Avgörandets stund närmar sig. Om några timmar ska damallsvenskan avgöras. Men tiden innan tillhör lördagens vinnare – två lag som jag känner en hel del för.

Som spelare fick jag inte uppleva särskilt många seriesegrar. Det blev faktiskt bara en enda under alla 23 år. Det blev desto fler degraderingar, psykiskt och fysiskt smärtsamma kvitton på att laget jag spelade inte höll måttet, inte räckte till.

När mina knän sa ifrån fick jag en ny chans.

Den andra resan, mitt andra fotbollsäventyr har på alla sätt varit bättre än det första. Inga degraderingar, däremot en rad framgångar och många fantastiska säsonger.

Jag hade turen att få en smakstart som tränare. Mitt allra första år slutade så bra det bara kunde göra. Laget jag tränade, Sundsvalls DFF, vann division 2 och kvalade sig upp i Norrettan. Året var 2004.

I dag, elva år senare, fullbordade klubben samma resa.

En spelare var med på den där, för mig oförglömliga, resan som avslutades med tuffa kvalmatcher mot Infjärden och Östervåla – och i eftermiddagens kvalretur mot Umeå Södra.

2004 var Ida Brännström bara i början av sin karriär – i dag gjorde hon sitt allra sista framträdande på en fotbollsplan. Och hon kunde knappast fått ett bättre slut. 2–2 (5–4 sammanlagt) innebar att Sundsvall tog klivet upp i elitettan igen.

Jag gläds otroligt mycket med Sundsvall, laget från min hemstad som jag av naturliga skäl har starka känslor för.

***

Den senaste klubben jag var verksam i är Djurgården. Samma Djurgården som förra omgången blev klart för damallsvenskan nästa säsong och som i dag avslutade säsongen med en riktigt storseger mot Älta.

10–2 slutade målkalaset på Stadion där Mia Jalkerud avslutade säsongen som hon inledde den – med ett rejält målfyrverkeri. Jalkerud gjorde alla sex målen i premiärsegern mot Lidköping och satte dit fyra i dagens avslutning mot Älta. Imponerande.

Det var tveklöst seriens två bästa lag som placerade sig etta och tvåa i tabellen. Hatten av för Kvarnsveden och Djurgården som spelar damallsvensk fotboll nästa säsong.

***

Nu börjar det bli hög tid att gå och sova. I morgon, rättare sagt senare i dag, väntar en dramatisk upplösning av damallsvenskan. Där är två andra klubbar som jag haft förmånen och turen att få vara en liten del av inblandade i högintressanta matcher.

Det ena laget spelar för en Champions League-plats, det andra för att spela damallsvensk fotboll även nästa säsong.

Hon kunde ha blivit landslagsspelare i fotboll, men valde att satsa på vintersport istället.
Multilangen Anna Holmlund lade ner elitfotbollssatsningen och tog OS-brons – i skicross.

Jag ska erkänna att jag inte är särskilt intresserad av utförsåkning och freestyle i vanliga fall, men just i dag det annorlunda. Jag har nämligen följt skicross-äventyret från början till slut.
Anledningen heter: Anna Holmlund.

Sveriges färskaste OS-medaljör har hållit mig fastnitad framför tv:n, gett mig vita tummar (eftersom jag hållit dem stenhårt) och sett till att mitt hjärta fått jobba hårt under dagen.
Och det är väl egentligen inte så konstigt att Anna Holmlund haft sådan inverkan på mig under dagen.
Hon var ju faktiskt ”min” i mitten av 2000-talet.

Jag ska prata ur skägget. Anna var en av flera väldigt talangfulla spelare i det Sundsvalls DFF som tog steget upp till och spelade i Norrettan för nästan tio år sedan.
Samma lag som jag hade glädjen och förmånen att få träna tillsammans med Mikael Helmersson och Anders Åkergren.

”Honkan”, som vi kallade henne mot hennes vilja, var tuff och löpstark. En pålitlig back med ett finfint huvudspel och en talang som räckte hela vägen till flicklandslagsspel.
Tyvärr gjorde fysiska problem att Holmlund fick lägga fotbollsskorna på hyllan.

