Den andra gruppspelsomgången bjöd på en av VM-historiens största skrällar när Colombia besegrade Frankrike. Nu har den tredje och sista omgången inletts och under det kommande dygnet får vi veta vilka lag som spelar vidare i VM och vilka som får åka hem.

Jag trodde faktiskt att Frankrike faktiskt skulle få ordning på såväl spel som nerver i Kanada, men 2–0-förlusten mot Colombia fick mig att tvivla. Det franska spelet såg ut som det gjort i så många mästerskap förut med spelare som överarbetade situationer och agerade var för sig.

Men Frankrike var inte den enda nationen som inte levde upp till förväntningarna.

Tyskland spelade offensiv propagandafotboll i första halvlek mot Norge. Sedan var uppvisningen över och försvarsbristerna blev lika tydliga som mittbackarna Annike Krahn och Saskia Bartusiaks sanslösa tröghet. Med två mittbackar långsamma som sniglar håller det inte att ösa på framåt i en närmast naiv offensiv. Det fick tyskorna också erfara när en norsk kontring förvandlades till frispark som Maren Mjelde skruvade in.

Jag trodde nog att Holland skulle slå tillbaka Kina, men så blev det inte. Utan fart, kreativitet och fantasi blev det holländska spelet statiskt och lättläst. Kina däremot spelade riktigt bra efter sina förutsättningar och vann helt rättmätigt mötet med 1–0.

Kanada imponerade sannerligen inte heller när man kryssade mot Nya Zeeland (0–0). För England blev det tre viktiga poäng mot Mexiko – efter många om och men. Inte förrän Karen Carney kom in fick England riktig spets framåt. Ett mål och en assist från veteranen räddade laget från ett VM-fiasko.

Nu ska det avgöras
I kväll har den tredje och sista gruppspelomgången sparkat igång och under det närmaste dygnet får vi reda på vilka lag som tar sig vidare ur respektive grupp och vilka som får lämna turneringen. I skrivande stund leder Tyskland mot Thailand med 1–0 och Norge mot Elfenbenskusten med samma siffror.

Allt talar naturligtvis för att Tyskland och Norge blir etta respektive tvåa i grupp B. Nattens två senare matcher blir desto mer spännande – och avgörande. Värdnationen Kanada leder gruppen på fyra poäng, en bättre än tvåan Kina och trean Holland. Sist ligger Nya Zeeland på en poäng. Vidöppet var ordet inför Kanadas möte med Holland och Kinas fajt mot Nya Zeeland.

I eftermiddag, inför ett fullsatt Friends Arena, gör Tyskland och Norge upp om den elfte EM-titeln genom tiderna. Bättre än så kan det faktiskt knappast bli.

Att det är Europas historiskt sett två största fotbollsdominanter (Tyskland har sju titlar, Norge har två) som ännu en gång ställs öga mot öga i en mästerskapsfinal gör inte direkt eftermiddagens möte mindre intressant.

För mig räcker det bra så.

Men så tänker inte EM-organisationen och Svenska Fotbollförbundet som har bjudit in det svenska landslaget till finalmatchen. Att Pia Sundhage & Co är inbjudna ser jag bara som något positivt, men att de ska hyllas eller tackas för sina insatser i paus har jag svårare för. Mycket svårare till och med.

Jag är inte dummare än att jag förstår att det svenska landslaget är på plats som publikdragare och, som det står här och var, för att tacka den tolfte spelaren.

De argumenten köper jag rakt av utan omsvep. För om det är några som verkligen ska tackas för sina insatser under turneringen så är det publiken (den tolfte spelaren ) och den svenska EM-organisationen.

Mästerskapet har varit en tre veckor lång succé där det ena publikrekordet efter det andra har slagits. Sådant är värt att hylla.

Men det svenska landslagets insatser kräver däremot inga hyllningar eller tacktal. Faktum är att det inte finns något att hylla.

Sverige hade problem mot ett taktiskt smart Danmark i öppningsmatchen (och fick bara oavgjort), körde sen över en riktigt svagt Finland och tvålade avslutningsvis dit ett Italienskt B-landslag som gick på sparlåga.

Att Island krossades i den efterföljande kvartsfinalen var lika väntat som tomten på julafton. Bättre än så är nämligen inte det isländska landslaget.

Den blågula EM-resan tog sedan slut i semifinalen mot Tyskland. Det gick alltså ungefär som det brukar göra, Sverige kryssade eller vann mot de sämre rankade nationerna, men förlorade mot de bättre.

