Fyra är kallade. Bara en kan vara nummer ett. Målvaktskampen har intensifierats, men när Sverige möter Norge på lördag kommer Pia Sundhage avslöja vem hon väljer att spela i sommarens EM.

Valet blir Kristin Hammarström.

Hammarström har gjort riktigt bra ifrån sig i klubblaget Kopparbergs/Göteborg, varit stabil i det blågula målet och viktigast av allt –  hon har varit skadefri.

Att satsa på Hammarström är, sett över året, rätt och riktigt. Dessutom skulle en ändring 40 dagar före EM-premiären bara skapa osäkerhet i de bakre leden.

Sofia Lundgren är nummer två i landslagsledningens inofficiella ranking. Linköpingskeepern har kommit tillbaka starkt efter sitt diskbråck och visade i matchen mot Malmö senast att hon är i riktigt bra slag.

Hon är dessutom ett mycket bra alternativ till Hammarström eftersom de är väldigt lika i sitt spel och hade, om hon fått vara skadefri, varit högaktuell för EM-spel.

Ska Pia Sundhage satsa på någon annan än Hammarström så ska hon välja Lundgren. Dels för att Linköpingsmålvakten är i bra form och dels för att hon är samspelt med mittbackarna Nilla Fischer och Charlotte Rohlin.

Bakom ettan Hammarström och tvåan Lundgren gör Carola Söberg (Tyresö) och Hedvig Lindahl (Kristianstad) upp om platsen som tredjealternativ.

I dagsläget har Söberg ett försprång på Lindahl. Tyresömålvakten har varit med på samtliga landslagsläger under året och därigenom svetsats samman med Hammarström och Lundgren på ett sätt som knappast kan underskattas.

Kvalitetsmässigt har Hedvig Lindahl en högre högstanivå än Söberg och hon har gjort en makalös comeback efter sin korsbandsskada, vilket imponerat på förbundskaptenerna.

Kristianstads sista utpost har utan tvekan förtjänat en chans att visa upp sig inför Sundhage & Co, men frågan är om hennes starka återkomst och fina form räcker för en EM-biljett.

Om Lindahl kommer med så blir det sannolikt på Carola Söbergs bekostnad.

Jag ska medge att jag kände en viss oro när Pia Sundhage slog fast att hon skulle använda Nilla Fischer som mittback i landslaget. Den oron är inte riktigt lika stark längre.

Det finns fortfarande skönhetsfel och missar i Nilla Fischers försvarsagerande och hon gamblar fortfarande lite väl mycket i sitt spel (dribblar i lägen där hon borde spela safe).

Men i det stora hela så har Linköpingsspelaren klarat omställningen från central mittfältare till innerback snabbt och bra – och i kvällens segermatch mot Malmö överglänste hon mittbackskollegan Charlotte Rohlin.

Den snabba acklimatiseringen har faktiskt överraskat Fischer själv.

– Jag trodde att sträckan skulle vara längre, att det skulle ta längre tid att bli trygg i spelet som mittback, sa hon när vi pratade förra veckan.

Av kvällens match att döma så tycker jag att Nilla Fischer ser ut att bli bättre och bättre för varje match, vilket är väldigt positivt för svenskt vidkommande.

Veckorna fram till EM blir ändå oerhört viktiga för det svenska försvaret – och i synnerhet för Charlotte Rohlin.

Rohlin är ännu inte riktigt tillbaka i gammalt gott slag efter sin korsbandsoperation och samspelet med Nilla Fischer är definitivt inte fläckfritt.

Men det finns fortfarande tid kvar för utveckling och förbättring.

Redan på lördag bildar Fischer och Rohlin mittlås när Sverige möter Norge, kanske ser samspelet ännu lite bättre ut då.

…………………………………………..

Pia Sundhage och Lilie Persson var inte de enda förbundskaptenerna som såg Linköping besegra Malmö. Även Hollands förbundskapten Roger Reijners fanns på plats på Linköping Arena för att specialstudera Renée Slegers.

Linköpingsmittfältaren gjorde en bra match och borde nog ha stärkt sina aktier att komma med i den holländska EM-truppen.

