Tre matcher, tre vinster. Sverige har fått en riktigt smakstart på EM-kvalet.
Kvällens match mot Danmark gav tre nya poäng och mer hopp inför OS-kvalet.

Men, det är ändå på tok för tidigt att hylla spelet och höja laget till skyarna. Nog för att Sverige var bättre, skapade fler och vassare chanser – men mot ett Danmark som inte lyckades kvalificera sig till VM tidigare i somras.

I OS-kvalet väntar än tuffare motstånd för Pia Sundhages landslag. Som tur är finns det tid att justera och finslipa detaljer tills dess.

Tillbaka till matchen på Gamla Ullevi som spelades inför storpublik, 11 244 åskådare. Någon klang och jubelföreställning var det inte fråga om. Snarare en jämn, under långa stunder tempofattig, match där det svenska försvaret inte ställdes på särskilt många svåra prov eftersom Danmark konsekvent vägrade att hota i djupled.

Så frågorna om Sundhage hittat rätt i backlinjen och i försvarsspelet blev obesvarade.

De svar som gavs var dock positiva. Caroline Seger gjorde sin bästa landskamp på länge. PSG-spelaren var aktiv, delaktig och inblandad i det mesta Sverige skapade i offensiv riktning.

Hon satte dessutom dit segermålet efter en timmes spel.

Även Lisa Dahlkvist såg pigg ut, låt vara mot ett danskt mittfält som inte var det snabbaste som klivit in på Gamla Ullevis hösttunga gräs. I anfallet visade Olivia Schough fart, fantasi och fortsatt fin form.

Eskilstunaanfallaren var pigg matchen igenom och svarade för ett riktigt fint förarbete till Segers 1–0-mål. Sofia Jakobsson var löpvillig och rapp i vanlig ordning, dessvärre gjorde Lotta Schelin ännu en i raden av bleka insatser.

Lyonspelaren har inte målat i blågult sen i maj, om man ser till spelmål. Oroväckande? Ja, absolut. Men Schelin har sina bästa år bakom sig och jag tror inte att ”den gamla Lotta” kommer tillbaka igen.

Sådan är fotbollen, sådant är livet.

Desto mer glädjande då att Stina Blackstenius fick göra landslagsdebut. Tolv minuter fick hon på sig, Linköpingsforwarden – och betydligt fler kommer det att bli.

Blackstenius inhopp var tillsammans med Segers mittfältsspel och tre nya poäng de största glädjeämnena i Göteborg i kväll, på planen. Vid sidan av var rekordpubliken den största höjdaren.

***

Jag önskar att Sundhage hade modet att lyfta ut en blek Lotta Schelin och ge plats till säsongens hetaste anfallare, Pauline Hammarlund. Form är färskvara och Piteåspelaren har varit i ruskigt bra slag länge, till skillnad mot Schelin.

***

Ytterbackarna Jessica Samuelsson och Elin Rubensson klarade sig ganska bra i mötet med Danmark. Fysiskt sett är båda två en tillgång, spelmässigt inte lika mycket så.

Ett par dussin felpassningar räcker som motivering.

***

Årets sista tävlingsmatch slutade med seger. Ett skönt sätt att sätta punkt för ett svajigt och långtifrån lysande svenskt landslagsår.

När landslaget spelar tävlingsmatch nästa gång är det en OS-biljett i potten. Då måste spelet vara ett, kanske två snäpp bättre än det var i kväll. Men tills dess kan Sundhage & Co glädja sig åt en höst som givit tre raka vinster i EM-kvalet.

Pia Sundhage presenterade en EM-kvaltrupp som innehöll det mesta. Etablerade stjärnor, intressanta comebacker och spännande debutanter – dessutom en riktigt överraskning: Umeås Hanna Glas.

Den svenska truppen till EM-kvalmatcherna mot Moldavien och Polen andas omstart, nytänkande och framtid. Inte sedan hon testade spelare till höger och vänster under sin första tid som förbundskapten har Pia Sundhage tagit ut en så varierad och intressant trupp som i dag.

