Kopparbergs/Göteborg har knutit till sig Lyon-backen Sabrina Viguier.
Den 33-åriga fransyskan ansluter till sin nya klubb i eftermiddag.

Med närmare 100 landskamper för Frankrike i bagaget blir Sabrina Viguier en fin förstärkning för Göteborgs mittförsvar – och en fullgod ersättare för Stina Segerström som tagit time out (graviditet).

Nyheten om övergången dök upp på Lyons hemsida redan i morse, men det dröjde till lunchtid innan Kopparbergs/Göteborg offentliggjorde värvningen.
Anledningen till detta var att pappersexercisen inte var klar.

Nu är i alla fall allt klart och Viguier, som lockats till Stefan Rehns Göteborg med hjälp av Lotta Schelin, ansluter till sin nya klubb redan i eftermiddag.
Därmed får möjlighet att köra ett antal träningspass tillsammans med laget och spela i genrepet mot Hovås/Billdal till helgen innan serien sparkar igång med bortamatch mot Vittsjö.

Senare i veckan dyker också amerikanskan Sade Ayinde upp i Göteborg och kommer, precis som Viguier, finnas med i lördagens genrep.
Därmed har Göteborgsklubben sannolikt satt punkt för nyrekryteringarna inför den kommande säsongen – och man gjorde det med en riktigt intressant prestigevärvning.

…

Caroline Seger tvingas lämna återbud till VM-kvalmatchen mot Nordirland.
En muskelbristning i vaden sätter stopp för Tyresömittfältaren.

Med Seger borta väljer förbundskapten Pia Sundhage att kalla in en annan Tyresöspelare, Malin Diaz.

Personligen hade jag önskat att Sundhage valt att plocka in Umeås Lina Hurtig istället.
Hurtig är etablerad i Damallsvenskan medan Diaz först nu i vår fått lämna bänken i Tyresö för viktig speltid.

Samtidigt ska sägas att Diaz har gjort riktigt bra ifrån sig i de matcher jag har sett med Tyresö under vintern och våren – och har väldigt mycket kvalitet i sig.

Hur som helst ska det bli intressant att se vad Diaz kan uträtta i Sundhages blågula lag.

I går tog Nanne Bergstrand över Hammarbys damlag – för ett par timmar.
Som gästtränare drillade Bajen-coachen klubbens elitettanspelare i ett pass på Kanalplan.

Hammarby har inlett ett spännande samarbete mellan herr- och damlaget.
Ett exempel utspelade sig på Kanalplan i går när Nanne Bergstrand, som till vardags tränar klubbens Superettanlag, höll i en träning för damlaget.

Och tanken är att smålänningen, som förde Kalmar till allsvenskt guld 2008, ska träna laget vid fler tillfällen.

Elin Rubensson missar VM-kvalmatchen mot Nordirland på grund av skada.
Sannolikt handlar det om den muskelbristning som hon ådrog sig när Rosengård mötte Lunds P17-lag i en träningsmatch förra onsdagen.

Kif Örebros mittfältare, Elin Magnusson, ersätter Rubensson i Pia Sundhages VM-kvaltrupp.

…
Det är fördel Birmingham inför returen i Champions League nästa vecka. Birmingham vann gårdagens kvartsfinal mot Arsenal med 1–0 efter mål av Remi Allen.

…

Förbundskapten Pia Sundhage lyfte fram Elin Rubensson och Hanna Folkesson vid gårdagens presskonferens.
Men om Sverige ska gå långt i VM nästa år måste landslagsledningen också lyfta blicken.

Rosengårds Elin Rubensson och Umeås Hanna Folkesson fick mycket beröm av Pia Sundhage för sina insatser i Algarve Cup.
Och det med all rätt. Rubensson gjorde på det stora hela en klart godkänd turnering (åtminstone defensivt) och Folkesson presterade sin bästa fotboll i landslagströjan så här långt.

Men bra kan bli bättre och bättre kan bli … ja, åtminstone jäkligt bra.

