Har ni läst Karl-Erik Nilssons senaste blogginlägg? Om inte, så gör det.
Då får ni se hur snedvriden en  förbundsordförandes omvärldsbild kan vara.

När stormarna efter Fotbollsgalan mojnat satte sig förbundsordföranden Karl-Erik Nilsson vid tangentbordet och värkte ur sig en ny bloggtext. Resultatet blev en lång utläggning om FIFA och utredningen av VM i Qatar och Ryssland följt av ett beklagande över debaclet vid Fotbollsgalan.

Men också en uppmaning där Nilssons bristande och skruvade omvärldsbild blev tydlig.

Eftersom jag är en del av damfotbollen vill jag uppmana Nilsson att boka in en resa till Tyskland och därefter titta i kalendern när det passar att flyga till England och USA. Jag är helt säkert på att resorna kommer att bli lärorika.

Naturligtvis är allt inte bättre, i synnerhet inte i England och USA, men inom vissa områden har man där kommit längre än vad vi har. Men starta i Tyskland, Karl-Erik. Det kommer att öppna dina ögon.

***

Eskilstuna värvade landslagsspelaren Olivia Schough som efter en totalt misslyckad sejour i Tyskland och en något bättre tid i Ryssland återvänder till Damallsvenskan.

Värvningen är intressant, speciellt eftersom Schough har väldigt mycket att bevisa efter sin utlandsvistelse. Personligen tror jag inte att Eskilstuna gjort någon succérekrytering, men den som lever får se.

En jävig jury, en pajig tv-produktion och ett diskriminerande fotbollförbund. Gör om Fotbollsgalan, eller lägg ner den.

Jag har i flera år valt att följa Fotbollsgalan via Twitter och textuppdateringar istället för att se den på tv. Anledningen är att jag helt enkelt blir för generad för att orka brotta mig igenom spektaklet.

I går gjorde jag ett undantag – tillika ett misstag.

Svenska Fotbollförbundet och TV4 bjöd, precis som tidigare år, på en förutsägbar produktion där prisutdelningar blandades med skvalmusik och pissljumna skämt.

Och precis som tidigare serverades en gigantisk portion diskriminering.

Inte nog med att tillställningen hölls på ett för många Champions League-spelande landslagstjejer illa valt datum, så valde TV4 dessutom att stryka den planerade hyllningen till landslagsveteranen Therese Sjögran.

Uselt räcker inte på långa vägar för att beskriva förbundets och tv-kanalens agerande.

Svenska Fotbollförbundet har möjligheten att välja vilken typ av förbund man vill vara och vilka samarbetspartners man vill gå i säng med. I dag är man ett gammelgubbigt pungväggs-patriarkat som tycks vara glada över att få synas i TV4.

Det är inte okej.

Nu får det fanimig vara nog med dåliga beslut och taffliga bortförklaringar från förbundets sida. Kliv in i 2010-talet, lev som ni lär och gör Fotbollsgalan jämställd – eller lägg ner skiten.

Jag har ett hatkärleksförhållande till Fotbollsgalan, av flera olika anledningar.
Men icke desto mindre vill jag ära de som äras bör. Här är mina vinnare.

Mitt senaste blogginlägg föll ju inte i god jord riktigt överallt. Men jag står fast vid vad jag skrev om Marta och hennes uttalanden. Nu handlar det dock om något helt annat. I kväll är det dags för Fotbollsgalan och här är spelarna som jag anser bör vinna:

Årets målvakt
Nominerade: Hilda Carlén (Piteå IF), Stephanie Labbé (KIF Örebro DFF), Hedvig Lindahl (Kristianstads DFF).
Min vinnare: Hedvig Lindahl.
Lindahl hade samma höga räddningsprocent som Örebros Stephanie Labbé fast hon spelat i ett sämre lag. Dessutom höll hon högsta nivån i flest matcher.

Årets back
Nominerade: Nilla Fischer (VfL Wolfsburg), Lina Nilsson (FC Rosengård), Linda Sembrant (Tyresö/Montpellier Hérault SC).
Min vinnare: Nilla Fischer.
Nilsson och Sembrant får ursäkta, men de har inte spelat på samma nivå som Fischer gjort. Inte ens nära faktiskt. Wolfsburgsbacken har varit bättre än samtliga konkurrenter, med råge dessutom.

