Sverige skulle ta guld i Kanada. Det var så det lät för ett par år sedan. Därefter har målsättningen sänkts, först till att ta medalj och nu till att nå en kvartsfinalplats.
Varför så försiktig Pia? Den enda förändringen är ju att Hanna Folkesson försvunnit.

Pia Sundhage har hyllats, rosats och applåderats gång efter annan sedan hon efterträdde Thomas Dennerby som förbundskapten för det svenska landslaget.
Men under det senaste halvåret har pendeln svängt en aning. Allt fler kritiska röster har höjts mot spelaruttagningar och resultat.

Det är ingen hemlighet att jag är en av skeptikerna.

Sundhages fulla rätt
Man kan säga vad man vill om landslagsuttagningarna. Det spelar knappast någon roll att jag, i likhet med många andra, blir överraskad varje gång Olivia Schough, Hilda Carlén, Emma Lundh, Emilia Appelqvist eller Maria Banusic kommer med i blågult.

Det är Pia Sundhages rätt att välja precis vilka spelare hon vill. Det är hon som är förbundskapten. Inte jag. Inte någon annan.

Kanske är det i sammanhanget viktigt att tydliggöra att jag absolut inte har något emot dessa spelare. Alla har sina kvalitetet och förtjänster. Jag tycker dock inte att färdigheterna är tillräckligt stora för att spelarna ska vara med och tillföra något på högsta internationella nivå. That´s it.

Men det är Pias jobb att välja spelare, inte mitt.

Sanningen ljuger inte
Att Sverige under fjolåret förlorade fler landskamper än någonsin tidigare är ett faktum som är betydlig svårare att prata bort. Nio vinster, ett kryss och sex svidande förluster blev facit 2014.

Och försvarspelet inte fungerat har knappast undgått någon. Före genrepen mot Schweiz och Danmark hade landslaget släppt in två mål eller fler i sex av de tio sista landskamperna.

Matcherna i Eskilstuna och Stockholm resulterade i en poäng och ytterligare sex insläppta mål.

Det var i den vevan som Sundhage valde att överge 4-1-3-2, spelsystemet som skräddarsytts för Caroline Seger, och återgå till trygga 4-4-2.

”Spelarnas val”
Valet att byta spelsystem 59 dagar innan VM ifrågasattes – med all rätt. Landslagsledningen lät meddela att spelarna tagit beslutet.

Jag minns att jag reagerade där och då på att Sundhage puttade över ansvaret på spelarna. Oavsett om det faktiskt var spelarna som tog beslutet, om det togs i samråd eller om beslutet var landslagsledningens så är min uppfattningen att Pia Sundhage, i sin roll som förbundskapten, ska ta ansvar för ändringen och stå bakom skiftet.

När hon i går fick frågan om Sveriges målsättning i VM, sänkte Sundhage ribban från medalj till kvartsfinal.

Frågan är varför?

Den enda, faktiska skillnaden nu jämfört med för två år sedan är att Hanna Folkesson, som bara varit bofast i landslaget senaste året, försvunnit ur bilden. I övrigt är det svenska landslaget intakt.

Lisa Dahlkvist och Charlotte Rohlin har dragits med skador under våren, men båda är nu i full träning.

Därför undrar jag om den skyhöga, initiala målsättningen, bara var ett spel för galleriet eller om det nu kraftigt devalverade målet endast är ett sätt för Pia Sundhage att skydda sig själv om VM resulterar i ett misslyckande?

60 dagar innan VM gör Pia Sundhage ett lappkast.
Landslaget överger ”sitt” spelsystem för gamla trygga 4-4-2. Kommer förändringen för sent och räcker den till för att lappa ihop försvarsspelet som läcker värre än någonsin tidigare?

Hon togs emot som en frälsare när hon efterträdde Thomas Dennerby som förbundskapten för det svenska landslaget. Det var inget snack om att USA:s förra guldcoach, Pia Sundhage, var den som skulle ta Sverige tillbaka till världstoppen.

Två och ett halvt år senare är det lite annat ljud i skällan. Sundhage börjar ifrågasättas och bara två månader innan VM i Kanada överger blågult 4-1-3-2, spelsystemet som skräddarsyddes för att få ut så mycket som möjligt av Caroline Seger, för invanda 4-4-2.

Officiellt blev förlusten mot Schweiz droppen som fick bägaren att rinna över, men faktum är att bristerna i försvarsspelet funnits där hela tiden, ända sedan Sundhage & Co sjösatte sitt specialanpassade spelsystem.