Det krävs mer
Elin Rubensson skulle till exempel göra sig mer rättvisa som högerback än vänsterdito. Begåvad med en fin högerdoja vore det självklara valet att placera henne till höger, snarare än till vänster där hon fick husera i Portugal.

Och när det gäller Folkesson så tror jag att det finns en hel del mer att hämta.
Med futtiga nio landskamper på meritlistan talar mer speltid och ytterligare rutin för att Umeåmittfältaren ska kunna växa ytterligare i rollen på det svenska mittfältet.

Men positiv utveckling för två spelare räcker inte för att Sverige ska fira triumfer i VM i Kanada nästa sommar.
Det gör inte bättre duell- och huvudspel heller.
Blicken måste lyftas betydligt högre än så.

Vilka spelare har egenskaper och kvaliteter som kan lyfta det svenska landslaget till en ny nivå? Vilka är redo att göra det nästa sommar? 
Och kanske allra viktigast, vilka kan bilda ett starkt och framgångsrikt kollektiv?

Inga rätta svar
Jag har inte svaren på frågorna, men jag är helt säker på att den trupp som spelade Algarve Cup behöver förändras och spetsas.
Det var helt enkelt lite för många blågula som inte har eller hade kapacitet att förändra, sticka ut eller göra skillnad. Lite för mycket mellanmjölk, helt enkelt.

Och en sak är säker, ”lagom” vinner inga mästerskap.

Sverige är ett litet land med förhållandevis få riktigt duktiga spelare.
Det är därför oerhört viktigt att låta de med unika egenskaper, de som kan göra skillnad och de som faktiskt är bäst ingå i ett blågult kollektiv – och därifrån utforma ett spel där spelarna kan få ut så mycket som möjligt av sig själva och där laget kan prestera maximalt.

I dag tycker jag inte att landslagsledningen gör de valen.
Man väljer istället att ta ut en handfull spelare som aldrig kommer att göra skillnad på den internationella scenen. Duktiga spelare förvisso, men spelare som trots allt inte har kapacitet att bli toppspelare i ett svenskt landslag.

Dags att lyfta blicken
Det är hög tid för landslagsledningen att verkligen värdesätta och ta ut den typen av spelare som kan och kommer att vara landets absolut bästa nästa sommar.
Spelare med exceptionella färdigheter. Spelare som kan vinna viktiga matcher.

Som jag ser på saken är Umeås Lina Hurtig redan en sådan spelare och Linköpings Stina Blackstenius har potential att bli det.
Så hur länge ska de stå utanför Sundhages landslag? Hur länge ska de göra skillnad på F19-nivå?

Vore det inte bättre att ta med dem i landslaget redan nu, låta dem växa in i rollen som seniorlandslagspelare och därigenom kunna blomma i Kanada nästa sommar?

För när det kommer till sista raden handlar fotboll i allmänhet och mästerskap i synnerhet om att vinna matcher.
Och vägen dit går genom att utnyttja de styrkor som finns och spela med bästa tänkbara elva för att nå så långt det bara går.

Eller som Pia Sundage själv skrivit: ”att spela på bästa fot”.

Så börja göra det redan nu.

Förbundskapten Pia Sundhage petar tre spelare till VM-kvalmötet med Nordirland.
En målvakt, en back och en mittfältare, som var med i Algarve Cup, ställs nu utanför den blågula truppen.

Pia Sundhage presenterade en helt skrällfri trupp till VM-kvalmatchen mot Nordirland 5 april. Samma spelare som deltog i Algarve Cup finns med i den kommande matchen mot Nordirland, bortsett från målvakten Stephanie Öhrström (Verona), mittbacken Amanda Ilestedt (Rosengård) och mittfältaren Emmelie Konradsson (Umeå IK).

Därmed står det klart att Umeås anfallstalang Lina Hurtig ställs utanför landslaget ännu en gång. Hon får istället fokusera på spel med F19-landslaget i EM-kvalets Elite Round i Frankrike där Sverige ställs mot Frankrike, Polen och Rumänien.

Precis som jag skrivit här tidigare skulle jag gärna se Lina Hurtig i Pia Sundhages landslagstrupp. Umeå-forwarden är en talang utöver det vanliga och borde därför ges tid och plats för att växa in i rollen som seniorlandslagsspelare.

