om det ser spännande ut i Malmö så ser det långt ifrån lika stabilt ut i Umeå. Emmelie Konradsson meddelade ju att hon lägger ner sin elitsatsning för att satsa på en civil karriär.

Ett förståeligt val, men också ett beklagligt sådant.

Konradsson var enormt viktig för sitt Umeå och i sina bästa stunder en riktigt bra alternativ för Pia Sundhage att använda sig av. Nu blir det varken VM-spel eller spel i Damallsvenskan för Umeåtjejen.

Umeå har därmed tappat två av sina mest rutinerade spelare, lagkaptenen Emma Berglund och löpstarka yttern Konradsson.

Slumrande, så kan nog Damallsvenskans silly season bäst beskrivas.
De uppseendeväckande övergångarna och de stora rubrikvärvningarna har lyst med sin frånvaro i vintermörkret. Nu vill jag ha några klassiska bomber.

Katrin Schmidts övergång från mästarlaget Rosengård till nykomlingen Hammarby och Emma Berglunds flytt från Umeå till nyss nämnda Rosengård. Där har ni hösten och vinterns största värvningar så här långt.

Transferkarusellen har snurrat ovanligt långsamt sedan säsongen tog slut. De härliga överraskningarna har uteblivit och hittills har ingen av de tolv klubbarna bjudit på någon riktigt imponerande förstärkning.

Visst var de två övergångarna jag redan nämnt starka på sina sätt, men de fick inte direkt huden att bli knottrig och håret i nacken att resa sig. Båda klubbytena var dessutom ganska uppenbara för de initierade.

Mellanmjölksrekryteringar
Linda Sällströms flytt till Vittsjö, Elin Rubenssons byte till Kopparbergs/Göteborg och Eskilstunas rekryteringar av Oliva Schough och Petra Larsson är definitivt inga värvningsbomber.

Det är fyra rekryteringar av spelare som har en sak gemensamt: de har en hel del att bevisa.

Nu står spelare som Lisa Dahlqvist, Carola Söberg, Emma Lundh och Hedvig Lindahl utan kontrakt, vilket borgar för att några intressanta kontraktsskrivningar kommer vad det lider.

Men jag hoppas på något ännu större – allra helst före jul.

Jag vet att klubbarnas ekonomiska muskler spelar in i värvningsarbetet och att utbudet på marknaden är tunt – men jag, Damallsvenskan och svensk fotboll behöver några riktiga bomber.

Ge mig en riktig smällkaramell, ge mig ett par kraftfulla bomber, ja ge mig några nyårsraketer som lyser upp den mörka fotbollshimlen.

Sverige kunde fått en lättare lottning i VM, men knappast en svårare.
Pia Sundhage & Co får rikta in sig på ett tufft gruppspel med tre riktigt svåra matcher.

Gruppspelet blir en rejäl prövning för det svenska landslaget.
Efter en märklig seedning och en segdragen lottningsprocedur står det klart att Sverige ställs mot tuffast tänkbara motstånd i VM.

USA, Nigeria och Australien väntar på Pia Sundhages blågula landslag i något som kan benämnas som ”dödens grupp”. Det kunde varit lättare, som sagt.

Glöm gruppsegern
Gruppsegern är bara att glömma, (även fast bollen är rund och allt kan hända), den tar USA hand om. Bakom Abby Wambach & Co blir det en helt öppen affär om andraplatsen mellan Australien och Sverige.

Och om Sverige lyckas bli grupptvåa så kan vägen mot en VM-semifinal bli riktigt fin. Då kan Brasilien, som blev toppseedat istället för Sverige, mycket väl vänta i åttondelsfinal.

USA, som vanligt
Att Sverige får möta USA i ett gruppspel är snarare regel än undantag i VM-sammanhang. Så var det när det blågula landslaget tog silver i VM 2003 och så var det också när man fixade en ny bronspeng i Tyskland 2011.

