De heter Fredrik och Gabrielle. Den 1 juni 2009 förlorade de sin dotter Clara, som mördades med 40 knivhugg.
Sedan förlorade de Lisa.

Länge trodde de att Lisa snart skulle komma hem. Att det bara var missförstånd, som kunde redas ut. Under tre år hade de ju varit ett med berömd godkänt familjehem, fastställt i flera domar dessutom.

– Och vi är ju hennes familj, säger Gabrielle, hennes närmaste, och länken till hennes mördade mamma.
Under en period medan Gabrielle återhämtade sig efter två bilolyckor var det besvärligt att få den stora familjen att fungera. Men några andra klagomål hade de aldrig fått.
Så i juni 2012 flyttades Lisa oförberedd till ett annat familjehem.
Allt Fredrik och Gabrielle kunde göra var att ta hjälp av en advokat, och att vädja om att på nytt få bli utredda som familjehem. Efter ett halvårs väntan kom ett nej. Lisa ska stanna hos sina nya familjehemsföräldrar.
– De har dragit ut på det, tror Gabrielle, så att hon ska hinna rota sig.

Morföräldrarna visste först inte var Lisa fanns. Nu träffar de henne två timmar varannan vecka och med restriktioner. De får inte säga att de vill ha hem Lisa. En vakt följer dem på tre meters avstånd.

Gabrielle säger:
– Vi är hennes närmaste men behandlas som vilket familjehem som helst. Det är som om de inte vill tillåta oss att älska henne.

Följande har hänt
•Clara föder 2008 en dotter. Hon har gjort slut med pojkvännen Kenan och bor mestadels hos sina föräldrar Fredrik och Gabrielle.
•Den 1 juni 2009 ska Clara hämta sin mobiltelefon hos expojkvännen och har dottern med sig i barnvagn. Han mördar henne med 40 knivhugg. Flickan körs direkt efteråt av socialtjänsten till mormor och morfar.
•2010 protesterar Kenan mot att hans dotter bos hos sin morfar och mormor. Han får inget gehör. Förvaltningsdomstolen anser tvärtom det vara ”av yttersta vikt” att flickan bor hos morföräldrarna.
•2012 beslutar socialnämnden att omhänderta barnet. En orosanmälan hade inkommit, och i sak konstaterar en efterföljande utredning att huset är kallt och ostädat, en toalett saknar tvättfat och familjen har skulder de betalar av. Ingen oro finns dock för familjens övriga barn i kommunen där de själva bor.
•Fredrik och Gabrielle anmäler till Socialstyrelsen och begär en granskning av Botkyrka kommuns agerande. Två psykologer som följt familjen är kritiska till omhändertagandet, En beskriver den oförberedda flytten som ”… ett gränslöst övergrepp som får betecknas som grund för trauma.”
•Familjen träffar flickan två timmar var 14:e dag och under övervakning.
•Snart fyra år efter mordet är livstidsdömda Kenan fortfarande vårdnadshavare till Lisa. Socialnämnden har inte tagit vårdnadsfrågan till domstol. Ingen särskild vårdnadshavare har utsetts.

Vad ska samhället göra för barn som förlorat sin mamma i ett mord? Vilka brister finns, och vem är ansvarig?

Du kan chatta i dag klockan 15 med BO, Barnombudsmannen Fredrik Malmberg.

Natten till 12 mars i år ringer Eva Anderson polisen i Göteborg och säger att hon är livrädd för sin man.
Två poliser åker dit, pratar med dem båda – men tar inte upp en anmälan.
Tolv dagar senare kallas polis till samma lägenhet.
Den här gången hittar de Eva död.
Vår granskning av Eva Andersons död leder oss till tre svaga punkter i samhällets svar på varningssignaler. Mer än tolv år har gått sedan nyskilda 40-åriga Eva träffar charmige Bosse på krogen, faller pladask och de flyttar ihop i en villa.
Då arbetar Eva som controller och vd-sekreterare på en bildelsfirma, arbetet är stressigt och innebär många utlandsresor. Relationen är besvärlig. Evas bror ser Eva gradvis brytas ner, hon klarar inte längre av jobbet och blir arbetslös.