I synnerhet eftersom jag tycker att hon definitivt är lika bra som – om inte bättre än – Olivia Schough (Bayern München) eller Emma Lundh (AIK).
Och eftersom Hurtig har spetsegenskaper som skulle kunna bli väldigt värdefulla i VM nästa sommar.

Att Öhrström skulle få lämna när truppen bantades från tre till två målvakter var väl ganska väntat. Verona-keepern fick ju ganska tydliga signaler när hon inte fick spela något alls i Portugal.

Spela i Algarve Cup fick däremot både Amanda Ilestedt och Emmelie Konradsson, men ingen av dem  lyckades väl egentligen övertyga i sina inhopp.

I Algarve pratade Pia Sundhage om hur viktigt det se vad man kan bli och kan göra.
I dag visade det svenska landslaget att man har en bra bit kvar att vandra innan man också gör det man vill kunna göra.

Sverige hade chansen att för första gången sedan 2009 ta sig till final i Algarve Cup. Ett kryss eller en seger mot Japan skulle göra förhoppning till verklighet.

Men så blev det inte. Trots ledning med 1–0.
Japan vann matchen (2–1) och Sverige får rikta in sig på tredjeprismatch istället.

Ingen vidare match
Och i ärlighetens namn så var det ingen vidare match i Faro i eftermiddag.
Tempot var långa stunder ganska lågt, passningsprocenten sannolikt ännu lägre och kvaliteten någonstans mellan mini- och lättmjölk.

Det tog liksom aldrig fart. Japan spelade sitt fina och rörliga, men inte alltid så effektiva kortpassningsspel medan Sverige blandade och gav såväl  i passningsspelet som i spelet i stort.

Men det fanns ljusglimtar, individuella insatser som gladde. En var Carola Söbergs målvaktsspel (bortsett från några skönhetsfläckar), Nilla Fischers alltid lika säkra agerande en annan och Hanna Folkessons kloka positions- och passningsspel en tredje .
Och så fanns det okej effektivitet, före paus.

Med mindre än fem minuter kvar av en ganska tråkig första akt slog Therese Sjögran en frispark som touchade den japanska muren, ändrade riktning och tog en perfekt båge för Linda Sembrants panna.

1–0 till Sverige och finalbiljetten mot Tyskland som i en liten ask.

Japanska jubel
Så blev det ju som bekant inte.
En svag inledning och en lite trist avslutning av andra halvlek tog Japan till finalmötet med de regerande Europamästarna istället.

1–1 kom efter en lika huvudlös som usel bakåtpassning av Jessica Samuelsson. Bollen gick fram till japanskan Ogimi som rullade in kvitteringen bakom Carola Söberg, som kom på mellanhand.

Och det var Japan som var det bättre laget efter paus.
I 30 minuters tid höll asiaterna i taktpinnen och förde spelet, utan att för den skull omsätta detta i riktigt farliga chanser.

Sen stack Sverige upp och skapade ett par fina möjligheter att avgöra.
En frispark från Sjögran hamnade via japansk kalufs i stolpen och någon minut senare serverade Lotta Schelin inhopparen Antonia Göransson ett gyllene läge att avgöra, men avslutet var för snällt och gick rakt på målvakten.

Trots det såg Sverige ändå ut att kryssa sig fram till final.
Fram till att de olyckliga omständigheterna gjorde entré i Faro.
Linda Sembrant fick bollen på handen i eget straffområde och Japan kunde avgöra från elva meter – en minut från slutet.

Tog inte chansen
Att ha chansen och att ta chansen är två väsentligt skilda saker. Sverige hade det ena och misslyckades med det andra.

Framför allt på grund av att man under långa stunder saknade skärpa och rörlighet, men också på grund av att passningsspelet under delar av matchen höll alldeles för svag kvalitet.
Men man förlorade också för att man faktiskt mötte ett bra landslag (Japan är rankat trea i världen).