Jag var på plats i Algarve när Seger fick en nyckelroll på det svenska mittfältet och kantspelarna kröp inåt i banan. Det fungerade stundtals – offensivt. Defensivt var det alls inte lika välsmort och laget räddades många gånger av individuella prestationer och enskilda spelares skicklighet.

Det räcker egentligen med att titta på fakta för att se svart på vitt att 4-1-3-2-systemet inte fungerat. Det svenska landslaget förlorade fler matcher under fjolåret än man någonsin gjort tidigare – och släppt in två mål eller fler i sex av de tio senaste matcherna.

59 dagar på sig
I kvällens match mot Danmark vill och behöver landslagsledningen få flera viktiga svar. Är en återgång till 4-4-2 rätt melodi för att få stopp på läckaget bakåt? Kan det spelsystem som alla spelare är uppvuxna med ge den trygghet och stadga som saknats det senaste året?

För egen del funderar jag på varför Sundhage, som tidigare deklarerat att hon inte är intresserad av försvarsspel, och Lilie Persson, som har fullt fokus på det offensiva spelet, inte tagit in en assisterande förbundskapten med kvalificerade försvarskunskaper?

Som Birger Jacobsson, men annorlunda. Det var ju trots allt genom att omge sig av kunniga instruktörer och coacher som Pia Sundhage grundlade sin framgång i USA.

Nu är läget som det är och frågan är om tiden räcker till för att få bättre fason på det svenska försvarsspelet som läckt som aldrig tidigare?

Ett ledarskapsproblem
Som jag ser det har Pia Sundhage och Lilie Persson stora förtjänster, men också tillkortakommanden – precis som alla tränare och förbundskaptener. Men att de inte gjort den här analysen och förändringen tidigare tycker jag visar på allvarliga brister.

För mig är är det uppenbart att förbundskaptenerna inte utvärderat spelsystemet tillräcklig eller korrekt under det dryga år som det använts, men också evidens för att de inte varit tydliga nog och inte heller har tillräcklig kompetens för att sätta ett tryggt och säkert försvarsspel.

Den som sett landslagets matcher de senaste ett och ett halvt åren vet vad jag menar. Det höga försvarsspelet i kombination med flera temposvaga spelare har gjort Sverige sårbart. Att då stå fast vid att stå högt med backlinjen, trots att det kostar i mål och förluster, är inte bara naivt – det är ganska dumt.

Förhoppningsvis kan återgången till 4-4-2 ge den trygghet som det svenska landslaget letat efter sedan Algarve Cup förra året. Om inte kan VM i Kanada bli en jobbig turnering.

Vinsterna mot USA och Japan gladde.
Förlusterna mot Frankrike, England och Tyskland gav oönskade svar.
Ett halvår före VM har Pia Sundhage många frågetecken att räta ut.

Landslaget avslutade säsongen med ett oavgjort resultat mot Kanada (1–1). Därmed kan Pia Sundhage sätta punkt för ett ganska svagt landslagsår, VM-biljetten till trots.

2014 bjöd på ett nytt spelsystem (där 4-4-2 blev 4-1-3-2), nio segrar, ett kryss och sex förluster. Ett betydligt sämre facit än EM-året 2013 som slutade med tio vinster, fyra oavgjorda och bara två nederlag.

Vilka slutsatser kan man då dra av landslagsåret?

Dels kan man konstatera att Sveriges vassaste offensiva hot (det fartfyllda kantspelet) försvann när Sundhage & Co övergav ett i vissa avseenden framgångsrikt spelsätt för ett annat – vilket dessutom resulterade i fler förluster än året innan.

Dels att en väntad och i mångas ögon önskad föryngringsprocess egentligen aldrig kom igång och dels att Sundhage har minst lika många, om inte ännu fler, frågetecken att räta ut nu, ett halvår före VM, än hon hade sex månader innan fjolårets EM.

Inte heller har relationen mellan landslagsledningen och klubbarna blivit särskilt mycket bättre.

Ska man vara kritisk så har Pia Sundhage faktiskt inte åstadkommit särskilt mycket sedan hon tillträdde som förbundskapten. Precis som under föregångaren Thomas Dennerbys tid har det svenska landslaget svårt att vinna mot bättre rankade nationer och lätt att slå sämre länder.

Det svenska landslaget har, som jag ser det, inte blivit bättre under Sundhages ledning – om vi inte enbart ser till huvudspelet …

Med ett halvår kvar till VM-slutspelet i Kanada har landslagsledningen med Pia Sundhage i täten en hel del kvar att bevisa. Det visar resultaten under året med oönskad tydlighet.