Första gången Eva kontaktar polis är 8 juli 2011. De har då flyttat isär, men träffas. Vid sjutiden på kvällen tar Bosse hårt om Eva och kastar henne mot golv och möbler. När polis kommer gråter Eva och visar märken på armarna.
Vid förhör nästa dag vill Eva ta tillbaka sin anmälan, och förundersökningen läggs ner.
1. Varför läggs den ner?
Ett våldsbrott hade begåtts. Sådana faller under allmänt åtal – men läggs ofta ner för att bevisningen är klen.
– Rättssamhället brottas med detta, säger hovrättsassessor Yvonne Brandell, just nu utredningssekreterare för Nationella samordnaren mot våld i nära relation. Det ska kunna gå att åtala även om kvinnan inte vill medverka.
– Polisen ska fotografera skador, hålla ordentliga förhör, gärna videofilmade. Det finns riktlinjer och vi vet inte varför det inte fungerar.

Under våren trappas situationen upp, med fler varningssignaler – och allvarligare.

I januari 2013 gör Eva sin årliga resa till Alperna som hon gjort sedan tonåren. Hon bilar ner, under fyra veckor ska hon umgås med sina vänner. Efter ett par veckor ringer Bosse och anklagar henne för otrohet.
En kväll står han plötsligt där, objuden. Eva ber vännerna följa med ut på middag, hon verkar obekväm med att han är där.

I slutet av februari 2013 bjuder Evas bror ut henne på middag. Han känner till Bosses uppdykande i Alperna och vill prata om förhållandet.
– Det var Evas show den kvällen, det lyste i hennes ögon igen. Det visade sig att hon hade träffat en annan kille, som hon hade blivit väldigt kär i, berättar Evas bror.
Eva säger till sin bror att hon måste vara försiktig nu, inte göra slut för tvärt. Då kanske Bosse gör sig själv illa.

Måndagen 11 mars 2013 sätter sig Bosse i bilen från Norge där han arbetar och kör till Eva på Kastvindsgatan i Göteborg. Han har fått veta att Eva har träffat en annan man.
Eva tar emot honom, det gör hon alltid. Bosse har mått dåligt länge, hon är orolig att han ska ta sitt liv.
Bosse säger när de ska gå till sängs: ”Vågar du somna?”
Eva väntar tills Bosse somnar, ringer sedan polisen och berättar att Bosse har hotat skära halsen av henne.
Två poliser åker till adressen, Eva möter på trottoaren utanför. Klockan är närmare fem på morgonen. De går snart upp i lägenheten, väcker mannen för att tala även med honom. Insatsen kallas ”medling”.

2. Polisen vet att en kvinna hotats till livet. Varför är ”medling” enda insats?
Henrik Belfrage, professor i kriminologi, säger att begreppet är förlegat när det gäller relationsvåld.
– Det trodde jag att man slutat med. Nu faller ju brotten under allmänt åtal.
Före detta chefsåklagaren Göran Friberg har offentligt kritiserat polisens agerande och anser att I osäkra situationen bör mannen anhållas.
– Då kan hon få tid att prata ut i lugn och ro, och de skiljs åt så att hon vågar göra en anmälan.
Åklagare Stefan Lind som leder förundersökningen om Evas död tycker det är dags att se allvarligare på hot, men straffvärdet är nu lågt, brottet leder sällan till annat än böter.
– En möjlig väg är att hoten ses som minst lika allvarliga som ett slag i ansiktet, och det kan man ju bli häktad på.

Natten till söndagen 24 mars ringer telefon hos Evas bror. Evas nummer syns på displayen men när han svarar är det ingen där. Han försöker att sms:a och ringa tillbaka men får inget svar.
Dagen efter vill han åka förbi och titta till Eva.
– När jag kommer till uppgången kommer någon gående med en stor kamera, sen någon med en stor väska. Jag har insett i efterhand att det var teknikerna.
– Sen kommer jag ut ur hissen, ser de blåvita banden och då brakar jag fullständigt samman – för då förstår jag att han hade mördat henne.

Nu vet Evas bror att när telefonen ringde var Eva redan död i sin säng med skador från en kniv på halsen. Bosse ringde även till hyresvärden och sin son.
Han greps på platsen. Polisen upptäcker snart att de varit i lägenheten nyligen.

Då anmäler polisen själva sitt agerande till riksenheten för polismål. Vice chefsåklagare Bengt Landahl lägger ner ärendet.
– De rapporterade in att de pratat med paret och avslutat ärendet efter medling, säger han.
– Att det osannolika inträffade fjorton dagar senare, att han realiserade dessa hot, ger inte anledning att tro att polisen begick tjänstefel vid det första tillfället.