Inför matchen ifrågasatte jag uttagningen av Carola Söberg (och det gör jag väl till viss del fortfarande). Men Söberg gjorde en bra match och svarade för flera fina aktioner. Hon var dessutom ganska nära att rädda straffen som avgjorde matchen.

Ytterbackarna, Samuelsson och Elin Rubensson, svarade för tämligen svaga insatser. Båda två hade problem i matchen och den förstanämnda var i allra högsta grad inblandad i det japanska 1–1-målet.

Desto bättre var då Sara Thunebro i sitt inhopp (kom in direkt i andra halvlek). Veteranen  var aktiv, klev in i närkamper och visade med tydlighet att hon verkligen inte vill släppa ifrån sig vänsterbacksplatsen utan fajt.

I övrigt var det, som jag skrev inledningsvis, framför allt Fischer och Folkesson som var de verkliga glädjeämnena.

Lotta Schelin spelade sin andra match från start efter skade- och sjukdomsuppehållet och var sin vana trogen löpvillig och aktiv.
Lyon-anfallaren fick dock inte sitt spel att stämma lika bra i dag som hon fick mot USA. Och det blev några offsidelöpningar för mycket dessutom.

Svart på vitt
Totalt sett svarade Sverige för sin spelmässigt sämsta match i turneringen. Det som fungerat tidigare stämde inte alls lika bra i dag och det som varit okej förut var inte godkänt i eftermiddag.

Men inget ont som inte för något gott med sig. Landslagsledningen fick ganska klara besked om vad som behöver bli bättre om det det ska kunna bli ett lyckat VM nästa sommar.

Passningsspelet var en sådan detalj, rörligheten en annan.
Och det är väl klart bättre att få de beskeden nu än ett år fram i tiden.
Nu finns fortfarande en hel del tid att spela på. Det gör det inte i mars 2015.

Kopparbergs/Göteborg hade hoppats knyta till sig holländskan Sherida Spitse inför säsongen.
Men landslagsmittfältaren hamnade i norska Lilleström och jakten på en mittfältare har gått vidare.
Nu riktar man enligt uppgifter in sig på Wales landslagsmittfältare Jessica Fishlock.

Enligt obekräftade, men vanligtvis väldigt bra, källor ska Kopparbergs/Göteborg vara intresserade av att knyta till sig 27-åriga Jessica Fischlock.
Walesiskan tillhör visserligen Seattle Reign, men har tidigare varit utlånad från klubben till såväl Glasgow City som Melbourne Victory.

Hur mycket som ligger i de uppgifter som sipprat ut återstår att se, men Fishlock är en duktig mittfältare som sannolikt skulle stärka upp Göteborgslaget ytterligare om affären går i lås.

…

I helgen nåddes jag av uppgifter om att Vittsjös huvudsponsor, Wiwood, skulle ha avslutat sitt åtagande hos klubben.
Om informationen visar sig stämma är det ett hårt ekonomiskt slag för Skåneklubben.

Jag tänkte inte skriva så mycket mer om det än så, innan jag tagit ett snack med klubbens ordförande Olof Sixten. To be continued, helt enkelt.

…

I eftermiddag spelar Sverige sin tredje och avslutande gruppspelsmatch i Algarve Cup. Världstrean Japan står för motståndet i en match där Pia Sundhage kastar om lite i den blågula elvan.

Tyresös Carola Söberg tar plats mellan stolparna och Linda Sembrant tar plats bredvid Nilla Fischer i det svenska mittförsvaret.
På mittfältet får Umeås Hanna Folkesson chansen från start, precis som Rosengårds Lina Nilsson.
Folkesson ersätter Lisa Dahlkvist medan Nilsson tar Sofia Jakobssons dito. Den sistnämnda spelar på topp tillsammans med Lotta Schelin.
Linköpings Charlotte Rohlin och PSG-spelaren Kosovare Asllani saknas på grund av skador.

Att Hedvig Lindahl skulle få vila en av matcherna var ganska väntat. Assisterande förbundskapten Lilie Persson berättade redan inför turneringen att man hade för avsikt att låta två målvakter spela i Algarve Cup.