Så även om lottningen på papperet inte gick Pia Sundhages väg kan VM i Kanada mycket väl bli ett framgångsrikt mästerskap för svenskt vidkommande.
Men då måste förberedelserna det närmaste halvåret gå förbundskaptenens väg i betydligt större utsträckning än vad lottningen gjorde.

Och med tanke på att FIFA varken har med landslagsläger eller kommande uppladdning att göra så känns de oddsen klart mycket bättre.

Vinsterna mot USA och Japan gladde.
Förlusterna mot Frankrike, England och Tyskland gav oönskade svar.
Ett halvår före VM har Pia Sundhage många frågetecken att räta ut.

Landslaget avslutade säsongen med ett oavgjort resultat mot Kanada (1–1). Därmed kan Pia Sundhage sätta punkt för ett ganska svagt landslagsår, VM-biljetten till trots.

2014 bjöd på ett nytt spelsystem (där 4-4-2 blev 4-1-3-2), nio segrar, ett kryss och sex förluster. Ett betydligt sämre facit än EM-året 2013 som slutade med tio vinster, fyra oavgjorda och bara två nederlag.

Vilka slutsatser kan man då dra av landslagsåret?

Dels kan man konstatera att Sveriges vassaste offensiva hot (det fartfyllda kantspelet) försvann när Sundhage & Co övergav ett i vissa avseenden framgångsrikt spelsätt för ett annat – vilket dessutom resulterade i fler förluster än året innan.

Dels att en väntad och i mångas ögon önskad föryngringsprocess egentligen aldrig kom igång och dels att Sundhage har minst lika många, om inte ännu fler, frågetecken att räta ut nu, ett halvår före VM, än hon hade sex månader innan fjolårets EM.

Inte heller har relationen mellan landslagsledningen och klubbarna blivit särskilt mycket bättre.

Ska man vara kritisk så har Pia Sundhage faktiskt inte åstadkommit särskilt mycket sedan hon tillträdde som förbundskapten. Precis som under föregångaren Thomas Dennerbys tid har det svenska landslaget svårt att vinna mot bättre rankade nationer och lätt att slå sämre länder.

Det svenska landslaget har, som jag ser det, inte blivit bättre under Sundhages ledning – om vi inte enbart ser till huvudspelet …

Med ett halvår kvar till VM-slutspelet i Kanada har landslagsledningen med Pia Sundhage i täten en hel del kvar att bevisa. Det visar resultaten under året med oönskad tydlighet.

För så länge Sverige inte hittar vägar att vinna mot bättre rankade nationer är vägen mot en VM-medalj både krokig och svår, för att inte säga omöjlig. En väg som knappast kan innefatta medelduktiga allsvenska spelare.

Hon har vunnit både ligan och cupen, lite i skymundan. Mimmi Löfwenius framgångar med norska Lilleström har gått många svenskar obemärkt förbi.

Med åtta mål på 26 matcher var hon en bidragande faktor till att Lilleström vann Toppserien före argaste konkurrenten Stabaek.

Mimmi Löfwenius debutsäsong i Norge blev minst sagt lyckosam, helt säkert bättre än hon ens vågade hoppas på när hon tog beslutet att lämna Jitex för spel i grannlandet inför 2014.

Nu kan den 20-åriga anfallaren titulera sig norsk cupmästare också.
Det började dock inte helt bra för Lilleström som hamnade i underläge mot Trondheims/Örn. Men bortaledningen blev kortvarig.

Landslagsspelaren Lene Mykjåland utjämnade och därefter iklädde sig Löfwenius huvudrollen. När matchuret tickat upp till 65 minuter slog hon till. Med en behärskad bredsida satte hon dit 2–1-målet – och avgjorde cupfinalen.

Finalen slutade 3–1 och Löfwenius säsong i Norge resulterade i både serieseger och cupguld.

***

Löfwenius år i Norge lovar gott inför framtiden. Det ska onekligen bli intressant att följa hennes utveckling på andra sidan nyår.

***