Nu blev Holmlund framgångsrik i alla fall. Och jävlar vad jag gläds med henne.
Där har ni anledningen till varför bloggen i dag handlar mer om vintersport än om fotboll. Det är hon nämligen värd, fotbollstalangen ”Honkan”.

……………………………..

Stort tack till Sundsvalls Tidning för arkivbilden på Anna från hennes tid i Sundsvalls DFF.

Det har varit på gång ett tag, men i dag blev det officiellt.
Lisa Lantz lämnar Umeå Södra och Elitettan för Umeå IK och Damallsvenskan.

Att Umeå har varit på jakt efter en försvarsspelare är ingen hemlighet.
Ända sedan isländskan Katrin Jonsdottir la skorna på hyllan och Alexandra Nilsson valde att flytta till Skellefteå har UIK letat efter en försvarsspelare.

Sanna Svensson var på tapeten, men hon hamnade till slut i Vittsö. En annan kandidat var nigerianskan Gladys Nnenena Akpa, men pappersstrul hindrade och hindrar fortfarande henne från att komma till norra Sverige för provspel.

Men nu är jakten på en försvarsförstärkning över.
Lisa Lantz har skrivit på ett kontrakt som sträcker sig över den kommande säsongen.

Lantz är en spelare som jag känner väl. Mycket väl till och med.
Hon var en av de första spelarna som värvades till Sundsvalls DFF, som jag tränade, inför återkomsten till Norrettan 2005.

Jag minns faktiskt första mötet med den då unga, blyga och lite valpiga tjejen från Delsbo som med stora ögon och gapande mun klev in på och tittade ut över sin nya hemmaplan, Norrporten Arena.

Lika väl minns jag hur den där hälsingetjejen, begåvad med enorm drivkraft, stor potential och ett sjuhelvetes tillslag, tog stora utvecklingskliv under sin debutsäsong i Sundsvalls blå tröja.

Sedan dess har hon så klart utvecklats en hel massa, både som människa och som spelare. Valpigheten är borta sedan länge, men drivkraften och det blytunga skottet finns kvar – precis som den tuffa spelstilen.

Och det är de egenskaperna som har tagit henne till Umeå IK, den klubb som hon tränade med under några dagar sommaren 2006 och då drömde om att få spela för någon gång.

Elitettan är på väg att skörda sitt första offer. Mycket talar nämligen för att Umeå Södra tvingas dra sig ur serien på grund av att resekostnaderna är för höga.

– Finns det inte pengar eller åtminstone en budget som vi tror på så ryker A-laget på måndag, sa klubbens ordförande Erik ”Ekke” Lyxell när vi pratades vid i går.

Alarmerande, men inte helt oväntat.

De norrländska distriktsförbunden var emot införandet av en riksserie (Elitettan) just på grund av rädslan för att de kraftigt ökade resekostnaderna skulle göra det svårt för klubbarna norr om Dalälven att överleva.

Nu ser de farhågorna tyvärr ut att besannas.

Bidragen bra, men inte bra nog
Elitfotboll Dam, (EFD), har försökt kompenserade de ökade resekostnaderna genom att ge större ekonomiska bidrag till de lag som reser längst, vilket är fantastiskt bra, men det räcker tyvärr inte.

En klubb som Umeå Södra har fått cirka 390 000 kronor i bidrag det här året, men rest för omkring 600 000 kronor. Jag tänker mig att klubben dessutom har haft utgifter för boende och mat på mellan 150 000-200 000 kronor.

Bidraget från EFD har således räckt till ungefär hälften av kostnaderna som spel i Elitettan har inneburit för Umeålaget.

Jag har varit verksam i klubbar på den här nivån och i Damallsvenskan och vet vilket enormt arbete som krävs för att över huvud taget få verksamheten att gå runt. Varje sponsorkrona är jättetuff att dra in och i bästa fall blir fotbollsåret en plus minus noll-affär, men alltför ofta en minusdito.

Klubbarna har det svårt
Att Umeå Södras ekonomi har blivit lidande efter en säsong i riksserien Elitettan förvånar därför mig inte. Utöver kostnader för och i samband med resor har klubben haft utgifter för planhyror och material – och högst sannolikt också tvingats ersätta en och annan spelare för utebliven inkomst i samband med vissa bortamatcher.