Men att det skulle bli Söberg som fick chansen trodde jag nog inte.
Tyresökeepern, som 31 år gammal har en landskamp på meritlistan, är duktig, men håller enligt min mening inte för landslagsspel.

Och med tanke på att Söberg sannolikt spelar sin sista säsong i Damallsvenskan – och om det vill sig illa som backup till finska landslagskeepern Tinja-Riikka Korpela – känns valet av målvakt i mötet med Japan märkligt.

Klockan 15.30 sparkar matchen igång. Då får vi se om Tyresömålvakten kan motbevisa det jag just skrivit.

USA var det bättre laget, men Sverige gick vinnande ur striden.
Det är precis det som fotboll handlar om, att vinna matcher, och det gjorde Sverige i dag.

Jag sitter i det lilla fiket under läktaren på Estadio Municipal, arenan där Sverige besegrade USA på för någon timme sedan, och försöker samla tankarna.
Intrycken är många och svaren … ja, i alla fall några.

Ser man till matchen som helhet var USA det bättre laget. Inget snack om saken.
Laget var lite rappare, bättre i passningsspelet och skapade betydligt fler chanser.
Men det spelar liksom ingen roll när Sverige vann med 1–0.

Spelmässigt blev matchen precis den värdemätare jag hade förväntat mig och som landslagsledningen hade räknat med.
Den avslöjade brister och svagheter i det svenska laget och spelet, men visade också på vilka styrkor som finns.

Redan under matchens första 15 minuter blev det tydligt att det svenska laget har problem när motståndarna pressar hårt, högt och bra.
De svenska spelarna sjönk djup, spred bollar omkring sig och agerade stressat – och det krävdes en straffräddning för att förändra matchbilden.

Räddningen signerad Hedvig Lindahl var det definitivt inget fel på.
Men försvarsspelet dessförinnan hade en hel del övrigt att önska och jag tror inte att det är rätt medicin för framtiden att stå så högt med backlinjen som Sverige de facto gjorde.

När Sverige halvvägs in i första akten kunde förlägga spelet på offensiv planhalva behövde Lotta Schelin bara en chans för att näta.
Effektivt, högklassigt och viktig – i synnerhet eftersom laget inte vaskade fram särskilt många bra möjligheter i matchen.

Efter halvtidsdrickat var det USA som styrde och ställde.
Kanske inte rakt igenom, men åtminstone sista 20 minuterna då Sverige trycktes tillbaka, stundtals rejält.

Pia Sundhages elva försvarade sig emellertid bra och när man inte gjorde det hade man marginalerna på sin sida. Jag tänker närmast på de tillfällen där svenska backar gick vilse, eller bort sig, och öppnade ytor och lägen för USA att komma till avslut.

Kvar på näthinnan finns två frilägen som Hedvig Lindahl räddade, en bollmiss av Megan Rapinoe i boxen och ett par hårfina offsider som hade kunnat mynna ut i kanonlägen.
Men också en defensivt väldigt stark prestation av relativt oprövade ytterbacken Elin Rubensson, ett övertygande och positivt inhopp av Hanna Folkesson och lagets vilja att offra sig för kollektivet och för att vinna.

Tekniskt, taktiskt och spelmässigt finns det saker att slipa på för Pia Sundhage & Co.
Försvarsspelet behöver bli mer organiserat, omställningsspelet klart vassare och djupledsspelet i sista tredjedel behöver uppstå.

På pluskontot hamnar den kollektiva laginsatsen, det tuffa spelet (där många spelare gick vinnande ur väldigt många närkamper) och så klart Lotta Schelins kvalitet och effektivitet.

Och så får det vara. Spelsystemet är nytt och ska testas här i Algarve Cup. Självklart finns det detaljer att förbättra och slipa på, men faktum kvarstår: Sverige har vunnit två matcher av två möjliga – och slagit sönder förbundskapten Tom Sermanis 47 matcher långa segersvit.

Fotboll handlar om att hitta vägar att vinna, och det har Sverige gjort mot Danmark och mot världsettan USA.

Lotta Schelin inte spelat match på över en månad.
När Sverige ställs mot USA i Algarve Cup gör Lyon-proffset comeback.

