Jag trodde på Wolfsburg och trodde ett tag att jag hade trott fel.
Då vaknade den tyska fotbollsmaskinen till liv och satte färg på en Champions League-final som blev något utöver det vanliga.

Wolfsburg var favorit att försvara sin Champions League-titel, men lagets första 45 minuter höll definitivt inte mästarklass – i synnerhet inte försvarsmässigt.
Det utnyttjade Tyresö maximalt.

Två fina individuella prestationer resulterade i två mål, allt inom loppet av två minuter.
Det var där och då som Tyresö såg ut att knäcka storfavoriten och avgöra Champions finalen i Lissabon.
1–0 var frukten av några sekunders genialitet signerat Marta. 2–0 kom efter fint förarbete från Christen Press och skarprättning av Veronica Boquete .

Vid båda tillfällena var Nilla Fischer och övriga backar i det tyska stjärnlaget passiva, utspridda och oerhört svaga.

Wolfsburg då?

Tja, laget skapade en målchans värd namnet före pausutskällningen. Veteranen och skyttedrottningen Martina Müller fick möjligheten, men tog den inte.

Halvvägs genom finalen var Tyresö mästare. Drömmen om en Champions League-final hade infriats och väl där såg den skuldtyngda klubben ut att göra det ingen annan klubb lyckats med – att besegra Wolfsburg.

Ralf Kellermans halvtidssnack måste ha varit något utöver det vanliga. Det gjorde i alla fall något anmärkningsvärt med mästarlaget.
För det Wolfsburg som kom ut på planen för andra halvlek var inte alls samma som i den första, åtminstone inte spelmässigt.

Tyskorna rivstartade och två minuter in i andra akten reducerade Alexandra Popp, hon som spelade vänsterback i finalen mot Lyon för ett år sedan.
Fem minuter senare tog Müller revansch för missen i första halvlek när hon rullade in kvitteringsbollen.

Pang. Bom. Wow. Den tyska mästarmaskinen hade kickat, snarare än gnisslat igång.

Men när magkänslan skvallrade om ytterligare tyskmål slog Marta till.
Ett nytt magiskt nummer, ett nytt magiskt mål och Tyresö var tillbaka i förarsätet.
Brasilianskan gjorde vad bara hon klarar av att göra när hon böjde bollen runt och förbi Wolfsburgs landslagsmålvakt Almuth Schult.

Men det är något speciellt med tysk vinnarmentalitet. Något som inte går att ta på, men som aldrig någonsin sviker. Den finns där och den ger inte sällan resultat.

Wolfsburgspelarna plockade fram den, avslöjade Tyresös brist på snabbhet i backlinjen och utjämnade genom inhopparen Verena Faisst.
Där och då var Tyresö ett slaget lag. Ett tyskt mästarlag med vittring viker sällan, närmast aldrig ner sig.

Och med tio minuter kvar att spela klev mittfältsmotorn Nadine Kessler in i handlingen på allvar, svarade för ett fint förarbete (där Line Röddik Hansens försvarsspel lämnade en hel del övrigt att önska) och gav Martina Müller ett läge hon inte kunde missa.

Skyttedrottningen gjorde sitt tionde mål i turneringen (bästa av alla) och avgjorde ett finaldrama som Alfred Hitchcock bara kunnat drömma om att lyckas regissera.
Wolfsburg gick igenom sin andra Champions League-turnering i rad utan att förlora en enda match och blev tredje klubben i historien som lyckades försvara en Champions League-titel (Umeå IK och Lyon var de första två).

För Tyresö uppfylldes drömmen om att spela final i världens vassaste klubblagsturnering, men väl där räckte man inte till.

Kanske var det också finalen på en klubbs resa mot en orimlig dröm.
En resa som sannolikt kan ta slut inom kort.

…

Jag läste att Tyresös tränare Tony Gustavsson hyllade finallagens offensiva spel.
För egen del reflekterade jag mer över bristerna i båda lagens försvarsdito …

…

Finalen bjöd på sju mål. Inget gjordes av en svenska.

…

Att Wolfsburg till sist gick vinnande ur detta minnesvärda finaldrama kändes rättvist.

…

Blir Tony Gustavsson presenterad som assisterande förbundskapten till Jill Ellis i USA inom kort?

Det sa pang när Martina Müller dundrade upp den avgörande straffen i nättaket. Målet avgjorde Champions League-finalen och Wolfsburg svarade för en skräll som ekade över fotbollsvärlden.

Så här skulle det ju inte sluta.

Lyon skulle bärga sin tredje raka Champions League-titel och förlänga sin förlustfria svit från 119 till 120 matcher.

Och så såg det länge ut att bli.

Den franska framgångsmaskinen var på väg att mala sönder tyska Wolfsburg på Stamford Bridge i London, spelmässigt. Sett till skapade chanser var det jämnare, åtminstone om man ser till klara målmöjligheter.

Lyon plockade fram alla distansmissiler man hade i vapenarsenalen, men i kväll saknade de riktig tyngd och precision.

Inte heller inspelen efter marken eller inläggen hade riktning och klass för att slå hål på målvakten Vetterleins nolla.

Wolfsburg slarvade massor i spelet, slängde bort mängder av passningar och hade svårt skapa riktigt vassa anfall. Men man fortsatte sitt hårda och envetna slit.

Det hårda arbetet betalade sig, förvisso med en hjälpande hand av slumpen och ett 50/50-domslut.

När ett inspel från höger träffade Laura Georges hand fick tyskorna chansen.

Rutinerade Martina Müller la upp bollen på straffpunkten och skickade upp en bomb i nättaket bakom den som alltid så fladdriga Sarah Bouhaddi i Lyonmålet.

Straffen var stenhård på klassist tyskt manér, målet avgjorde finalen och oslagbara Lyon var helt plötsligt både mänskligt och besegrat.

Laget som inte kunde och inte skulle förlora, föll. Blytungt.

Müllers segerstraff satte punkt för en makalös svit och en fransk era. Kanske öppnade den också dörren för en ny tysk storhetsperiod.

……………………………..

Jag hade tänkt att skriva om Lotta Schelin i kväll också, men sparar det.