Som jag ser det finns det kort och gott inget att hylla. Om Sverige hade slagit Tyskland inför fulla läktare på Gamla Ullevi hade laget gjort sig förtjänt av lovord och hyllningskörer.

Nu känns eftermiddagens avtackning istället bara som en enkel strategi för att säkra upp att de som köpt finalbiljetter faktiskt också kommer till matchen.

De som verkligen ska äras är den svenska EM-organisationen (som har gjort ett fantastiskt arbete), publiken som har fyllt arenorna runt om i EM-Sverige och de två lag som tagit sig fram till eftermiddagens mästerskapsavslutning.

Jag hade tänkt att blogga om Norges förbundskapten Even Pellerud. Han som tagit de norska damerna till sju mästerskapsmedaljer på lika många försök. Men det blir istället ett inlägg om fotbollsfilosofi, om vad som är vackert och ett litet uns Pellerud till sist.

Efter Norges semifinalseger har jag läst åtskilliga kommentarer och texter som handlat om att Danmark var värda att vinna det nordiska derbyt eftersom de spelade en bättre fotboll och att Norge ”tråkade” sig fram till final.

I beg to differ.

Ett lag som vinner en match är värd segern. Varken mer eller mindre. Man kan ha åsikter om ett resultat är rättvist eller om det speglar en match, men det är helt andra saker och helt andra diskussioner.

Fotboll, i likhet med alla andra lagsporter, handlar om att vinna matcher. Kort sagt, att nyttja sina styrkor på bästa sätt och därigenom hitta vägar att vinna.

Det gjorde Norge i semifinalen mot Danmark och därför är Even Pelleruds landslag i EM-final – igen.

Visst kan man ha synpunkter på den norska taktiken och sättet att spela på, men de åsikterna är varken särskilt relevanta eller särskilt mycket värda. För ingen kan säga annat än att Norge anpassade sitt spel efter rådande förutsättningar, nyttjade sina styrkor på bästa sätt och hittade en väg som Danmark inte hittade – den som tog laget till final.

Jag har läst kommentarer och inlägg som menar att det norska spelet inte är utvecklande för damfotbollen. Åsikterna får stå för de som har dem och som satt dem på pränt. Jag nöjer mig med vetskapen att det inte finns några sådan krav från FIFA, UEFA eller det Norges fotbollsförbund heller.

Så vadvill jag egentligen säga?

Jo, att fotboll kan och får spelas på olika sätt. Att bra fotboll kan komma i olika skepnader.

Vissa tycker att Barcelonas tiki-taka-fotboll är synonymt med högklassig fotboll, andra inte. Somliga uppskattar syniskt spelande lag som inte skulle ägna en tanke på att begagna sig åt champagne-lir, andra avskyr det.

Vem kan säga att en viss slags fotboll är vackrare än en annan? All fotboll är vacker på sitt sätt, all fotboll har sitt berättigande och all slag taktik har sin plats.

För Even Pellerud är det vackrare att vinna en semifinal mot Danmark och lotsa sitt norska landslag till ännu en EM-final än att spela ett spel som möjligen skulle kunna vara mer underhållande för den stora massan, men som skulle resultera i förlust.

Som jag ser det har Pellerud gjort helt rätt rätt som fått sitt lag att spela norskare än norskt. Det har tagit Ingvild Stensland, Solveig Gulbrandsen, Ingrid Hjelmseth och de övriga till final mot Tyskland på Friends Arena.

Vackrare än så kan det väl knappast bli.

Det var kvällen där Tyskland skulle säkra gruppsegern och Holland skulle visa att man var ett lag att räkna med. Det blev tvärtom.

Norge satte punkt för stormakten Tysklands makalösa svit av förlustfria matcher i EM- eller EM-kvalsammanhang. En maktdemonstration som påbörjades för 17 år sedan och levde ända fram till i kväll.

Vi snackar inte om en oväntad norsk vinst, vi snackar om en riktig jätteskräll.

Visst har det under året gått att se att det inte är samma tunga, övermäktiga Tyskland som vi vant oss vid att se i stora turneringar. Det här är ett tyskt landslag där ungt och gammalt möts mitt i en generationsväxling, men ändå.

Norge är i en liknande situation. Mitt i en generationsväxling där unga supertalanger blandats med rutinerade och skickliga veteraner.

Bevisligen var den norska mixen av ungt och gammalt bäst i kväll – mot alla odds.

Ni som såg Sportbladets EM-magasin i förmiddags hörde mig snacka om två rungande solklara ettor i kvällens två matcher. Jag hade fel. Ruskigt fel.