Årets mittfältare
Nominerade: Ramona Bachmann (FC Rosengård), Mariann Gajhede Knudsen (Linköpings FC), Caroline Seger (Tyresö/Paris Saint-Germain FC).
Min vinnare: Ramona Bachmann.
Den svåraste kategorin att utse en vinnare i, tycker jag. Mitt val faller på Ramona Bachmann – trots att hon inte gjort sin bästa säsong.

Årets forward
Nominerade: Manon Melis (Kopparbergs/Göteborg FC), Anja Mittag (FC Rosengård), Lotta Schelin (Olympique Lyonnais).
Min vinnare: Anja Mittag.
21 mål och elva assist. Det räcker så.

Damallsvenskans mest värdefulla spelare
Nominerade: Ramona Bachmann (FC Rosengård), Hedvig Lindahl (Kristianstads DFF), Anja Mittag (FC Rosengård).
Min vinnare: Anja Mittag.
21 mål och elva assist. Det räcker så. Men jag kan lägga till att hon har varit Rosengårds kanske viktigaste spelare och smällt in mål i Champions League dessutom.

Årets genombrott
Nominerade:Malin Diaz Pettersson (Eskilstuna United, Magdalena Ericsson (Linköpings FC), Fridolina Rolfö (Linköpings FC).
Min vinnare: Fridolina Rolfö.
Hon har gått från talangfull till riktigt bra under säsongen och kryddat sina insatser på planen med åtta fullträffar och landslagsdebut.

Årets tränare
Nominerade: Viktor Eriksson (Eskilstuna United DFF), Rickard Nilsson (KIF Örebro DFF), Martin Sjögren (Linköpings FC).
Min vinnare: Rickard Nilsson.
Han lotsade Örebro till den lagets bästa placering någonsin, vilket dessutom gav en Champions League-plats.

Diamantbollen
Min vinnare: Nilla Fischer.
Hon följde upp en stark säsong i lands- och klubblag med att lyfta Champions League-bucklan. Fischer är värdig vinnare av Diamantbollen.

Linköping gick på knock och säkrade avancemang direkt.
Rosengård kunde gjort likadant, men efter många missade möjligheter får Malmölaget en tuffare resa till en Champions League-kvartsfinal.

Oj, vilken totalkross som Linköping bjöd på. Det behövdes inte ens 40 minuter för att döda allt vad spänning och dramatik heter i hemmamötet med ryska Zvezda. 4–0 i paus blev 5–0 innan matchen var över och Linköping är därmed redan klart för kvartsfinal.

Och faktum är att Rosengård hade kunnat gå samma väg. Malmölagets första 30 minuter mot Fortuna Hjörring var bra och borde resulterat i ett betydligt större försprång än Anja Mittags 1–0-mål.

Men när effektiviteten lämnade en del övrigt att önska kunde Sofie Pedersen visa danskorna en väg tillbaka i fajten i början av andra halvlek.
Just där och då var det fördel Fortuna.

Katrin Schmidt löste upp knutarna. Med sitt 2–1-mål satte hon Rosengård i förarsätet inför returen på blöt dansk höstmark.

Förutsättningarna kunde, och borde, vara bättre för Malmölaget.
Men nu är det som det är och Rosengård kommer att gå vidare till Champions League-kvartsfinal, det är jag bombsäker på.

***

Det var inte bara Rosengårdspelare som gick av planen med en känsla av missmod i går. Lotta Schelin & Co i Lyon kryssade (1–1) mot Caroline Seger och Kosovare Asllanis PSG. Helt klart en missräkning för Lyonspelarna.

***

Jag kan inte sätta punkt för bloggandet den här gången utan att kommentera Martas utspel. Brassestjärnan kan komma att lämna Rosengård när hennes kontrakt med klubben går ut efter returmötet med Fortuna Hjörring.

Parterna diskuterar en förlängning, men står enligt uppgifter väldigt långt ifrån varandra i dagsläget.

– I bland kan man inte göra vad hjärtat vill utan man måste göra vad som behövs. Det är klart att jag vill spela i Champions League, men jag måste också överleva på det jag tjänar och jag har många som behöver mitt stöd, säger Marta bland annat till Kvällsposten.