Kvar finns de erfarna, viktiga spelarna som ska bära laget i det kommande kvalspelet, spelare som Nilla Fischer, Lotta Schelin, Caroline Seger och Sofia Jakobsson. Med är också unga spelare som varit med en del och börjat etablera sig i landslaget, som till exempel Elin Rubensson och Amanda Ilestedt.

Dessutom ges relativt oerfarna och på flera håll riktigt formstarka spelare som Jenny Hjohlman, Magdalena Ericsson och Hilda Carlén chansen, – precis som comebackande Josefin Johansson och Lina Hurtig.

Därtill bjuder truppen på ett par högintressanta nykomlingar: Piteås skyttedrottning Pauline Hammarlund och Umeås succéback Hanna Glas.

Att Hammarlund skulle komma med var jag hundraprocentigt säker på, att Hanna Glas skulle göra det var bara något jag hoppades. Ja, hoppades. Om det är någon spelare som tagit stora kliv och imponerat under säsongen, vid sidan av Hammarlund, så är det just Glas.

Sundsvallstjejen har tagit riktigt rejäla kliv sedan hon lämnade Sunnanå för Umeå för två säsonger sedan och har under året visat upp ett spel som håller riktigt hög klass.

Glas är utan tvekan den stora skrällen i Sundhages 22 spelare starka trupp, Josefin Johansson och Lina Hurtig är rejäla, men glada, överraskningar.

Nu ska man naturligtvis inte ställa alldeles för stora krav på de nya eller nygamla landslagsspelarna, men därmed inte sagt att man kan ha förhoppningar. Som jag ser det har Ericsson, Glas, Rolfö och Hammarlund goda förutsättningar att etablera sig i landslaget, på sikt.

Hur som helst tycker jag att truppen till de inledande kvalmatcherna är den mest intressanta på väldigt länge. Den visar också att Sundhage & Co gör en nystart nu när kvalet inleds.

***

Kosovare Asllani är inte med i Sundhages trupp. Anledningen är att PSG-spelaren lämnat återbud av familjeskäl.

***

Varken Zecira Musovic eller Lina Nilsson kom med den här gången. Musovic hade sannolikt gjort det om Sundhage plockat med tre målvakter, Nilsson tycks av allt att döma vara petad.

***

Skyttedrottningen från F19-EM, Stina Blackstenius, ställdes utanför i samråd med klubbtränaren Martin Sjögren och U23-förbundskaptenen. Ett klokt beslut, som jag ser det. Blackstenius är ung och klivet till A-landslaget är stort och Linköpingsspelarens chanser kommer, var så säker.

Foto: Bildbyrån.

Det är enkelt att analysera gårdagens åttondelsfinal: Sverige förlorade mot ett jävligt mycket bättre lag.

Vi kan prata om detaljer eller om vad som gick fel. Analysera försvarsmissarna från Emma Berglund och Amanda Ilestedt som ledde till 1-0 och 2-0. Eller förvånas över Lotta Schelin och det obefintliga anfallsspelet. Men det hjälper liksom inte. Idag kan vi bara konstatera att Sverige just nu befinner sig ganska långt från världstoppen.

Det här var mästerskapet där allt gick fel. Allt från försvarsspel, skadebekymmer, hashtags, Lotta Schelin och mediabojkott. Det blev extra tydligt hur den energifyllda Pia Sundhage från 2013 numera är en grå skugga av sig själv. Efter förlusten igår sa hon: ”Vi var sämre än vi borde vara”. Nja, skulle jag säga. Igår visade Sverige inställning. Alla elva spelare ville, de ville så jävla gärna vinna den där matchen. Sverige var inte så jäkla dåliga igår – Tyskland var förbannat bra. Men det svenska laget känns just nu lite som Sundhage: trötta.