…………………………………………

Den stora huvudfiguren i mötet mellan Linköping och Malmö var utan tvekan danskan Pernille Harder. Superlöftet gjorde matchens två första mål och imponerade stundtals stort.

Harder har potential att bli en världsspelare och är den danska spelare som Sverige måste hålla bäst koll på i EM-premiären 10 juli.

Slaget om Norrland hade i princip allt. Solen sken, publiksiffran gladde och två offensiva lag bjöd på lika tempofylld som målrik tillställning. Dessutom hade matchen Jenny Hjohlman – som hade rätt i allt.

Förra veckan blev Umeås Jenny Hjohlman uttagen i landslaget för första gången i karriären. I kvällens match mot Piteå visade hon varför.

I tredje matchminuten styrde hon påpassligt in matchens första mål och en halvtimme senare, efter att Piteå både kvitterat och tagit ledningen, utjämnade hon ställningen till 2–2.

Men det var inte slut på Hjohlman show där.

I matchens sista minut blev Viksjöforstjejen fälld i Piteås straffområde och domaren Annika Andric pekade på straffpunkten.

Hjohlman tog hand om straffen själv – och placerade kallt in matchavgörande 3–2 till vänster om hemmamålvakten Lydia Williams.

Målet betydde tre nya, viktiga poäng för Umeå och att Hjohlman fick rätt i sitt tips (hon sa inför mötet att det skulle bli jämnt, men att UIK skulle vinna med ett mål).

Om det har gått lite trögt för Umeå-forwarden under inledningen av säsongen, så lossnade det rejält i kväll. Tre mål i en och samma match gav alltså lika många poäng och gissningsvis en riktigt skön hemresa till björkarnas stad.

…………………………….

Hon ser inte mycket ut för världen, Jenny Hjohlman. Blyg, försynt och inte direkt typen som tar ton och plats – varken på eller utanför planen.

Det är också lite av hemligheten till hennes framgång.

Hon ser liksom inte ut att kunna utgöra ett hot när hon kliver in på planen. Tvärtom ser Hjohlman nästan ointresserad och blasé ut. Som att ingenting egentligen spelar någon roll.

Men så händer helt plötsligt något när hon får bollen.

Pang, bom, så växlar hon tempo, vrickar bollen i sidled eller glider förbi en motståndarförsvarare. Innan någon hinner fatta vad som egentligen skett har hon rullat in bollen i mål.

Så såg det ut när hon gjorde sina första matcher i Sundsvall efter flytten från Hälsingland och så såt det ut när hon avgjorde matchen mot Piteå i kväll.

Jag vet inte hur många gånger jag tog henne åt sidan på fotbollsgymnasiet och sa:

”Ta för dig ännu mer. Våga vara lite ful.”

Hjohlman bara nickade och svarade ja, sen gjorde hon precis likadant som innan snacket.

Hon växlade tempo, vrickade bollen i sidled eller gled förbi motståndarbackar – och hon rullade in bollen i mål.

Och även om jag fortfarande tycker att hon kan tuffa till sig ytterligare och spela lite fulare, så har hennes stil och spelsätt tagit henne hela vägen till Pia Sundhages landslag.

…………………………………….

Piteå har haft en riktigt tuff säsong så här långt. Fem poäng på sju spelade matcher är nog en klar missräkning för tränaren Stellan Carlsson & Co.

Ska det värvas spetskvalitet i sommar, eller vågar man jobba vidare med befintlig trupp?

……………………………………

För Umeå var kvällens trepoängare väldigt viktig. Den såg till att laget klev upp på övre halvan i tabellen och gav skön arbetsro inför fortsättningen.

Men, den unga Umeåtruppen skulle må bra av en förstärkning eller två i sommar. Gärna en rutinerad defensiv spelare av hög kvalitet, men kanske också ännu en offensiv kraft.

……………………………………

Jag har propagerat för att Lina Hurtig borde få chansen i Pia Sundhages landslag, och det står jag fast vid. Umeåforwarden har några steg kvar att ta innan hon är färdig för att vara en spelare som kontinuerligt tas ut till landslagsspel.