3. Varför gjordes ingen riskbedömning av Bosse?
Vi vet en sådan skulle ge träff på nästan alla riskfaktorer: dödshot, separation, svartsjuka, alkoholproblem. Bosse hade dessutom en instabil arbetssituation, hade använt våld tidigare, var dömd för andra brott, även misshandel. Han mådde psykiskt dåligt, var beroende av Eva, ekonomiskt och känslomässigt.
Yvonne Brandell:
– I Stockholms län ansvarar den som i första skedet granskar anmälan för att en riskbedömning görs, och så tidigt som möjligt. Men det är olika i olika länspolisdistrikt.
Henrik Belfrage:
– Jag tror felet är organisatoriskt, polisen tycker sig inte ha tid. Hade hot-och riskbedömningsinstrumentet använts här hade poliserna fått något att tänka på. Nu väntar jag på att det ska bli åtal om tjänstfel i något av de här ärendena.

Summering: Dödshotet togs inte på allvar, ingen riskbedömning gjordes och Eva Anderson dog.  Det är dags att lära av misstagen, gå till botten med hur polis ska agera. Stor osäkerhet råder. Även åklagare är oeniga. En åklagare bedömer det ”osannolikt” att dödshoten skulle verkställas. Andra ser det som självklart att Bosse skulle ha anhållits.

Gång på gång kommer kritik om för få åtal och fällande domar. Senast för ett år sedan kritiserade justitieombudsman Hans-Gunnar Axberg myndigheternas agerande då Carla Saado mördades 2010 i Huskvarna.  JO fastslår att polis är skyldiga att ta hot på allvar, att hot är vanliga är ingen förmildrande omständighet. Polis ska agera tills åklagare tar vid och åklagare ska skaffa gediget beslutsunderlag.

Fotnot. Bosse heter något annat.

I dag kan du chatta med mig – Kerstin Weigl – om den ständigt pågående granskningen av dödligt våld mot kvinnor vi gör på Aftonbladet. Fyra år har jag och Kristina Edblom sysslat med den.

Klockan 13.30 svarar jag på frågor.

Eva Andersons död väcker frågor om hur polisen arbetar med relationsvåld och dödshot. Hur ska polisen göra bättre?

Chatta i dag kl. 14 med Martin Permén, kommissarie på Rikspolisstyrelsen, som arbetar särskilt med våld i nära relation.

Fyra fall på fem månader.
Statistiken i Västra Götaland ser mörk ut just nu.
Nu ska före detta chefsåklagaren Barbro Jönsson granska gamla kvinnomord i länet.
Exakt hur många fall som kommer att ingå i undersökningen står inte klart än. Först måste Barbro Jönsson, numera verksamhetsutvecklare på polisen i Västra Götaland, gå igenom gamla fall. Men det rör sig om ett trettiotal fall sedan millennieskiftet där kvinnor dödats av någon de haft en relation med.

– Vi gör det här av flera olika skäl. Framför allt för att man kan lära sig av historien, säger Barbro Jönsson.
– Den främsta anledningen är att vi vill se om vi kan hitta bra idéer eller tankar om hur vi kan bli ännu bättre på att hantera den här typen av ärenden.
I de flesta nya fallen i Aftonbladets undersökning har det funnits tydliga varningssignaler. Flera gånger har kvinnorna haft kontakt med polis och rättsväsendet innan de dött, men det har inte hjälpt.

I Västra Götaland anmäldes 2012 över 5000 brott i nära relationer och gjordes runt 2200 ansökningar om kontaktförbud. Hur man ska kunna bedöma i vilka fall det finns en risk för att våldet får en dödlig utgång är svårt.
– Eventuellt kan vi försöka hitta indikationer på vilka ärenden det är som leder till det dödliga våldet, säger Barbro Jönsson.
Josefin Lund

För fyra år sedan var de 153.
Nu kan vi avslöja att minst 212 kvinnor dödats av en man eller ex-man sedan januari 2000.
Den senaste kvinnan i vår undersökning var Eva Anderson.
Tre ödesdigra beslut ledde fram till att hon dödades i sin egen säng den 24 mars.

Elva kvinnor har dödats sedan vi senast räknade i augusti förra året. Tre sköts, en ströps, de flesta dödades med kniv.