För så länge Sverige inte hittar vägar att vinna mot bättre rankade nationer är vägen mot en VM-medalj både krokig och svår, för att inte säga omöjlig. En väg som knappast kan innefatta medelduktiga allsvenska spelare.

Josefine Öqvist var förstavalet till höger på det svenska mittfältet, men en gammal, nästan glömd, avstängning från VM 2011 skapade osäkerhet och förvirring.

Pia Sundhage valde att testa både Olivia Schough och Sofia Jakobsson i ytterrollen på landslaget träningar – för att vara beredd om Öqvist inte skulle vara tillgänglig för spel.

Men som Kristoffer Bergström avslöjade är ”Jossan” efter ett antal turer tillgänglig för spel i kvällens EM-premiär mot Danmark – och Pia Sundhage kan ställa det lag hon vill på Gamla Ullevis sommarfina gräsplan.

En duktigt offensiv balans
Det innebär en riktigt offensivt balanserad svensk startelva med ett kreativt mittfält som kan hota från alla håll och kanter.

Antonia Göransson kan löpa sönder den danska högerkanten, Marie Hammarström och Caroline Seger kan lirka fram precis passningar framför, igenom och bakom den rödvita backlinjen.

Seger kan också ta egna, kraftfulla, löpningar i djupled eller fylla på som andravåg. Och ute till höger kan – och kommer – Josefine Öqvist löpa snabbt, mycket och irrationellt.

Högkvalitativt? Ja. Anfallsskickligt? Absolut. Målfarligt? Kanske.

Den farliga ytan
Men det offensivt inriktade svenska mittfältet medför också svagheter, framför allt defensivt.

Överflyttningarna, där yttrarna flyttar in i planen mot bollsida, blir jätteviktiga precis som delaktigheten i hemjobbet. Men allra mest sårbart blir Sverige i ytan mellan mittbackarna Nilla Fischer och Charlotte Rohlin och mittfältsnavet med Seger och Hammarström.

Det är den ytan Danmark vill hitta, det är i den ytan som Linköpings supertalang Pernille Harder vill operera och det är den ytan som kan bli Sveriges akilleshäl.

Sedan gäller det så klart att ytterbackarna Jessica Samuelsson och Sara Thunebro vinner sina matcher i matchen mot Danmarks offensiva ytterforwards.

Fördel Sverige
Det är ingen tvekan om att Sverige är favoriter i kvällens premiär mot Danmark. Jämför man spelare för spelare så finns det mycket mer kapacitet, kompetens och kvalitet i den blågula elvan jämfört med i den rödvita.

Men man ska ändå komma ihåg att det är en EM-premiär med allt vad det innebär av nervousitet, anspänning, press och förväntningar.

Och det är Pia Sundhages Sverige som har pressen på sig – helt och hållet. Det är det trycket som är landslagets största och kanske värsta motståndare i kvällens match.

Vinner man fajterna mot anspänning och mot press så vinner man premiären på ett utsålt Gamla Ullevi. En EM-turnering skulle knappast kunna få en bättre start.

………………………………….

Jag är glad att Josefine Öqvist startar i kväll. Glad för hennes skull och glad för att landslaget därmed kommer till spel med en vindsnabb tjurskalle som kan avgöra matcher på egen hand.

Allra gladast är jag över att Pia Sundhage väljer att satsa på den bästa, framför allt mest formstarka, av sina yttrar.

I min värld hade Sverige fått ut ännu mer av Josefine Öqvist om man bytt plats på henne och Kosovare Asllani, men Sundhage väljer att se det hela på ett annat sätt (och det får man acceptera).

Huvudsaken är nog att Öqvist finns på planen i EM-premiären, för jag hade varit rejält jävla nervös om Sverige kommit till spel med två debutanter (Jessica Samuelsson och Olivia Schough) på samma kant i den så viktiga första matchen.

…………………………………..

Avskydd och misstrodd, men ändå med i landslagets spion-team. Thomas Dennerby är en av Pia Sundhages fyra scouter i EM-turneringen – trots att ingen spelare i den svenska landslagstruppen gillar honom.

Det är sanningen. Den kalla, hårda sanningen.

Risken finns attden före detta förbundskaptenen blir ett störningsmoment under turneringen, men förhoppningsvis blir han bara en figur i marginalen.

Personligen tycker jag ändå att det är märkligt att den förra förbundskaptenen finns med i landslagsteamet över huvud taget.
Hans tid är ju över.