Det visade hon i kvällens bortamöte med Piteå där hon inte alls fick spelet att stämma som i senaste hemmamatchen mot Sunnanå.

Men man ska också komma ihåg att Hurtig är född 1995 och att Piteå är ett klart bättre lag än vad Sunnanå är. Hurtigs tid kommer, även om jag gärna skulle se henne som en joker i Sundhages EM-trupp.

Multimänniskan Johan Rheborgs bilder ska locka en ny publik till damfotbollen. Så är det i alla fall tänkt. Idén är spännande och bilderna bra, men kommer de verkligen att höja intresset för damfotboll?

Det är Elitfotboll Dam, (EFD), som ligger bakom fotoprojektet ”Fotboll är en konst”. Ett femtontal bilder tagna av skådespelaren, komikern, manusförfattaren och Gud-vet-allt-han-är Johan Rheborg ska ställas ut i fyra städer med förhoppingen om att en ny publik ska få upp ögonen för Damallsvenskan och svensk damfotboll.

Jag har sett bilderna (som är riktigt bra), pratat med inblandade och gillar nytänket, men jag tror tyvärr inte att utställningen av Rheborgs bilder kommer att ge högre publiksiffror i Damallsvenskan – åtminstone inte på kort sikt.

Publiken sviker
Ändå är det just ett ökat intresse som behövs för den svenska damfotbollen på toppnivå. Publiksiffrorna i Damallsvenskan har så här långt varit svaga, rent av usla och trenden är dessvärre negativ.

LdB FC Malmö redovisade sin sämsta publiksiffra på fyra år i förra omgången (endast 504 personer kom till Malmö IP för att se laget) och snittet i Damallsvenskan är efter tre spelade omgångar, och drygt två månader kvar till EM på hemmaplan, föga imponerande 702 åskådare!

Hur kan det vara så när en haussad EM-turnering står för dörren? Och vem bär egentligen ansvaret?

Frågorna är inte helt lätta att besvara, men helt klart har det gjorts för lite för att bygga intresse för och locka publik till damallsvenskans matcher detta EM-år och det som väl har gjorts har bevisligen inte varit tillräckligt bra.

Personligen tycker jag att förbundet och EFD tillsammans med klubbarna borde ha gjort samordnade marknadsföringsaktioner för att boosta intresset för Damallsvenskan innan säsongen startade – gärna med Pia Sundhage som en av frontfigurerna.

Ansvarsfrågan är tredelad
Klubbarna själva bär ett ansvar, men man ska känna till att resurserna i de allra flesta fall är väldigt begränsade och att organisationerna är närmast minimala. Majoriteten av klubbarna i Damallsvenskan har nog gjort och gör nog vad de kan, eller nästintill i alla fall, för att sälja sin produkt – eller?

Svenska Fotbollförbundet har, som jag ser det, ett större ansvar att se till att Damallsvenskan ”når ut” och attraherar. Tyvärr har förbundet aldrig varit särskilt skickligt på att sälja produkten damfotboll – och man har inte varit det i år heller. I vanlig ordning nöjer man sig med att sälja tv-rättigheterna till TV4 och lägga upp tandlösa texter om matcher på sin webbplats.

Elitfotboll Dam har i sin roll som intresseorganisation för Damallsvenskan och Elitettan ett stort ansvar, men inte heller EFD har varit särskilt bra på att paketera och promota elitdamfotbollen genom åren – detta trots att en av EFD:s tre målsättningar är (som de skriver):

”Att genom ett aktivt, internt och externt lobbyarbete skapa fler förutsättningar för klubbdamfotbollen att komma på kartan”.

Intresseorganisationens roll gentemot föreningarna är bland annat att driva klubbarnas prioriterade frågor – och där måste intresset för damfotboll och de svaga publiksiffrorna finnas med.

EFD har gjort sina försök att ”skapa förutsättningar för att klubbdamfotbollen ska komma på kartan” och gör nu ytterligare ett med utställningen ”Fotboll är en konst”.

Låt vara att bildutställningen är spännande, banbrytande och av mig väldigt uppskattad, men jag tror tyvärr inte att den kommer ge elitdamfotbollen ett lyft.

Hoppas jag har fel.