Ett jävligt provocerande uttalande, tycker jag.
Om någon har tjänat pengar på att spela fotboll i Damallsvenskan så är det Marta Viera da Silva. I Umeå tjänade hon mellan 80 000-100 000 kronor i månaden och i Tyresö nästan det dubbla.

Pengar som borde räckt jävligt långt – både för egen del och till försörjning av släkt och vänner.

Med tanke på att ingen tjänat sådana enormt stora pengar i Damallsvenskan som Brassestjärnan faktiskt gjort tycker jag att hennes uttalande är pinsamt och direkt hånfullt mot alla de damallsvenska spelare som lever sina drömmar med några futtiga tusenlappar i fickan varje månad.

Bättre huvudspel och förmågan att kunna vila med boll ska ge VM-succé.
Det är Pia Sundhages plan, om man hårddrar den något.

Jag har varit passiv och overksam sedan Sverige föll mot Tyskland i Örebro. Nu kan jag inte hålla mig längre.
Förbundskapten Sundhage har tagit ut en blågul trupp till matcherna mot Kanada i slutet av månaden – och som vanligt har jag svårt att förstå vissa av hennes val.

Kanske är jag blind för de kvaliteter som Sundhage och assisterande förbundskapten Lilie Persson ser hos vissa spelare, eller så ser vi helt enkelt väldigt olika på fotboll.

Märkliga val

Efter en ganska miserabel höst med massor av bänknötande är Lina Hurtig tillbaka i landslaget. Märkligt, tycker jag.

Hurtig är inte den enda spelaren jag ställer mig frågande till i den 25 spelare stora truppen. Marija Banusic är en annan. Viss har hon en härlig högstanivå, men spelar på den alldeles för sällan för att ha i en blågul trupp att göra.

Och det finns fler.

Men nu handlar det här inte om att peka ut specifika spelare eller att droppa namn. Det handlar om att jag har svårt att förstå hur landslagsledningen resonerar och på vilka grunder de fattar sina spelarbeslut.

För hur man än vrider och vänder på uttagningar och spelarval är det sannolikt helt orimligt, närmast omöjligt, att vinna VM med spelare som håller hyfsad allsvensk klass – i synnerhet när man ställs mot världsstjärnor och ultrakvalitativa landslagskollektiv.

Väntar inga svar
Jag kommer nog aldrig att förstå Sundhages uttagningar, heller aldrig få några konkreta svar på mina frågor. Och så får det väl vara. Det är hennes privilegium att välja vilka spelare hon vill – och mitt att ifrågasätta de val hon gör.

Något som fick mig att reagera ännu mer än uttagningen av vissa spelare var förbundskaptenernas egna ord om vad som krävs för en VM-succé nästa sommar.

Att utveckla huvudspelet, utveckla förmågan att pulsera tempot i matcher och att kunna behålla bollen inom laget längre perioder är naturligtvis bra och viktiga delar i ett spel – men leder knappast till guld i Kanada.

Kanske kan man vinna enstaka matcher tack vare starkt huvudspel, men definitivt inte några titlar. Jag tror heller inte att en förbättrad förmåga att behålla bollen ger några direkta resultat.

Däremot skulle ett tajtare kollektivt försvarsspel tillsammans med bättre passningsspel och fler löpningar i maxfart (både offensivt och defensivt) göra det svenska landslaget bättre och mer slagkraftigt. Det är i alla fall så som jag ser på saken.

En hjälte hyllades före avspark, en legendar spelade sin 200:e landskamp och en notorisk målspruta satte nytt rekord med sitt 73:e mål i blågult.
I övrigt var det mesta som vanligt – Sverige blandade och gav, Tyskland vann.

En tyst minut, två svårslagna rekord och en ganska bra fotbollsmatch. Så skulle man kunna sammanfatta Sveriges möte med Europamästarna Tyskland i Örebro.

Pia Sundhages blågula elva spelade stundtals riktigt bra och var nära att spela lika mot kontinentens högst rankade landslag. Närmare än senast lagen möttes.
Och när Lotta Schelin snappade upp en makalöst illa slagen tysk passning och rullade in 1–0 i den 69:e minuten såg det ganska bra ut.

Sverige hade kommit tillbaka från en riktigt jobbig första kvart efter pausdrickat, stått pall för en hög och aggressiv tysk press och Schelin hade blivit historisk.

