2013 blev ett fantastiskt år för svensk damfotboll – inte minst publikt och medialt.
Sportsligt nådde man dock inte riktigt samma höjder.

Det är en vecka sedan FIFA presenterade sin världsranking med Sverige som sexa – damlandslagets sämsta placering någonsin.

Noterbart är att Sverige dalat på rankingen samma år som landslaget haft större ekonomiska resurser än tidigare och varit samlat under långt mycket längre tid än förut (närmare tre månader totalt).

Tillbakagången på världsfotbollsscenen har skett under ett 2013 där damfotbollen i allmänhet, och landslaget i synnerhet, fått ett aldrig tidigare skådat medialt utrymme – mycket tack vare Pia Sundhages personlighet och lyskraft.

Under det år (lite drygt) som Pia Sundhage har varit förbundskapten har hon gjort mer för att marknadsföra och positionera svensk damfotboll än vad hennes företrädare gjorde under alla sina närmare åtta år på posten.

En annan faktor till att damfotbollen fått ta större plats än tidigare är så klart sommarens EM-slutspel. Turneringen blev inget annat än en gigantisk succé – sportsligt, organisatioriskt och publikt. Publikrekord slogs på löpande band och semesterfirande svenskar fick bada i en blågul fotbollseufori.

Att Sverige spände bågen högt och siktade mot final var så klart lika rätt som temperaturhöjande, även om laget till slut fick se sig besegrat av blivande mästarna Tyskland i EM-semifinalen.

Svensk fotboll fick emellertid lite plåster på såren när Tyresö under hösten glädjande nog gick fram till kvartsfinal i Women´s Champions League, men trots det och allt annat positivt kastar tillbakagången på världsrankingen ändå en trist liten skugga över svensk damfotboll 2013.

Malmö åkte till Lyon med en övertro på sin egen förmåga och det straffade sig duktigt. Champions League-mästarna körde över Skånelaget fullständigt.

Med 5-0-förlusten i färskt minne och en lärdom eller två med i bagaget hem från Stade de Gerland siktar Malmö på att ta revansch.

Det var en närmast kaxig Johan Eidevall som tog ton inför bortamötet med Lotta Schelins Lyon. Malmö skulle åka till Frankrike och sätta full fart framåt. Det gick käpprätt åt helvete.

Den tokoffensiva startelva som Malmö ställde på planen senast har förändrats inför kvällens retur på Malmö IP, precis som tränare Eidevalls tongångar.

Amanda Ilestedt är tillbaka i mittförsvaret och Katrin Veje tar plats på vänsterkanten (på Kathleen Radtke och Elin Rubenssons bekostnad). Förändringarna ger Malmö en klart bättre balans än senast och bättre chanser att göra en bra match.

Johan Eidevall har gått ut och sagt att Malmö har revansch i sikte och går för vinst. Så lät det senast också, men känslan säger mig ändå att han är mer jordad nu än då. Självklart måste en tränare säga att laget går för seger, men nu vet han och hela Malmölaget att det blir långt, långt ifrån lätt.

Jag skulle säga att det räcker gott och väl om Malmö gör en bra match. Vinst är knappast att räkna med, trots att Lyon kan lufta bänken och spela på 90 procent av sin förmåga.

För Skånelaget gäller det att få tillbaka lite av den självkänsla och tilltro som man blev av med på Stade de Gerland. Fixar man det har man faktiskt vunnit något.

Kopparbergs/Göteborg hade en Champions League-semifinal inom räckhåll, men tog den inte. Feghet och individuella slog ut Sveriges enda hopp ur turneringen.

Var fanns modet, jävlar anammat och viljan att vinna? Frågorna poppade upp i huvudet samtidigt som Kopparbergs/Göteborgs spelare vandrade av Valhallas konstgräs i halvtid.

Jag hade precis sett Torbjörn Nilssons lag spela ängsligt, enormt försiktigt och tillsynes helt utan offensiva linjer under 45 minuter.

Efter paus tändes hoppet om att få ett svenskt lag i semifinal.

Som en blixt från klar himmel slog Yael Averbuch halvvolley ner i Juvisymålet.

Några minuter senare kunde Chatrine Dyngvold göra 2–0, men norskan slarvade bort chansen totalt med en direkt dåligt genomförd chip.

Istället för 2–0 bjöd Göteborg bort den seger man hade som i en liten ask.

En snedspark i eget straffområde följt av ett försvarsagerande som lämnade mycket övrig att önska gav Juvisy en chans ur närmast ingenting.

Hux flux hade Juvisy kvitterat och sen rasade västkustlaget ihop totalt (förlust med 3–1).

Med slutsignalen några minuter bort kan jag bara konstatera att Kopparbergs/Göteborg inte hade haft något i en semifinal (där Lyon lär vänta) att hämta, men det var tråkigt att se laget ge bort möjligheterna att ta sig dit.

————————————–

Jag undrar fortfarande hur Torbjörn Nilssons matchplan egentligen såg ut. Jag såg verkligen inte linjerna i det offensiva spelet.

————————————–

Det gäller att utnyttja chanserna i cupspel. Carpe Diem helt enkelt.

Det gjorde Juvisy.

————————————–

Olivia Schough gjorde ett bra inhopp i andra halvlek. Landslagsanfallaren är, som jag bloggade om, ingen startspelare i min bok – men en inhoppare som med sina löpningar och sin kreativitet kan förändra en matchbild.

—————————————

Camille Levins ytterbacksspel och Catrin Johanssons mittbacksdito var verkligen inte bra mot Juvisy. Det krävs en rejäl uppryckning av duon i Supercupfinalen mot Tyresö nästa vecka, annars riskerar Göteborg att inkassera ytterligare en förlust.