Pia Sundhage varnade för en farlig utveckling inom svensk damfotboll. Jag varnade för Kif Örebro. Både förbundskaptenen och jag fick rätt – åtminstone i dag.

”Det här är inte bra”, sa Pia Sundhage efter att ha sett Malmö förlorat returmötet med Lyon i Champions Leage. Hon kunde ha pratat om Malmös spel eller om resultatet, men syftade på att vice-mästarna ställde upp med fler utländska än svenska spelare.

Förbundskaptenen blev knappast gladare i dag när hon såg Tyresö slå tillbaka Linköping efter två sena mål. Båda baljorna gjordes nämligen av utländska spelare och Linköpings (och Sveriges?) mittlås med Nilla Fischer och Charlotte Rohlin gjorde alls ingen jättematch.

Båda två gjorde sina missar och Rohlin blev dessutom frånsprungen vid ett av målen. Inte direkt de besked som Sundhage hoppades på när hon åkte till Tyresövallen kan man tänka.

Att Tyresö skulle vinna hade de flesta räknat med, men laget vaskade faktiskt inte fram särskilt många heta chanser under matchens gång och ska vara glada över att man tog full pott.

……………………………………………………….

Jag hade inte många med mig när jag skrev att Kif Örebro skulle överraska positivt den här säsongen. Men de nederlagstippade närkingarna har skrivit många experter och tippare på nästan under säsongsinledningen.

Örebro besegrade i dag Vittsjö med 3–1 och har nu tagit sju poäng av nio möjliga på säsongens tre matcher.

Än så länge kan jag säga: vad var det jag sa?

………………………………………………………..

Malmö tog pliktskyldigt tre poäng mot nykomlingen Mallbacken efter seger med 3–0, men vinsten imponerar inte. Framför allt tycker jag att det verkar som att Skånelaget har fortsatta problem med produktionen och effektiviteten.

………………………………………………………..

Av dagens nio inprickade mål var det bara två som gjordes av en svenska –Helén Eke. Pia Sundhage verkar ha fog för sin oro över svensk damfotbolls utveckling trots allt, eller?

Sunnanå krigade till sig sin första poäng efter återkomsten till Damallsvenskan. Men poängen var dyrköpt. Den redan skadedrabbade nykomlingen fick ytterligare en nyckelspelare skadad.

Sett till det massiva spelövertaget och målchanserna så skulle Linköping ha vunnit gårdagens match mot Sunnanå, men det gjorde man inte. Ett ineffektivt hemmalag tappade två värdefulla poäng mot en heroiskt krigande nykomling.

Skellefteålaget gladdes alldeles säkert rejält över den erövrade poängen, men inte riktigt till hundra procent. Poängen blev nämligen dyrköpt eftersom målvakten Susanne Nilsson skadade handen.

Gissningsvis håller klubben andan i väntan på svar från den röntgenundersökning som Nilsson var på i morse.

Om det visar sig att skadan är av allvarlig karaktär är det ett nytt tungt slag mot ett redan skadedrabbat och klart brandskattat Sunnanågäng.

Sunnanås skadehelvete:

Hanna Glas (korsband) – borta resten av säsongen.
Nina Jakobsson (korsband) – borta resten av säsongen.
Sofia Nuldén (korsband) – på väg tillbaka.
Carina Holmberg (ljumske) – snart tillbaka.
Elin Ellman (ryggskadad) – borta i tre månader.

…………………………………………….

Pia Sundhage fanns på plats på Folkungavallen i går för att se mötet mellan Linköping och Sunnanå. Min första tanke var att hon ville se Linköpings defensiva triangel med Sofia Lundgren bakom mittbackarna Charlotte Rohlin och Nilla Fischer.

Andra tanken som slog mig var varför hon valde att se just gårdagens match. Linköping var spelmässigt överlägset Sunnanå och Sundhage fick därmed inte se LFC-trion sättas på riktiga prov.

……………………………………………

Tyresö tog tre nya poäng via 2–0 mot Vittsjö på bortagräs och har fått precis den start på säsongen som alla väntade sig.

Det verkar vila en förbannelse över svenska landslagsmittbackar. Så snart ett mästerskap närmar sig ådrar sig någon en korsbandsskada. 2013 är inget undantag.