Men glädjen blev kortvarig. Tre minuter senare smällde Dzenifer Marozan in en frispark och kort därefter stötte Alexandra Popp in tyskornas segermål.

Förbundskapten Pia Sundhage var glad och riktigt positiv efter slutsignalen, förlusten till trots. Personligen kände jag mig inte lika fylld av eufori. För även om Sverige gjorde en på flera sätt bra match avslöjades flera ganska graverande skönhetsfläckar.

De tyska målen var knappast otagbara för målvakten Carola Söberg, såväl Kosovare Asllani som Sofia Jakobsson svarade för ganska bleka insatser och det svenska passningsspelet höll långt ifrån samma höga kvalitet som det tyska.

Och bytena ska vi inte ens tala om. Att Malin Diaz fick komma in efter paus istället för Lisa Dahlkvist var jag med på, men sedan tappade jag tråden. Medan Olivia Schough och Emma Lundh fick värdefull speltid satt årets stora genombrottsspelare, Fridolina Rolfö, kvar på bänken fram till de sista minuterna.

Hur tänkte Sundhage där?

***

Nog hade Rolfö gjort sig förtjänt av en halvtimmes spel – åtminstone.
Nu blev det inte så, men Linköpingsforwarden hann ändå visa att hon blir att räkna med framöver under sina sex minuter på planen.

***

I övrigt då?

Tja, det finns en del att jobba med, så som defensiva omställningar där fler spelare måste löpa i maxfart och ta jobbet direkt. Emma Berglunds insats som vänsterback var helt okej, även om ovanan lyste igenom vid några tillfällen. Jag hävdar fortfarande att Berglund är det bästa komplementet till Nilla Fischer centralt i backlinjen.

Och offensivt krävs en plan B när djupledsbollar på Schelin inte ger utdelning.

***

Men jag slutar som jag började – med två rekordinnehavare. Therese Sjögran spelade sin 200:e landskamp och Lotta Schelin slog det svenska målrekordet.
Det om något är värt att ta med sig från mötet med Tyskland på Behrn Arena.

Klubbchefen, tränaren och lagkaptenen har redan lämnat. Nu kommer nästa avhopp. Fystränaren L-G Skoog väljer även han att lämna Umeå.

Vad är det som händer egentligen? Förre klubbchefen Niklas Westman har lämnat sin post, precis som tränaren Jonas Wikström. Som lök på laxen har dessutom den som kanske mest av alla personifierat Umeå IK – Emma Berglund – valt att se sig om efter ny klubbadress.

Men det stannar inte där. Nu lämnar också fystränaren Lars-Gunnar Skoog den forna storklubben. Skoog väljer att ta ett uppehåll från fotbollen nästa år.

Och med tanke på att jag vet att fler landslagsspelare än Berglund kommer att lämna klubben undrar jag hur det står till med Umeå IK egentligen?

***

Jag nåddes av uppgifterna redan i helgen. I dag blev de officiella. Annica Svensson spelar i Eskilstuna även nästa säsong. Därmed får årets stora positiva överraskning i Damallsvenskan behålla ännu en spelare från årets startelva.

Med Rickard Nilsson vid rodret lotsades Kif Örebro till sin bästa placering i Damallsvenskan någonsin. Närkelaget knep andraplatsen och spelar i Champions League nästa år.

Säsongen är slut. Rosengård försvarade som väntat guldet från i fjol, men kampen om andraplatsen blev stundtals ganska spännande. Både Kopparbergs/Göteborg och Linköping blandade sig i silverfajten, men när serien till sist skulle summeras stod slutstriden mellan Örebro och Göteborg.

Göteborg gjorde allt i sin makt, vann över Vittsjö och tog de tre poäng som krävdes. Men segern hjälpte föga när Örebro avslutade säsongen med att slå tillbaka Eskilstuna och därmed bärga sin 14:e vinst.

***

Få hade väl tippat att Örebro skulle sluta tvåa i Damallsvenskan. Men det gjorde man – mot alla odds.

En anledning stavas kontinuitet, en annan stavas Rickard Nilsson. Kif-tränarens noggranna, hårda och målmedvetna arbete har gjort att Örebro tagit det ena klivet efter det andra.