Nästan alla elva kvinnor kände rädsla när de dog. I nio fall är det klarlagt att hon misshandlats eller hotats av mannen hon levde med.
•17-åriga Sandra berättade för vännerna och mamma att pojkvännen kunde vara våldsam.
• Merja Hekkala sa till sin chef: ”Om jag inte dyker upp är jag död”.
Fem av kvinnorna hade kontaktat polis.
• Eva Anderson ringde polisen sedan pojkvännen hotat att skära halsen av henne, men ingen anmälan togs upp. Två veckor senare gjorde han just det.
• Susanne Hasselsjö polisanmälde sambon två gånger för ofredande och misshandel, men fick avslag på sin ansökan om besöksförbud. En månad senare sköt han henne.

I år polisanmäls 28 000 fall av våld mot kvinnor. Några av dem kommer att dödas. Frågan är vilka? Vad kan mer göras för att förhindra att dödshotet infrias?
Vi vet inte det.

Det vi vet är att mönster finns, och de är tydliga. Vi vet att den vanligaste bakgrunden är en man som inte accepterar en separation.
Av elva gärningsmän vet vi att tio utsatt kvinnan för våld innan de dödade. Två av dem hade dödat tidigare. Fyra män hade fått kontaktförbud utfärdade.

Samtidigt som Aftonbladet startade den nu ständigt pågående granskningen lanserade rikspolischef Bengt Svenson vad han kallade ”Polisens största informationsinsats någonsin”. Fler kvinnor skulle anmäla. Fler skulle få skydd.
”Polisen står väl rustad”, sa han. Året var 2009.
Det är dags att syna det uttalandet. Eva Andersons död är ännu en berättelse om hur samhället misslyckas skydda en kvinna som fruktade för sitt liv.

Ännu en gång tvingas vi räkna upp siffran för hur många svenska kvinnor som dödats av en man, ex-man eller pojkvän under 2000-talet.
Nästan alla kände fruktan innan de dödades.
Det här är de minst elva kvinnor som dödats sedan vi senast räknade i augusti 2012. Ytterligare sju barn förlorade sin mamma, två såg mordet och försökte förhindra det. Två män tog sitt eget liv efter att ha dödat sin hustru

202. Sandra, 17 år, Täby
Familjen beskriver Sandra som en öppen, humorfylld, jordnära, levnadsglad och stark tjej som längtade efter att fylla 18, börja jobba och ta körkort. Sandra tyckte om hemmamys, fanns alltid för sina vänner och familj, såg till att de mådde bra och hon älskade djur och barn.
Sandra berättade för flera att pojkvännen varit våldsam mot henne. En gång ringde hon sin mamma och var rädd, han hade hindrade henne från att lämna lägenheten.
Den 18-årige pojkvännen var narkotikapåverkad när han sköt henne med pistol i pannan på omkring en decimeters håll. De låg i sängen. Han förnekar mord, säger att han inte visste att det fanns en kula i vapnet. Hovrätten menade att förklaringen ”… inte är så orimlig att man kan lämna den utan avseende”.
Sandra blev 17 år.
Dödad 6 augusti 2012

203. Kvinna, 76, Kristinehamn
Hon var bara 16 år när hon träffade sin man och fick barn. Maken var militär. På 70-talet lämnade maken familjen, men de återförenades och hon valde att gifta om sig med honom. Då hade han vårdats inom rättspsykiatrin nio månader, efter att ha dödat en familj på tre personer.
När hon var 76 och han 78 år dödade han henne hemma med kniv och skar även sig själv. Polisens slutsats är att han led av demens och inbillad svartsjuka. Mannen dog av en hjärtinfarkt innan han kunde åtalas.
Dödad 12 augusti

204. Merja Hekkala, 53, Haparanda
Den sista sommaren kände Merja Hekkalas sex vuxna barn inte igen sin glada, starka och hårt arbetande mamma. Hon var tystare, mer osäker. Maken Karis vaktade henne medan hon duschade, han tog hennes bilnycklar, granskade hennes mejl.
Han kunde tillbringa hela dagen på ICA Maxi i Haparanda där hon arbetade. En arbetskamrat såg blåtiror. Merja sa en gång till sin chef: ”Om jag inte dyker upp är jag död”.
I augusti hade Merja begärt skilsmässa och polisanmält. Det var en torsdag, hon gick från jobbet klockan 17.09.
En timme senare kom ett larm om en brand i villa Pellinpää. Räddningstjänsten hittade henne i köket, dödad med jaktkniv.
Dödad 30 augusti 2012

