Eftersom jag missade första mötet mellan Rosengård och regerande Champions League-mästarinnorna Wolfsburg såg jag mycket fram dagens returmöte på Malmö IP.

Tyskorna började klart bäst. De tog rättvist ledningen i den efter drygt 10 minuter. Ett inlägg från vänster nådde Alexandra Popp som, markerad av både Emma Berglund och Amanda Ilestedt, nickade in 0-1. I de lägena är Popp otroligt stark och avslutet höll allra högsta klass. Zecira Musovic i Rosengårds mål var chanslös. Det var Popps tredje mål i årets Champions League.

Hemmalaget hade väldigt svårt att skapa något framåt under de första 20 minuterna. Bakåt var tyskorna ruskigt stabila och backlinjen plockade ganska enkelt bort Rosengårds offensiva trio Marta, Ramona Bachmann och Anja Mittag. Största skillnaden mellan lagen i det här skedet av matchen var att Wolfsburg var extremt snabba att ställa om till försvar. Åtta-nio spelare var direkt tillbaka på rätt sida, vilket gjorde det väldigt svårt för Rosengård att hitta ytor att spela på.

Trots detta kommer 1-1 efter 23 minuter då Therese Sjögran hittar Marta i djupled. Brasilianskan löper mellan mittbackarna, tar med sig bollen i fart och placerar in kvitteringen. Inte helt rättvist kan jag tycka.

Efter målet börjar Rosengård komma in i matchen, men de hetaste chanserna skapar ändå Wolfsburg. 19-åriga Musovic i målet får göra en riktigt svettig räddning då Anna Blässe tar sig runt på högerkanten och spelar in till Popp som via Musovic skjuter i ribban. Där borde det varit 1-2. Men istället blir det hemmalaget som gör mål igen. Efter en hörna skapas lite kalabalik i Wolfsburgs straffområde. Anita Asante vinner en mycket viktig nickduell och bollen når Anja Mittag som trycker in ledningsmålet i nättaket.

Tung start också på andra halvlek

Andra halvlek börjar ungefär som första. Babett Peter gör tunga 2-2 efter tio spelade minuter. En hörna når Peter på bortre där hon först nickar och sedan trycker in sin egna retur. Detta inför det nya publikrekordet 5 748 personer. Precis som vid Popps 0-1 så får Peter nicka helt ostört i straffområdet. Mot ett sånt starkt lag straffar det sig direkt.

Trots att det är Rosengård som måste göra mål för att ta sig vidare är det tyskorna som är bäst och farligast. Försvarsmässigt så spelar de stabilt över hela planen och tillåter inte Rosengård att skapa lägen överhuvudtaget. Klart att regerande mästarinnorna kan hantera ett sånt läge.

Med 10 minuter kvar blir det ridå på Malmö IP. Popp nickar in sitt andra mål för dagen och sänker svenskornas Champions League-drömmar. Återigen får man nicka väldigt ostört i straffområdet. Tre markeringsmissar – tre mål. Det håller givetvis inte på den här nivån.

I den sista minuten lyckas hemmalaget göra 3-3 genom Sara Björk Gunnarsdottir. Det är trist och tråkigt att inget svensklag lyckades att ta sig vidare. Att det skulle blir ruskigt tufft visste man ju på förhand. Men jag kan inte låta bli att imponeras av dem ändå. Att göra fyra mål på två matcher på Wolfsburg är otroligt starkt. Faktum är att tyskorna endast släppt in totalt tre mål hittills under hela säsongen i Bundesliga. Att dessutom inte förlora någon av de två matcher är också det ett styrkebesked för svensk damfotboll. Heja Rosengård helt enkelt.

Tung CL-dag med svenska ögon sett, men nu blir det full fokus mot den damallsvenska seriepremiären! Och en sak till. Passa på att njut lite av att 5 748 personer tog sig till Malmö IP idag.

Maja Johansson

En hjälte hyllades före avspark, en legendar spelade sin 200:e landskamp och en notorisk målspruta satte nytt rekord med sitt 73:e mål i blågult.
I övrigt var det mesta som vanligt – Sverige blandade och gav, Tyskland vann.

En tyst minut, två svårslagna rekord och en ganska bra fotbollsmatch. Så skulle man kunna sammanfatta Sveriges möte med Europamästarna Tyskland i Örebro.

Pia Sundhages blågula elva spelade stundtals riktigt bra och var nära att spela lika mot kontinentens högst rankade landslag. Närmare än senast lagen möttes.
Och när Lotta Schelin snappade upp en makalöst illa slagen tysk passning och rullade in 1–0 i den 69:e minuten såg det ganska bra ut.

Sverige hade kommit tillbaka från en riktigt jobbig första kvart efter pausdrickat, stått pall för en hög och aggressiv tysk press och Schelin hade blivit historisk.

Men glädjen blev kortvarig. Tre minuter senare smällde Dzenifer Marozan in en frispark och kort därefter stötte Alexandra Popp in tyskornas segermål.

Förbundskapten Pia Sundhage var glad och riktigt positiv efter slutsignalen, förlusten till trots. Personligen kände jag mig inte lika fylld av eufori. För även om Sverige gjorde en på flera sätt bra match avslöjades flera ganska graverande skönhetsfläckar.

De tyska målen var knappast otagbara för målvakten Carola Söberg, såväl Kosovare Asllani som Sofia Jakobsson svarade för ganska bleka insatser och det svenska passningsspelet höll långt ifrån samma höga kvalitet som det tyska.