I dag kom beskedet att Umeås Emma Berglund missar EM på hemmaplan. Som befarat slet hon av korsbandet i matchen mot Tyresö i tisdags.

Känslan av att skadan var allvarlig fanns där direkt när Berglunds knä vek sig inåt och förstärktes ytterligare några minuter senare när Umeås materialförvaltare Patrick ”Dockan” Bäcklund på väg tillbaka till avbytarbänken tittade upp mot sportchefen Andreas Hermansson och sa: ”Det är kört”

Berglunds skada slår riktigt hårt, både mot Umeå IK och mot Pia Sundhages EM-lag. Ända sedan Sundhage tillträdde som förbundskapten har hon jobbat hårt för att spela ihop Berglund med Linköpings Nilla Fischer.

Nu tvingas hon tänka om och spela in ett nytt mittlås.

Som tur är, mitt i oturen, är Charlotte Rohlin tillbaka efter sin korsbandsskada. Hon spelade 90 minuter när Linköping kryssade mot Kopparbergs/Göteborg i onsdags – och hon spelade dessutom riktigt bra.

Rohlins återkomst kan, och lär, bli landslagets räddning inför EM.

Charlotte Rohlin är landets bästa mittback när hon är på topp och hon kamperar dessutom ihop med Nilla Fischer i klubblaget. Åtminstone bildar de mittlås nu i inledningen av säsongen.

Två plus av två möjliga med andra ord.

Och om Rohlin skulle drabbas av bakslag eller inte nå den nivå som Sundhage vill ha så har Kopparbergs/Göteborgs Stina Segerström (också hon skadefri efter ett tufft fjolår) visat fin form i början av säsongen.

Det ser alltså inte helt nattsvart ut för Sundhage och det svenska landslaget inför det EM-slutspel som inleds mot Danmark 10 juli, vilket är tur i oturen.

I landslaget tycks hon ha en given plats i mittförsvaret, men hemma i klubblaget Linköping är Nilla Fischer inte lika given i rollen som mittback. En fotskada ser nu ut att förändra det.

Förbundskapten Pia Sundhage har tidigare slagit fast att hon helst vill se Nilla Fischer som mittback i klubblaget. Linköpings tränare Martin Sjögren har dock haft planer på att använda landslagsveteranen som central mittfältare.

Nu ser det ändå ut som att Fischer kommer att ta plats i Linköpings mittförsvar i premiären mot Kopparbergs/Göteborg den 17 april.

Anledningen till det är att det tilltänkta mittbacksalternativet, Jennie Nordin, är fotskadad.

Nordin, som värvades från AIK inför säsongen, skadade foten under en cupmatch i Växjö i februari och är ännu inte fit for fight, vilket innebär att Nilla Fischer med stor sannolikhet kommer få spela mittback också i Damallsvenskan.

——————————-

Seriepremiären närmar sig med stormsteg. Nästa helg startar Damallsvenskan och redan i morgon måndag inleder jag min nedräkning fram till första avspark.

Det var ett stabilt och kontrollerat Sverige som hade en del bra intentioner, men spelet i matchen mot Island tog liksom aldrig fart. Målen och vinsten var behållningen i kampen som Pia Sundhage knappast var nöjd med.

Matchen mot Island skulle ge förbundskapten Pia Sundhage ytterligare svar inför sommarens EM på hemmaplan. Så blev det inte.

Lågt bolltempo, slarvigt passningsspel och ett överlag för lojt agerande från många svenska spelare gjorde att matchen mot Island egentligen aldrig kom igång.

Glöden fanns inte där, engagemanget var svagt och löpningarna både för få i antal meter och i maxfart.

Det blev lite bättre efter paus där Emmelie Konradsson, Olivia Schough och Sofia Jakobsson kom in och satte färg på tillställningen genom att löpa mycket och bryta mönster.

Konradsson låg med en smarta diagonallöpning från högerkanten bakom Lotta Schelins 1–0-mål och Jakobsson ställde till med mer oreda i det isländska försvaret under sina åtta minuter på planen än vad de flesta andra lyckades med under 90.