Lika oväntat som att Norge skulle slå tillbaka Tyskland var det ju att Island skulle knäppa Holland på näsan.

Island som spelade sitt första stora internationella mästerskap för fyra år sedan i Finland och som inför EM i Sverige inte hade tagit en enda mästerskapspoäng.

Den första poängen kom som en överraskning i öppningsmatchen mot Norge. Tre nya pinnar fixades via seger mot Holland i kväll. Vi snackar om en duktig skräll här också.

Om någon hade sagt till mig innan EM att Island skulle ta fyra poäng i gruppspelet hade jag antagligen flinat och skakat på huvudet. Men precis som i mitt tips i EM-magasinet hade jag som ”Brasse” Brännström skulle ha sagt: ”Fel, fel, fel, fel”.

Det här var skrällarnas kväll. En ljummen sommarkväll där det blev väldigt tydligt att europeisk damfotboll har tagit väldigt stora steg bara sedan EM i Finland och där det slogs fast att få, om ens något, lag i ett mästerskap kan räknas bort på förhand.

Tyskland besegrade världsmästarna Japan med 4–2 i sitt EM-genrep – inför 46 104 åskådare på Allianz Arena i München.

Publiksiffran var imponerande, precis som tyskornas spel.

Men sådant biter inte alltid på bittra norrlänningar. När jag med inlevelse berättade för en kompis om storpubliken på Allianz Arena fick jag följande svar: ”Det var väl första gången som Allianz inte var utsålt”.

Allt går att vrida och vända.

Frankrike imponerade inte riktigt lika stort i sitt genrep mot Norge. Visst vann EM-favoriten, men bara med 1–0.

Om Frankrike, som spelade utan fyrtornet Renard i mittförsvaret, spelade på toppen av sin förmåga låter jag vara osagt (eftersom jag inte har sett matchen), men om så är fallet är Even Pelleruds Norge på väg mot något bra.

I går samlande Pia Sundhage sin EM-trupp i Stenungsund för lägret som ska göra Sverige till vinnare om några veckor.

En förkyld Lotta Schelin vilade, som ni säkert redan vet, men ett par nyheter från EM-uppladdningen kommer nog här på Sportbladet under dagen.

Med svepande uppspel från innerback till yttermittfältare, eller till toppforward i ytan bakom det svenska mittfältet, ska Norge såra Sverige i Linköping.

Det är fotboll som gäller till hundra procent i dag. Sverige möter Norge på Linköping Arena 15.30 – och jag är på plats.

Jag ser fram emot ett äkta rivalmöte som har alla förutsättningar att bli riktigt bra och som kan ge väldigt viktiga svar mindre än sex veckor före EM.

För Pia Sundhages Sverige är det tre frågetecken som förhoppningsvis kan rätas ut:

1) Hur väl fungerar det svenska försvarsspelet, och då i synnerhet fyrbackslinjen?

2) Mittfältarna Caroline Seger och Marie Hammarström delar på arbetsbördan, både offensivt och defensivt. Är det modellen för att framför allt Seger ska komma rättvänd med boll i större utsträckning än tidigare?

3) Relationen, tajmingen och samarbetet mellan Seger, Lotta Schelin och Kosovare Asllani måste fungera om EM ska bli lyckosamt– men det har inte fungerat fullt ut under året. Får trion spelet att klicka i dag?

Norges förbundskapten Even Pellerud hoppas på helt andra svar i eftermiddagens landskamp.

Den norska EM-elvan är långtifrån spikad och Pellerud fortsätter, precis som tidigare under året, att testa sig fram.

Klart är dock hur han vill att Norge ska såra och besegra Sverige.

Klassiskt norska uppspel från centrala backar till yttermittfältare i fart, alternativt ett hårt, rakt uppspel på mötande forward i ytan mellan Sveriges backlinje och mittfält är grundreceptet till framgång.

Men Pellerud vill också att det norska laget ska gå från 4-5-1 till 4-3-3 när man vinner boll och får chans att ställa om från försvar till anfall – helst blixtsnabbt.

………………………………………….

Sveriges EM-motståndare Finland vässar turneringsformen med match mot Frankrike i kväll. Matchen spelas på Stade du Hainaut i Valenciennes med start klockan 18.00.

………………………………………….

Landskampen mellan Sverige och Norge kan ni följa via lajvrapport på Sportbladet i eftermiddag. Undertecknad har värmt upp både fingrar och tangentbord.