Och bytena ska vi inte ens tala om. Att Malin Diaz fick komma in efter paus istället för Lisa Dahlkvist var jag med på, men sedan tappade jag tråden. Medan Olivia Schough och Emma Lundh fick värdefull speltid satt årets stora genombrottsspelare, Fridolina Rolfö, kvar på bänken fram till de sista minuterna.

Hur tänkte Sundhage där?

***

Nog hade Rolfö gjort sig förtjänt av en halvtimmes spel – åtminstone.
Nu blev det inte så, men Linköpingsforwarden hann ändå visa att hon blir att räkna med framöver under sina sex minuter på planen.

***

I övrigt då?

Tja, det finns en del att jobba med, så som defensiva omställningar där fler spelare måste löpa i maxfart och ta jobbet direkt. Emma Berglunds insats som vänsterback var helt okej, även om ovanan lyste igenom vid några tillfällen. Jag hävdar fortfarande att Berglund är det bästa komplementet till Nilla Fischer centralt i backlinjen.

Och offensivt krävs en plan B när djupledsbollar på Schelin inte ger utdelning.

***

Men jag slutar som jag började – med två rekordinnehavare. Therese Sjögran spelade sin 200:e landskamp och Lotta Schelin slog det svenska målrekordet.
Det om något är värt att ta med sig från mötet med Tyskland på Behrn Arena.

Jag trodde på Wolfsburg och trodde ett tag att jag hade trott fel.
Då vaknade den tyska fotbollsmaskinen till liv och satte färg på en Champions League-final som blev något utöver det vanliga.

Wolfsburg var favorit att försvara sin Champions League-titel, men lagets första 45 minuter höll definitivt inte mästarklass – i synnerhet inte försvarsmässigt.
Det utnyttjade Tyresö maximalt.

Två fina individuella prestationer resulterade i två mål, allt inom loppet av två minuter.
Det var där och då som Tyresö såg ut att knäcka storfavoriten och avgöra Champions finalen i Lissabon.
1–0 var frukten av några sekunders genialitet signerat Marta. 2–0 kom efter fint förarbete från Christen Press och skarprättning av Veronica Boquete .

Vid båda tillfällena var Nilla Fischer och övriga backar i det tyska stjärnlaget passiva, utspridda och oerhört svaga.

Wolfsburg då?

Tja, laget skapade en målchans värd namnet före pausutskällningen. Veteranen och skyttedrottningen Martina Müller fick möjligheten, men tog den inte.

Halvvägs genom finalen var Tyresö mästare. Drömmen om en Champions League-final hade infriats och väl där såg den skuldtyngda klubben ut att göra det ingen annan klubb lyckats med – att besegra Wolfsburg.

Ralf Kellermans halvtidssnack måste ha varit något utöver det vanliga. Det gjorde i alla fall något anmärkningsvärt med mästarlaget.
För det Wolfsburg som kom ut på planen för andra halvlek var inte alls samma som i den första, åtminstone inte spelmässigt.

Tyskorna rivstartade och två minuter in i andra akten reducerade Alexandra Popp, hon som spelade vänsterback i finalen mot Lyon för ett år sedan.
Fem minuter senare tog Müller revansch för missen i första halvlek när hon rullade in kvitteringsbollen.

Pang. Bom. Wow. Den tyska mästarmaskinen hade kickat, snarare än gnisslat igång.

Men när magkänslan skvallrade om ytterligare tyskmål slog Marta till.
Ett nytt magiskt nummer, ett nytt magiskt mål och Tyresö var tillbaka i förarsätet.
Brasilianskan gjorde vad bara hon klarar av att göra när hon böjde bollen runt och förbi Wolfsburgs landslagsmålvakt Almuth Schult.

Men det är något speciellt med tysk vinnarmentalitet. Något som inte går att ta på, men som aldrig någonsin sviker. Den finns där och den ger inte sällan resultat.

Wolfsburgspelarna plockade fram den, avslöjade Tyresös brist på snabbhet i backlinjen och utjämnade genom inhopparen Verena Faisst.
Där och då var Tyresö ett slaget lag. Ett tyskt mästarlag med vittring viker sällan, närmast aldrig ner sig.

Och med tio minuter kvar att spela klev mittfältsmotorn Nadine Kessler in i handlingen på allvar, svarade för ett fint förarbete (där Line Röddik Hansens försvarsspel lämnade en hel del övrigt att önska) och gav Martina Müller ett läge hon inte kunde missa.

Skyttedrottningen gjorde sitt tionde mål i turneringen (bästa av alla) och avgjorde ett finaldrama som Alfred Hitchcock bara kunnat drömma om att lyckas regissera.
Wolfsburg gick igenom sin andra Champions League-turnering i rad utan att förlora en enda match och blev tredje klubben i historien som lyckades försvara en Champions League-titel (Umeå IK och Lyon var de första två).

För Tyresö uppfylldes drömmen om att spela final i världens vassaste klubblagsturnering, men väl där räckte man inte till.

Kanske var det också finalen på en klubbs resa mot en orimlig dröm.
En resa som sannolikt kan ta slut inom kort.

…

Jag läste att Tyresös tränare Tony Gustavsson hyllade finallagens offensiva spel.
För egen del reflekterade jag mer över bristerna i båda lagens försvarsdito …

…

Finalen bjöd på sju mål. Inget gjordes av en svenska.

…

Att Wolfsburg till sist gick vinnande ur detta minnesvärda finaldrama kändes rättvist.

…

Blir Tony Gustavsson presenterad som assisterande förbundskapten till Jill Ellis i USA inom kort?