Jag läste vad Pia Sundhage ville se i matchen mot Island (se här) och kan med facit på hand konstatera att hon inte fick det hon hoppades på.

Visst försökte svenskorna agera med aggressivitet och attityd i försvaret, men Island satte egentligen aldrig den svenska fyrbackslinjen på några prov.

Avståndet mellan lagdelarna var många gånger för stort, vilket bjöd ytor som ett bättre lag hade kunnat utnyttja. Från tid till annan blev det om inte ett hav så en insjö mellan centrala mittfältare och mittbackar.

Sundhage ville ha fler svar från Lisa Dahlkvist, men Tyresömittfältaren kom liksom inte in i matchen riktigt. Dahlkvist är som bäst när Sverige möter bra lag som USA eller Japan, inte när man ska föra spel mot mindre skickliga nationer.

Fler spelvändningar fanns också med på förbundskaptenens önskelista, men jag tyckte inte heller att de var så många eller för den skull särskilt bra.

Sanningen är att Sverige svarade för en slätstruken insats och lämnade Myresjöhus Arena med en hel del utrymme för framtida förbättring.

På pluskontot hamnade Kosovare Asllanis löpvilja, Lotta Schelins två mål och att Pia Sundhage har satt sin prägel på Sveriges spel. Spelidén är tydligare och än under Thomas Dennerbys tid och linjerna i spelet är enkla att skönja. Sundhage har nog något på gång, men frågan är om det hinner bli klart innan EM.

Jag har i flera månader slagit fast att det svenska EM-laget redan är i det närmaste spikat. Men den senaste tidens händelser öppnar kanske ändå för en kamp om några av de landslagsplatser som har känts så klara.

För några dagar sedan spelade Linköpings mittbacksklippa Charlotte Rohlin sina första 45 minuter sedan det främre korsbandet gick av i ena knät förra året.

Rohlins comeback var nog nästan lika glädjande för förbundskapten Pia Sundhage som den var för Linköping. Sundhage har ju sedan tidigare klargjort att Rohlin finns med i de blågula EM-planerna.

Personligen skulle jag ju gärna se en Rohlin i bra form, eller varför inte en Stina Segerström i gott slag, bilda mittlås tillsammans med Umeås Emma Berglund i sommarens EM.

Nilla Fischer, som verkar given i ett svenskt mittförsvar under Sundhages ledning, tycker jag borde spela på mittfältet. Hon är en av landets bästa mittfältare och borde därför också få visa det i landslaget.

Segerström spelade ett stort mittbacksspel i helgen när hennes Kopparbergs/Göteborg vann Supercupen och borde, som jag ser det, ha varit med på damlandslagets läger under året.

Nu är hon visserligen med i truppen till mötet med Island i Växjö, men efter att ha kallats in som reserv.

Faktum är ju att Segerström var uttagen till lägret på Bosön i januari, men tvingades tacka nej på grund av en lårskada. Då fick hon höra att hon skulle komma med på det efterföljande lägret i februari – men när truppen offentliggjordes var Segerström inte med.

För mig är Stina Segerström en klart bättre mittback än Malmös Malin Levenstad, men den senare har varit med i Sundhages landslagstrupper under året.

Kanske visade Segerström upp ett spel i Supercupfinalen som fick landslagsledningen att tänka om. Assisterande förbundskapten Lili Persson var på plats, så omöjligt är det inte, även om jag tyvärr tror att Göteborgskaptenen riskerar att ratas när EM-truppen ska tas ut.

Lika glädjande för Sundhage & Co som Rohlins återkomst, om inte ännu mer, är att Sofia Lundgren med stormsteg är på väg tillbaka i full träning.

Linköpingskeepern har blivit rejält mycket bättre i sin rygg och är nu bara dagar ifrån att ta upp kampen med Kristin Hammarström på fullaste allvar.

Så kanske, kanske kan det bli en riktig kamp om ytterligare ett par platser än de på högerkanten (ytterback och yttermittfält) i det svenska EM-laget trots allt. Förutsättningarna för ett rejält race har i alla fall förbättrats, till glädje för Pia Sundhage och det svenska damlandslaget.