Och tack vare att klubben fått behålla merparten av spelartruppen över ganska lång tid har Nilsson kunnat utveckla och förädla ett lag som så sent som inför fjolårssäsongen tippades att ramla ur Damallsvenskan.

Jag vill därför passa på att gratulera Rosengård till guldet ytterligare en gång, lyfta på hatten för ett Örebro som svarat för en makalöst fin säsong –och buga mig djupt för Rickard Nilssons framgångsrika arbete. Det är nämligen väl värt att hyllas.

Rosengård joggade sig vidare till nästa runda i Champions League. Linköping fick slita betydligt mer för att ta sig till åttondelsfinal – men ett härligt hattrick och en gruvlig revansch lovar gott inför framtiden.

Det ser ljust ut för svensklagen Rosengård och Linköping i Champions League. Mästarlaget mot Malmö möter danska Fortuna Hjörring i sin åttondelsfinal medan Linköping ställs mot ryska Zvezda-2005.

Men vi backar bandet lite. Rosengård avancerade i turneringen redan i onsdags när man besegrade ryska mästarlaget Rjazan med 2–0, (5–1 sammanlagt), utan att förta sig.

Lika lätt gick det inte riktigt för Linköping. Efter 2–1-förlusten i första mötet med Liverpool krävdes seger i hemmareturen för att ta rygg på Rosengård och avancera till nästa runda.

Och vinst blev det. En klar sådan till och med. Fridolina Rolfö sköt Liverpool i sank och Linköping vidare i Champions League med ett härligt hattrick.

Nu ser framtiden både intressant och ljus ut för de två svensklagen. Rosengård har väldigt goda chanser att gå vinnande ur striden med Fortuna Hjörring och Linköpings möjligheter att spela Zvezda ur cupen är inte alls små.

Skulle det krisa får väl Östgötalaget sätta sin tilltro till Fridolina Rolfö. Hon som tagit stora kliv under året, spelat sig in i Pia Sundhages blågula trupp och blivit matchhjälte i Champions League.

Så slutar åttondelsfinalerna:

Zürich–Glasgow
Zürich går vinnande ur striden. Erfarenheten och den högre kvaliteten avgör.

Rosengård–Fortuna Hjörring
Rosengård är spetsigare, har bredare trupp och högre nivå. Därför vinner man det skandinaviska derbyt, precis som Tyresö gjorde förra säsongen.

PSG–Lyon
Kosovare Asllani och Caroline Seger ställs mot Lotta Schelin i ett prestigemöte inget av lagen ville ha redan här. Lyons större vana av viktiga Champions League-matcher blir avgörande.

Wolfsburg–Neulengbach
Regerande mästarna från Tyskland imponerade inte i 16-delsfinalen mot norska Stabaek (vinst med 3–1). Här går det lättare för Nilla Fischer & Co. Klar seger.

Linköping–Zvezda-2005
Linköping har en ganska god chans att avancera ytterligare. Visserligen har Zvezda erfarenhet och bra spelarmaterial, men magkänslan säger att Linköping fixar uppgiften.

Barcelona–Bristol
Spanska mästarlaget kommer att ta sig förbi även detta hinder. Laget känns mer stabilt och har gott om kvalitet.

Frankfurt–Torres
Italienska Torres är inte alls oävet, men Frankfurt blir en nöt de inte kommer kunna knäcka. Tyska lag och mästerskap, ni vet.

Brøndby–Gintra
Danska Bröndby låg skrynkligt till i 16-delsfinalen, men kom tillbaka och vann. Nu får man en lätt resa till kvartsfinal.

Först missade Linköping, sedan föll Kopparbergs/Göteborg.
Det är fördel Kif Örebro i kampen om en Champions League-plats.

Tre lag har varit de tuffaste kombattanterna i jakten på andraplatsen i Damallsvenskan och en plats i nästa års Champions League.
Samtliga tre, Göteborg, Linköping och Örebro, har haft chansen, men inget av lagen har tagit den.

Och det är just det som håller på att avgöra toppstriden. Istället för att greppa möjligheten har både Linköping och Göteborg bränt sina chanser. Visserligen har Stefan Rehns Göteborg en liten öppning kvar – men då måste man vinna mot Vittsjö samtidigt som Örebro förlorar mot Eskilstuna.

Så min fråga inför slutrundan är: ska något lag ta chansen nu då, eller går andraplatsen till det lag som missat minst?