Det kanske var bra att det blev så tydligt igår. För nu måste det ske som så många andra nationer redan gått igenom. Det är dags för en generationsväxling – på riktigt. Börja om, bygga nytt, våga. Just nu finns inget att luta sig tillbaka mot eller skylla på. Det m å s t e ske. Om det blir Pia Sundhage eller någon annan som driver det – det är en annan fråga.

Spelarbetyg (1-5)

Hedvig Lindahl 3
Släppte in fyra mål – men Lindahl såg till att siffrorna inte blev större.
***
Emma Berglund (ut 80) 2
Spelade fel vid 1-0 och hade det jobbigt på sin kant.
Amanda Ilestedt 2
En okej match – men var för vek i duellen mot Mittag som gav straff.
Nilla Fischer 2
Gjorde inget större väsen av sig, men höll ihop backlinjen på ett bra sätt.
Jessica Samuelsson (ut 45) 1
Visar enorm vilja, men hade det väldigt jobbigt mot Simone Laudehr. Utbytt i halvlek.

***
Elin Rubensson (ut 67) 3
Den som hotade tyskorna allra mest. Obegripligt att hon blev utbytt.
Caroline Seger 3
Blandar och ger, men när hon kommer rättvänd med boll blir det farligt varje gång.
Linda Sembrant 2
Gör en stabil insats och ett nytt mål, som ger henne skyttedrottningstiteln.
Therese Sjögran 4
Bäst i det svenska laget i sin sista landskamp. Sjögran försökte och försökte.

***
Lotta Schelin 2
Igår fanns intentioner som inte funnits innan, men trots det en allt för svag insats.
Sofia Jakobsson 3
Åter igen det bästa anfallsvapnet med sin energi och snabbhet.
***
Lina Nilsson (in 45) 2
Skulle tillföra backlinjen en offensiv. Gjorde inte det.
Kosovare Asllani (in 67) 2
Höll i bollen och var nära att komma igenom några gånger. Men inte så mycket mer.
Jenny Hjohlman (in 80) 1
Gjorde inget större avtryck i sin VM-debut.

/Maja Johansson

Tyskland är tunga favoriter inför kvällens VM-åttondelsfinal.
Trots det har Sveriges skrällchanser sällan varit större än nu.
Nyckeln till blågul seger stavas cynism.

Ni vet vad som har hänt och hur det har sett ut. Tyskland slutade etta i sin grupp medan Sverige fick förlita sig på en sista livlina för att kliva vidare från gruppspelet som trea bakom USA och Australien.

Har ni följt VM-turneringen riktigt noga vet ni också att det tyska anfallsspelet stundtals har imponerat stort, medan det svenska gått på kryckor.
Men ni har också sett de brister och blottor som faktiskt finns i det tyska laget. Svagheter som passar Sverige som hand i handske och som rätt utnyttjade kan förvandla en svag svensk VM-insats till ett succé-mästerskap.

Jag syftar så klart på det höga och närmast naivt höga tyska försvarsspelet där de väldigt tempofattiga mittbackarna Annike Krahn och Saskia Bartusiak lämnas väldigt ensamma och sårbara.

De tyska mittbackarna är inte tröga, de är faktiskt långsamma som sniglar – vilket passar Sveriges vinthundar Lotta Schelin och Sofia Jakobsson löjligt bra. Att Nadine Angerer inte alls sett ut som den världsmålvakt hon var när Tyskland tog EM-guld för två somrar sedan gör inte saken sämre med blågula ögon sett.

Ni förstår vartåt det lutar, vart jag är på väg.

Sveriges chanser att överraska är som jag ser det ganska goda, insatserna i gruppspelet till trots. Tysklands svagheter passar nämligen Sveriges styrkor närmast perfekt. Det är genomförandet, sättet att spela som blir avgörande.

Om Nilla Fischer & Co spelar lågt, välorganiserat och med en nära nog militärisk disciplin kommer man att få fina möjligheter att ställa om, att gå från ett kompakt och aggressivt försvarsspel till blixtrande kontraattacker.