Lita på att det är en spelsugen forward som kliver in i den svenska startelvan, eller som hon själv uttryckte det när jag pratade med henne efter landslagets träning på torsdags förmiddagen:

– Det ska bli skitkul.

Träningen i sig var ganska medioker och helt odramatisk.
Nio spelare saknades dessutom. De (startspelarna mot Danmark minus ytterbackarna) rehabtränade på landslagets hotell istället.
Så det var en ganska liten grupp som körde passningsövning, inlägg-avslut och smålagsspel i Ferreira, ett par kilometer utanför Albufueira där landslaget huserar.

Den svenska startelvan mot USA offentliggjordes tidigare i dag. Som väntat var det i stort sett samma lag som inledde matchen mot Danmark som får starta mot USA.
Men med en viktig förändring, att Lotta Schelin kommer in på topp istället för Antonia Göransson.

Matchen mot USA blir en konkret värdemätare för det svenska landslaget och det nya spelsystemet. Funkar spelet bra mot Tom Sermanis amerikanska elva lär nog Pia Sundhage & Co köra vidare med 4–1–3–2.
Om det istället fungerar dåligt, kommer man att testa vidare under Algarve Cup, men sannolikt ta sig en rejäl funderare efter turneringen och noga utvärdera om man verkligen ska spela på det här sättet.

Och just därför, tillsammans med en rad andra anledningar, är mötet med USA riktigt intressant.

…

Annars då?
Ja, det har varit en på det stora ganska lugn dag där jag passat på att förkovra mig lite i fotbollens ädla vetenskap.

…

Sara Thunebro lämnar landslaget och Algarve Cup, men hon kommer tillbaka.
Landslagsbacken reser hem till Sverige för att gå på begravning, men flyger tillbaka för att kunna vara med i matchen mot Japan.

Sverige fick den start man ville ha på årets Algarve Cup.
Danmark besegrades med 2–0 och Pia Sundhage revansch för EM-premiären förra sommaren.

Jag har precis kommit tillbaka till hotellet efter att ha sett Sverige slå tillbaka ett vingklippt danskt landslag (som bland andra saknade Pernille Harder) mitt i en generationsväxling.

Med mig har jag ganska positiv känsla, även om matchen som sådan inte var någon jättehöjdare.
Den blågula insatsen kan nog bäst sammanfattas som godkänd.
Varken mer eller mindre.
Stabilt, tryggt och säkert, utan kosmetika och extra allt.

Kosovare Asllani jobbade in 1–0 efter 16 minuters spel och Charlotte Rohlin var sist på frisparken signerad Elin Rubensson, som ledde fram till 2–0-målet.
Sen var matchen i praktiken över.

Nilla Fischer var den verkliga ledargestalten som agerade med kvalitet, kraft och pondus – både defensivt och offensivt.
Hon skötte uppspelen, tog ansvar för laget och var både delaktig och giftig framåt.

I den defensiva mittfältsrollen skötte sig Caroline Seger bra (även om det sannolikt finns mer att hämta ), och var den kloka gumma som Pia Sundhage ville att hon skulle vara.

Längst fram svarade Antonia Göransson för en fin insats.
Tysklandsproffset var med sin löpstyrka, kraft och vilja ett ständigt hot för den danska backlinjen.

Därtill tyckte jag att Hedvig Lindahl gav ett säkert intryck och utstrålade riktig pondus, även om hon inte sattes på några jättesvåra prov.

Men det är ändå svårt att bedöma den svenska prestationen, för hur bra är egentligen det danska landslag man mötte?
Svaret kommer sannolikt på fredag när USA står för motståndet.

Tills dess nöjer jag mig med att konstatera att försvarsspelet kändes stabilt, att flera spelare svarade för positiva insatser och att Sverige fick bästa tänkbara start på turneringen.

Hur fungerade spelsystemet då?
Nja, okej i alla fall. Eller som Sundhage själv sa:

– Det var lite segt och sådär. Men man måste börja någonstans.

I kväll inleds Algarve Cup för svensk del med match mot Danmark.
Då får Pia Sundhages nya spelsystem sitt första riktiga test i turneringen, med Caroline Seger i en nyckelroll.