205. Kvinna, 32, Örebro
Hon var tjugo år yngre än sin 51-årige man, båda ville vidareutbilda sig, och lyckas i Sverige. De uppfattades som ett stillsamt par. Men till en skolkamrat sa hon att hon ville flytta till en egen lägenhet.
En septemberkväll larmade en granne, efter att ha hört bråk. Innan patrullen kommit fram ringde mannen själv polisen och berättade gråtande att hans hustru var död.
Drygt två veckor sedan tog mannen sitt liv i häktet, trots övervakning. Polisutredningen avslutades, eftersom fallet ansågs uppklarat. Mannen hade tidigare fått kontaktförbud utfärdat gällande en annan kvinna.
Dödad 10 september 2012

206. Kvinna, 31, Stockholm
Hon berättade för vänner att hon skulle gifta sig till vintern, med en man hon träffat i tunnelbanan. De hade börjat tala med varandra. Han hjälpte henne även att få ett arbete på tvätteri.
Hon stod sina syskon nära, de gladde sig åt hennes lycka, eftersom hon haft bräcklig hälsa och varit deprimerad.
Men till flera vänner sa hon även att hon var rädd för sin fästman.
En söndagseftermiddag kallades brandkåren till en lägenhet i Stockholm. Där hittades en kvinna strypt med ett läderskärp, och med brända textilier på delar av kroppen.
Den 26-årige fästmannen nekade men polisen hade hittat en ryggsäck i hans vindsförråd, med den dödade kvinnans dator och telefoner.
Dödad 30 september 2012
 
207. Kvinna, 41, Mölndal
De hade haft ett av och på-förhållande under flera år. Han var dömd för misshandel av henne två gånger och han hade tidigare haft kontaktförbud mot henne. Några månader före mordet misshandlade han henne igen och tog stryptag på henne.
En kväll i november ringer hon till SOS Alarm och ber att få prata med polisen. Under samtalet hörs hon skrika och när polis kommer till platsen hittar de henne livlös på marken. Hon hade fått flera knivhugg och avled senare på kvällen av sina skador. Tingsrätten skrev i sin dom att allt talar för att hon stuckits med kniven medan samtalet till SOS Alarm pågick.
Mannen dömdes till tolv års fängelse för mordet och även misshandeln som skedde några månader tidigare.
Dödad 3 november 2012

208. Kvinna, 32, Alingsås
Hon hade kommit till Sverige från kriget med tre barnen och de trivdes i småstaden. Alla gick i skolan. Maken skulle komma senare. Hon berättade för personal på kommunens Integrationsavdelning att de inte ville det. I hemlandet hade han misshandlat henne. Även barnen var rädda för pappa.
Fyra månader efter att han flyttat in hörde barnen gräl från köket. Han hade tidigare hotat döda familjen och den 17-åriga dottern hörde honom säga till mamma att hon ”inte skulle få dricka en droppe till av svenskt vatten”.
Både hon och den 16-årige brodern försökte hindra pappa, men han tog fram en kniv ur kökslådan och stack först deras mamma och sedan sig själv. Han högg även barnen som fick livshotande skador.
Dödad 9 december 2012

209. Kvinna, 33, Västerås
Hon var skild och hade tre barn när hon träffade en ny man. Då var han gift men skilde sig.
Medan han var bortrest återupptog hon förhållandet med sin före detta make. Då började hoten på telefon om att hon förtjänade döden.
Hon begärde kontaktförbud men polisen kunde inte hitta mannen, och antog att han inte skulle komma tillbaka för att infria hoten.
Men han kom, sökte upp henne på skolan där hon gick och följde henne in på Myrornas butik i Västerås. Flera försökte hindra mordet, men han fick tag på kvinnan och högg med kniv sin förra älskade ”… på ett närmast rituellt och skändligt sätt”, skriver Västmanlands tingsrätt i livstidsdomen.
Dödad 16 januari 2013

210. Kvinna, 65, Ljusdal
Hon tyckte om djur och natur och för ett arv köpte hon ett hus i Småland, och senare ett annat utanför Ljusdal. Där levde hon med sin man sedan 80-talet, ett isolerat liv med få kontakter. Hennes barn och syskon tog avstånd på grund av mannen, som var dömd för våldsbrott, och missbrukade alkohol och tabletter.
Flera gånger lämnade hon sin man, och bodde en tid på skyddat boende.
Grannar lade märke till att mannen var svartsjuk, kontrollerande och förstod att han slog henne. En vinterdag sköt henne, och även hunden. Sedan ringde han polisen och tog sitt eget liv under samtalet.
Dödad 17 februari 2013