Där ligger nyckeln till en svensk skrällseger, där finns den stora chansen att skrälla i kväll. Cynism, mina damer och herrar, är nyckeln till vidare avancemang för Pia Sundhages landslag.

Foto: Bildbyrån.

Det må vara en klyscha – men igår var Pia Sundhage och Sverige rädda. Det var ett uddlöst, lättläst och nervöst lag som nu väntar på att få möta Tyskland eller att åka hem.

Jag var oroad innan. Mycket för att unga Australien har imponerat på mig med sitt snabba, passningsorienterade och direkta spel. Åtminstone i de första halvlekarna – sedan har de tröttnat. Inatt satte de fart direkt och spelade ut Sverige fullständigt. De tog också rättvist ledningen i den 4:e minuten genom storstjärnan Lisa de Vanna. Sex minuter senare och från ingenstans gjorde sedan Sofia Jakobsson sitt första VM-mål och kvitterade till 1-1. Ett resultat som stod sig matchen ut. Första halvlek var okej från svensk del. Det fanns intentioner, speciellt när mittfältet och Caroline Seger blev allt mer involverade i spelet.

I andra var det dock elva rädda spelare och en ännu räddare förbundskapten som man fick se. Ju längre matchen gick ju mer väntade jag på den offensiva attack som skulle ge svensk seger och ett avancemang till åttondelsfinal – men den kom aldrig. När matchen stod och vägde som mest så agerade ledningen. Först kom Kosovare Asllani in. Sen bytte Pia Sundhage in vänsterbacken Sara Thunebro som högerback och lät högerbacken Jessica Samuelsson spela vidare som vänsterback. Det var ett av de underligaste bytena jag sett. Det var också ett mycket tydligt tecknen på att rädslan att förlora var större än viljan att vinna.

Schelins största problem

Varför vann vi inte? För att anfallsspelet var lika obefintligt som under tidigare matcher. Förutom några fina ruscher av målskytten Jakobsson så skapade inte Sverige några riktigt klara chanser. Det fanns inget kombinationsspel, inga genomskärare i djupled, inga soloprestationer… Sveriges anfallsspel handlar just nu om fasta situationer.

Och längst fram finns vår stjärna, vår notoriska målskytt, spelaren som alla lag fruktar… som inte kan leverera när det gäller. För nog är väl det ändå Lotta Schelins största problem? Mot USA sa hon att hon fick lägga all kraft i defensiven. Jag köper det. Igår sa hon att hon är för ensam på topp. Det köper jag inte. För det första ska en spelare med hennes kapacitet kunna skapa lägen själv och från ingenstans mot lag som Australien (och Nigeria). Bredvid sig igår hade hon Therese Sjögran, som är en mästare på att hålla i boll. Det borde underlätta. På ena kanten fanns Sofia Jakobsson, som löper och löper och löper. Det borde också underlätta.

Vi slår inte Tyskland

Jag är rätt så säker på att åttondelsfinalen är klar trots gårdagens resultat. Brasilien ska slå Costa Rica tio gånger av tio – även om laget vilar sina största stjärnor. Så låt oss utgå från att Marta hjälper ”sitt andra land”. Ja, då väntar Tyskland. Och det finns inte en chans i världen att vi slår dem. Inte med det spel vi hittills visat upp. Punkt.

***

Spelarbetyg (1-5)