Med tanke på att flera av klubbarna i Damallsvenskan (som trots allt är en betydligt mer attraktiv serie att synas i samband med för en sponsor) har svårt att gå runt ekonomiskt, några av dem har ju till och med varit farligt nära konkurs de senaste åren, är det lätt att förstå ”Södras” bekymmer.

Grundproblemet är, som jag ser det, att produkten inte attraherar tillräckligt mycket.

Svart på vitt
Missförstå mig rätt, för jag brinner verkligen för damfotboll, men det räcker med att titta på publiksiffrorna i landets två högsta serier för att inse att intresset för produkten inte är enormt.

Med vetskapen om att lönenivåerna (i Damallsvenskan) har ökat för varje år samtidigt som publiktillströmningen varit relativt stillastående är det därför lätt att förstå klubbarnas ökade ekonomiska bekymmer.

Jag önskar att jag hade en lösning på de problem som svensk damfotboll brottas med, men det har jag dessvärre inte.

Det enda jag vet är att Svenska Fotbollförbundet, EFD och klubbarna måste ta problemen på allvar, annars riskerar fler klubbar än Umeå Södra att tvingas dra sig ur serier – eller i värsta fall gå i konkurs.

Det började dåligt, men slutade desto bättre.
Tyresö kom tillbaka från ett tidigt underläge och vann till slut klart mot Kopparbergs/Göteborg och guldstriden lever därmed vidare.

Frågan nu är väl bara om gulddrömmen överlever morgondagen? Personligen tror jag inte det.

Och jag misstänker att man både i Linköping och Malmö hoppades på att Tyresö skulle få en liten reaktion efter onsdagens Champions League-batalj mot franska PSG.

Någon sådan reaktion blev det emellertid inte – åtminstone inte efter att Christen Press kvitterat Marie Hammarströms tidiga ledningsmål.
Tyresö tog tre ganska enkla poäng (efter seger med 4–1) och säkrade samtidigt andraplatsen i Damallsvenskan.

Nu är en andraplats inte mycket värd (bortsett från en ack så viktig Champions League-plats) för en klubb som satsat stenhårt i flera år och som inför säsongen gjorde klart att man siktade på att vinna allt som gick att vinna, vilket man inte lyckats med.

Men det kunde å andra sidan gått ännu sämre.

Tabelltrean Linköping lekte ju hem tre nya poäng mot Kif Örebro och hade, om Tyresö förlorat i dag, kunnat spela ner Stockholmslaget till en tredjeplats i sista omgången.

Även om chansen på andraplatsen gick upp i rök tidigare i dag kan Linköping se tillbaka på en säsong som överträffat alla förväntningar.

En bantad budget, en handfull relativt orutinerade spelare och flera tunga avbräck (som långtidsskador på Sofia Lundgren och Mariann Gajhede Knudsen samt försäljningen av Nilla Fischer) till trots slutar man trea i Damallsvenskan, med 13 poängs marginal (minst) ner till fyran Göteborg.

Att man är ensam om att ha besegrat Malmö i seriespelet understryker lagets starka prestation ytterligare.

Det är inte utan man undrar hur långt Östgötaklubben hade kunnat nå om man inte slarvat bort poäng i matcherna mot Sunnanå, Mallbacken med flera.

Oavsett ovanstående har laget gjort en enastående prestation och tränaren Martin Sjögren (i hård konkurrens med Örebros Rickard Nilsson) borde ligga väldigt bra till för att få priset som årets tränare på Fotbollsgalan senare i år.

Om det jublades högt i Tyresö efter 4–1-vinsten mot Kopparbergs/Göteborg var det ändå knappast något mot de segertjut som fyllde luften runt Skytteholm i tidigare i eftermiddag.

Där körde nämligen AIK över Sundsvalls DFF med 6–1 och tog klivet tillbaka upp i Damallsvenskan.

AIK får sällskap upp i damfotbollens finrum av Eskilstuna United som säkrade sitt avancemang genom att besegra Öster med 2-1.