På plats i Portugal ser jag fram emot Sveriges möte med Danmark i kväll – och att på nära håll få se och analysera det ”nya” svenska spelsystemet 4–1–3–2.
Jag har torgfört mina funderingar och tankar om landslagets förändrade taktiska uppställning, i synnerhet efter Frankrikematchen.
Men nu har jag möjligheten att se hur den, laget och spelet ser ut från läktarplats.

Sundhage offentliggjorde sin startelva redan i går kväll.
Och det är ett kanske inte helt väntat, men ändå intressant lag som förbundskaptenen mönstrar:

Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Charlotte Rohlin, Elin Rubensson – Caroline Seger – Sofia Jakobsson, Lisa Dahlkvist, Therese Sjögran – Antonia Göransson, Kosovare Asllani.

Det mest noterbara i elvan är nog att Lisa Dahlkvist får den offensiva rollen på innermittfältet samtidigt som Antonia Göransson tar plats i anfallet.

Men den verkliga nyckelfiguren i Pia Sundhages lag mot Danmark är Caroline Seger. Tyresömittfältaren är ”ettan” på mitten, i en roll mellan försvar och mittfält, spelaren som ska göra skillnad och som Sundhage själv sa när vi pratades vid i går: ”ska vara en klok gumma”.

Seger är en utmärkt fotbollsspelare, med en kunskapsbank som få andra svenska spelare kan jämföra sig med.
Men hon behöver visa att hon är rätt spelare i den här rollen.

Den chansen får hon i kväll, och sannolikt i någon eller några av de kommande matcherna i turneringen.
Jag hoppas få se en Caroline Seger som använder sin utsökta touch till att på få tillslag sätta fart på Sveriges spel i offensiva omställningar och med sin klokhet kan bromsa upp motståndarnas spelvändningar  – och det tror jag hon kan göra.

Dahlkvist i ovan position
Lisa Dahlkvist, som tillvardags spelar i en utpräglad defensiv mittfältsroll i Tyresö, får nu chansen i den offensiva mittfältsrollen.
Ett intressant val av landslagsledningen, men också ett val som kräver sina svar.

Att Dahlkvist kan spela riktigt bra i en offensiv roll vet alla som såg VM i Tyskland 2011, men det var ett tag sedan nu.
Hur har hon präglats av att inte agera i den positionen i klubblaget? Och kan hon vara samma offensiva hot som den där sommaren för snart tre år sedan?

Sofia Jakobsson är tillbaka i landslaget efter att ha stått utanför ett tag. Nu får hon chansen från start.
Frågan är om hon också tar den.

Chansen från start får också Antonia Göransson – som forward.
Tysklandsproffset har från tid till annan varit i frysboxen i klubblaget under säsongen, men har nu chansen att visa vad hon går för och hitta tillbaka till bra form.

Unga ytterbackar
I försvaret hittar vi två relativt unga ytterbackar i Jessica Samuelsson och Elin Rubensson, vilket känns piggt och spännande.

Personligen hade jag gärna sett Rosengårdspelaren till höger, men det kanske är en smaksak. Hur som helst är jag nyfiken att se hur hon står sig i en ny match mot internationellt motstånd och på hur vintern i Australien har påverkat Linköpings fysfenomen, Samuelsson.

Klockan 19.00, svensk tid, sparkar matchen igång. Då är jag på plats och då får förhoppningsvis några av mina frågor sina svar.

…

Det jag är allra mest spänd på är att se hur den svenska spelidén ser ut.
Jag har varit frågande till den tidigare, men jag hoppas att matchen i kväll rätar ut de frågetecken jag haft och fortfarande har.

…

Värt att veta om Danmark är att man saknar två riktiga nyckelspelare från fjolårets EM-slutspel. Katrine S Pedersen har lagt skorna på hyllan och Pernille Harder är fotskadad.

Två tunga avbräck för danskorna som dessutom tappat ytterligare några spelare sedan i somras, däribland förra Linköpingsspelaren Julie Rydahl Buhk (slutat).