Hedvig Lindahl 2
Gör en okej match förutom att hon var passiv vid målet.
***
Elin Rubensson 3
Rivig och bra offensivt. Den i backlinjen som överraskat mest.
Nilla Fischer 2
En stabil insats – men inte så mycket mer.
Amanda Ilestedt  2
Kommer fel vid målet och slår bort en del passningar.
Jessica Samuelsson 2
Visar en enorm vilja som vanligt – men har en del att önska i passningsspelet offensivt.
***
Sofia Jakobsson 2
Löper och sliter matchen igenom, men skapar inga riktigt farliga lägen förutom målet.
Caroline Seger 3
Tog tag i mittfältet efter 1-1 och var en av Sveriges bästa.
Lisa Dahlkvist 2
Dahlkvist var väldigt osynlig och inte alls lika duellstark som i förra matchen.
Lina Nilsson 1
Helt osynlig i anfallsspelet.
***
Lotta Schelin 1
Det fanns lite mer intentioner än innan – men kraven är höga.
Therese Sjögran 3
Höll i bollen och försökte gång på gång – men utan resultat.
***
Kosovare Asllani (in 74) 2
Bytet kom för sent. Asllani bidrog med bolltrygghet.
Sara Thunebro (in 76) 2
Jag har ingen aning om vad hon skulle in och göra.

/Maja Johansson

Det har hänt förut, efter svidande förluster och omtalade intervjun i New York Times. I natt skedde det igen. Förbundskapten Pia Sundhage flyttade medias fokus – från sig själv till Sofia Jakobsson.

What goes around, comes around.

I januari sa Pia Sundhage att hon ”inte tror att hon överlever ett misslyckande i Kanada” och i en intervju i New York Times som publicerades i förra veckan berättade förbundskaptenen öppenhjärtligt om att hon redan blickar fram emot 2016 och vad hon ska göra när hennes kontrakt med fotbollförbundet löper ut.

När svenska journalister i natt, svensk tid, konfronterade Sundhage med tidigare uttalanden duckade hon. Istället för att själv bemöta frågan om hennes tid som förbundskapten är över vid en eventuell förlust mot Australien lät hon anfallaren Sofia Jakobsson svara på den.

Fegt gjort, var min spontana reaktion. Varför, undrade jag när jag tänkt över det inträffade lite mer. Något bra svar har jag naturligtvis inte, det sitter Sundhage själv på. Men jag tycker mig skönja ett mönster som går igen.

Det är nämligen inte första gången som Pia Sundhage duckar för obekväma frågor, som hon försöker släta över något hon själv sagt vid ett tidigare tillfälle.

Efter 3–1-förlusten mot Schweiz i Eskilstuna tog spelarna beslutet att ändra spelsätt. Det var i alla fall den sanningen som levererades från landslagsledningen. En sanning som enligt mina källor är något friserad.

När Sverige tappade ledningen två gånger och fick nöja sig med 3–3 mot Nigeria i VM-premiären slog Sundhage ett verbalt slag mot spelarna som enligt henne: ”inte gör som vi säger”.

När hon i natt ställdes inför det faktum att inget annat lag är sämre på att träffa mål i VM än Sverige blev svaret att ”det kommer att bli en helt annorlunda match mot Australien än mot USA”. Alltså, något varken Sundhage eller någon annan kan veta. En ren klyscha således.

Värst var ändå att hon istället för att bemöta frågan om sitt tidigare uttalande om att hon knappast överlever ett misslyckande i VM satte Sofia Jakobsson i en obekväm situation, att hon lät Jakobsson svara på något som bara handlar om Sundhage själv inför den samlade svenska presskåren.

Smekmånaden är över. Käcka klyschor och glada utrop räcker inte längre. Det är direkta svar och resultat som räknas för Pia Sundhage nu – och så här långt har hon varken levererat det ena eller det andra.

Det är dags för Sundhage att stå upp för och stå till svars för vad hon sagt och säger. Det är hög tid att hon faktiskt frontar när det svenska spelet havererar istället för att som tidigare lägga skulden på laget eller enskilda spelare.

Sverige behöver ett modigt och öppet ledarskap som andas 2015 ingenting annat.

Det är Pia Sundhage som är förbundskapten, det är hon som bestämmer.
Men om jag, om så bara för ett dygn, hade fått göra hennes jobb hade jag gjort det annorlunda.

Många tränare drömmer om att bli förbundskaptener. Jag är inte en av dem. Det är en krävande position som förpliktigar, ett jobb som kostar på – särskilt under ett mästerskap.

Pia Sundhage vet hur det är, hon känner till spelets regler sedan tidigare. Att hon nu sannerligen synas i sömmarna kommer därför inte som någon överraskning. Ord vinklas, citat tas ur sina sammanhang och minsta lilla miss förstoras upp så mycket det bara går.

Det råder inget snack om att hon har ett tufft jobb, en riktigt jävla utsatt position, där kritiken ibland kan bli mördande hård – och där hyllningarna kan nå himmelska höjder.

Så ser verkligheten ut för en förbundskapten. Och den verkligheten klarar jag mig väldigt bra utan.

Men jag kan ändå inte låta bli att tänka på hur det skulle vara att få styra och ställa för en dag. Ibland önskar jag till och med att jag fick dra upp de taktiska riktlinjerna inför en match. I dag är en sådan dag.

Anfall är inte bästa försvar
Om Sundhage har förkärlek till och fokuserar mest på det offensiva spelet är min fasta övertygelse att ett välorganiserat och bra försvarsspel är grunden till allt gott.

Med en närmast naiv tro på ett kompakt och disciplinerat defensivt spel defensiv är jag övertygad om att Sverige inte bara skulle kunna besegra USA i natt, utan också gå långt i VM – om man spelade lite annorlunda.

Jag hade valt att spela med ett betydligt lägre utgångsläge, dels för att skydda ytan bakom backlinjen bättre och dels för att inte utsätta Nilla Fischer, Emma Berglund och Lina Nilsson löpdueller i djupled.

Nästa steg hade varit att minska avståndet mellan spelare och lagdelar. Jag hade fokuserat på att krympa ytorna, hålla laget väldigt kompakt med hjälp av extrema överflyttningar i försvarsfas – ungefär som Frankrike agerar.

Jag hade verkligen jobbat stenhårt för att få laget att vara så kort och kompakt att spelarna inte kan undgå att vara aggressiva när de försvarar.

Cyniskt och direkt
Offensivt hade jag lagt alla ägg i samma korg och satsat fullt ut på ett snabbt och ganska rakt omställningsspel. För det är i övergångarna mellan försvar och anfall som så otroligt många fotbollsmatcher avgörs. Och det är i den fasen det svenska landslaget dessvärre har en hel del att jobba på.

Men nu är verkligheten som den är, Pia är Pia och jag är jag. Det är hon som är förbundskapten, det är hon som bestämmer. Men jag är tämligen övertygad om att Caroline Seger & Co skulle kunna nå längre med ett mer cyniskt spelsätt – i synnerhet som man har vindsnabba Lotta Schelin och Sofia Jakobsson på topp.

”Vissa spelare är inte så erfarna”, sa Pia Sundhage efter 3–3 mot Nigeria. Orden syftade till att förklara varför det svenska landslaget inte lyckades hålla försvaret kompakt och undvika en mot en-situationer.

Frågan är vilka av spelarna hon tänkte på? Av de 14 spelare som fanns på planen mot Nigeria saknade bara två, Elin Rubensson och Amanda Ilestedt, erfarenhet från tidigare mästerskap.

Övriga tolv har deltagit i mästerskapsslutspel tidigare – och de flesta har spelat såväl EM, VM som OS. Jag har förståelse för att allt inte blir helt rätt i snabba svar till journalister efter matcher, särskilt när matcherna gestaltat sig som Sveriges i går. Men jag köper inte att förbundskaptener tar till faktiska osanningar.

Sant är dock att två 22-åringar med relativt få landskamper på sina samveten kastades in i hetluften i går – och svarade båda två för godkända insatser.

De övriga tolv kan knappast räknas som oerfarna eller jätteunga.

Sveriges spelare i matchen mot Nigeria:

Hedvig Lindahl, 32 år, 111 landskamper

***

Elin Rubensson, 22 år, 22 landskamper

Nilla Fischer, 30 år, 134 landskamper

Emma Berglund, 26 år, 39 landskamper

Lina Nilsson, 27 år, 68 landskamper

***

Kosovare Asllani, 25 år, 80 landskamper

Lisa Dahlkvist, 28 år, 99 landskamper

Caroline Seger, 30 år, 141 landskamper

Therese Sjögran, 38 år, 213 landskamper

***

Lotta Schelin, 31 år, 153 landskamper

Sofia Jakobsson, 25 år, 60 landskamper

***

Olivia Schough, 24, 26 landskamper

Linda Sembrant, 28 år, 60 landskamper

Amanda Ilestedt, 22 år, 10 landskamper

Tre insläppta mål mot Nigeria och plötsligt känns vägen mot åttondelsfinal väldigt tuff. Sverige har mycket att bevisa mot USA på fredag – annars blir VM-äventyret kort.

Jag hade hoppats på att få skriva mitt första hyllningsinlägg på bloggen – men det får vänta. Det går nämligen inte att hylla efter gårdagens poäng. Jag hade varit väldigt nöjd om det hade varit USA som stod för motståndet – men nu var det Nigeria. Ett Nigeria som satte fart från första minut och stod upp och kom tillbaka trots underläge två gånger. Jag är imponerad över deras direkta, snabba anfallsspel som ställde till stora problem för den svenska backlinjen matchen igenom.

Backlinjen, som har ifrågasatts under hela 2015, skapade ännu mer oro efter igår. Lina Nilsson var sämst på plan i första halvlek och hade inte en chans mot Asisat Oshoala. Även snabba Elin Rubensson hade problem mot Nigerias blixtrande anfall. Nilla Fischer då? Hon som ska leda det svenska försvaret. Allt gick rätt i första halvlek med ett stabilt mittbackspel och inblandning i båda målen. Men vad hände i andra? Två förlorade dueller = 2-2. Och sen kom krampen… som även drabbade Emma Berglund, Kosovare Asllani och några till.

Att det svenska försvaret kunde darra visste vi ju sedan tidigare. Men att Caroline Seger, Kosovare Asllani och Lotta Schelin skulle vara totalt osynliga mot Nigeria i en VM-premiär. Det anade man inte. Och precis det har en stor del i att det bara blev en poäng och inte tre. När inte nyckelspelarna presterar och skapar på egen hand så har Sverige problem eftersom bänken inte håller VM-nivå. Vi kan tyvärr inte göra som USA gjorde igår – byta in Alex Morgan…

Sen går det sällan att blunda för statistik. Nigeria hade mest bollinnehav (51 procent) och skapade dubbelt så många chanser (7-14). Dessutom hanterade afrikanskorna både värme och konstgräs på ett bättre sätt. Sverige krampade och gick på knäna medan Nigeria spelade med samma elva matchen igenom. Afrikanskorna var värda en seger igår – inte Sverige.

En poäng är en poäng och det är bättre än noll. Inför fredagens nattmatch mot USA hoppas jag att spelarna har en rejäl revanschlusta. Sen kan de även plocka fram minnesbilder från den senaste VM-matchen mot amerikanskorna (2011). Den gången vann Sverige med 2-1 och säkrade gruppsegern.

Spelarbetyg (1-5)

Hedvig Lindahl 3
Kan inte lastas för målen och står för en godkänd match.
***
Elin Rubensson 3
Sett över hela matchen var VM-debutanten bäst i den svenska backlinjen.
Nilla Fischer 2
Bra i första, sämre i andra. Vi kräver mer av Fischer.
Emma Berglund 2
Gör en okej match tills hon tvingas utgå på grund av kramp.
Lina Nilsson 1
Spelade visserligen upp sig i andra och var inblandad i 3-2-målet, men första halvlek var väldigt jobbig…
***
Kosovare Asllani 1
Syntes knappt under den halvlek hon spelade. Krampkänning efter 10 minuter.
Caroline Seger 1
Osynlig på det svenska mittfältet. Tyvärr kapten Seger – det håller inte.
Lisa Dahlkvist 2
Visade mycket vilja och var stark i duellspelet.
Therese Sjögran 2
Fin precision vid båda hörnmålen, men i övrigt ganska blek.
***
Lotta Schelin 1
Sällan man har sett Schelin så blek som igår. Hon måste höja sig rejält.
Sofia Jakobsson 3
En av Sveriges bästa i premiären. Var den som löpte allra mest.
***
Olivia Schough (in 45) 2
Bidrar alltid med energi och vilja – men skapade inget.
Linda Sembrant (in 57) 2
Gör ett stabilt inhopp både som mittfältare och mittback. Stärkte sina aktier.
Amanda Ilestedt (in 73) 2
Varken bu eller bä. Stabil den kvart hon spelade.

/Maja Johansson

Sveriges VM-genrep mot Holland började i moll, men slutade i dur.
Däremellan bjöds det på tre mål, ett par sjuhelvetes regnskurar och åskknallar som gav utslag på Richterskalan.

Om förbundskapten Pia Sundhage fick de svar hon hoppats på låter jag vara osagt, men det svenska försvarsspelet var inte helt inbrottssäkert den här gången heller. Holland tog ledningen i första halvlek genom Manon Melis. Målet – det 19:e målet Sverige släppt in på sina tolv senaste matcher – föregicks av  billigt försvarsagerande av Lina Nilsson och passivt dito av Therese Sjögran.

Men efter regn och baklängesmål kommer paus, uppehåll och kraftfulla smällar.

Caroline Seger hittade Lotta Schelin med en högklassig passning i djupet och ”Lyon-Lotta” gjorde som hon brukar när hon rullade in kvitteringsbollen. Sedan kom knallarna. Kosovare Asllani drog till efter en ljummet undanrensad hörna och skottet ställde Loes Geurts i det holländska målet helt och hållet. En tydlig tavla av Göteborgsmålvakten, men likväl 2–1 till Sverige.

Därefter skickade Tor en blixt som fick marken att skaka, spelarna att springa av planen och matchen att brytas under 40 minuter. Efter uppehållet hade Sverige full kontroll över händelserna, utom i slutet när Holland var en ribbträff ifrån ett kvitteringsmål.

Fick Sundhage sina svar?
Vilka svar fick då Pia Sundhage av genrepet i Toronto?

Hon fick veta att Emma Berglunds VM kan vara över innan det ens börjat om det vill sig illa. Rosengårdsspelaren tvingades kliva av i halvtid efter krampkänning i låret.

Hon fick se vikarien, Amanda Ilestedt, ta chansen, smälla på som Vinnie Jones och Co gjorde i Wimbledon på 1980-talet och visa att hon är redo att axla Berglunds eventuellt fallna mantel. Sundhage fick dessutom se Caroline Seger hitta rätt med ett antal känsligt slagna passningar i djupled, Lotta Schelin löpa sig fri flera gånger och Sofia Jakobsson visa upp både löpstyrka och härlig tajming. Och hon fick se Olivia Schough göra sitt bästa inhopp i landslaget någonsin.

Men med en dryg vecka innan VM sparkar i gång fick Sundhage dessvärre se det svenska försvaret agera passivt och mesigt i samband med Hollands 1–0, hur holländskorna hittade ytan framför det svenska mittförsvaret, bakom Seger och Lisa Dahlkvist, flera gånger under matchens första 45 minuter och hon fick se Kosovare Asllani göra en blek figur till höger på mittfältet.

Framför allt fick hon se Torontos himmel öppna sig och dränka spelarna och planen med millimeter efter millimeter med regn.

***

Det är inte bara Sundhage & Co som spelat landskamp. Det svenska U23-landslaget avslutade i dag fyrnationsturneringen i Norge med en 3–1-seger mot hemmanationen.

Framtidsspelarna kan därmed se tillbaka på en turnering som inleddes med förlust mot USA och avslutades med vinster över England och Norge.