211. Susanne Hasselsjö
Susanne beskrivs som en energisk, glad och social person som spelade flera instrument och var duktig på språk. Hon hade jobbat många år på samma företag och var omtyckt av sina arbetskamrater.
Hon hade träffat en ny man och flyttade ihop med honom i slutet av 2010. Men relationen blev turbulent och hon polisanmälde sambon två gånger för ofredande och misshandel under början av året. Efter anmälningarna ansökte hon om besöksförbud, men efter en vecka fick hon avslag på sin ansökan. Då hade Susanne redan flyttat ut från deras gemensamma hem.
En morgon drygt en månad senare sökte hennes före detta sambo upp henne och sköt henne i ansiktet och ryggen på gatan i Högsbo i Göteborg.
Dödad 1 mars 2013

212. Eva Anderson
En glad och positiv människa som alltid brydde sig om andra. Så beskrivs Eva av de som stod henne nära. Hon kunde fem språk och älskade att resa.
Eva träffade sin sambo i början av 2000-talet och föll som en kägla. De flyttade ihop i en villa som de renoverade. Men förhållandet var destruktivt och sommaren 2011 anmälde hon honom för misshandel, men drog tillbaka anmälan dagen efter.
Knappt två veckor innan mordet ringde hon till polisen och sa att hon var livrädd för mannen, som då hade hotat henne till livet. Polisen kom till platsen, men lämnade efter att ha medlat och ingen polisanmälan gjordes. Den 24 mars kallades polisen till lägenheten igen och den här gången hittades Eva knivskuren till döds.
Dödad 24 mars 2013

Fyra rättsfall som ännu pågår
Kvinna, 56, Vårgårda
I början av februari hittades hon död i sin lägenhet och polisen misstänkte att hon utsatts för brott. Först två månader senare greps en man misstänkt för mordet.
Mannen ska ha haft en tillfällig relation med kvinnan tidigare och sitter just nu häktad misstänkt för mordet, men han förnekar inblandning i hennes död.

Kvinna, 62, Sundsvall
De hade varit gifta 40 år. Söndagskvällen 17 februari skulle de spela Bingolotto och dagen efter låg hon död i sängen, med skador på kroppen och huvudet.
Den 68-årige maken åtalades. Tingsrätten anser det bevisat att han misshandlat henne, men innan dom faller ska en stor rättspsykiatrisk undersökning göras.

Kvinna, 68, Bjärred
Hon var en duktig affärskvinna som sedan många år försökte bli av sin sex år yngre sambo, som var våldsam och hade alkoholproblem. 2007 dömdes han till samhällstjänst efter att ha tagit struptag på henne.
När polisen kom till hennes villa 16 april var hon döende, efter en misshandel. Mannen greps på platsen och är häktad. Förundersökning pågår.

Vatchareeya Bangsuan, 20, Boden
Hon försvann 4 maj i samband med att hon skulle träffa 22-årig man. Enligt vännerna hade de tidigare haft ett förhållande. Senare hittades delar av Vatchareeyas kropp. 22-åringen greps 23 maj och häktades, dock på den lägre misstankegraden; skäligen misstänkt.

Dödstalen år för år.
2009: 17 kvinnor
2010: 17 kvinnor
2011: 8 kvinnor
2012: 15 kvinnor
I genomsnitt har 16 kvinnor dödats varje år under 2000-talet
 
 

Stolt idag. Inte för egen del, inte ens för kollega Kristina Edblom, som ändå gjorde de flesta av intervjuerna med barnen som förlorat sin mamma i mord.

Utan över barnen. Fantastiska berättare, modiga och kloka. Nu finns podradion, med deras längre berättelser.

Här: http://www.aftonbladet.se/podcaster/article16507386.ab

De är 41. Jag har tack vare Aftonbladets nya granskning av livstidsdömda fått klarhet i hur många som har dömts till livstid för att ha mördat sin fru, flickvän, sambo eller exfru.

Totalt 168 svenskar sitter just nu i fängelse, livstidsdömda för mord. Sex är kvinnor.

Och 41 är dömda för de brott som vår granskning handlar om.

Fakta på bordet, utmärkt – även om diskussionen om livstidsstraffen inte intresserar mig enormt. Förr fick fler livstid för de här morden, men numera får de flesta långa fängelsestraff. Mycket långa. I praktiken just ingen skillnad mellan förr och nu.

Ett år har gått sedan en kvinna dödades av exsambon inför ögonen på deras två små döttrar på gatan i Malmö, där hon levde gömd.
Nu kommer Socialstyrelsens skarpa kritik av socialnämnden.

Vellinge kommun får bakläxa på punkt efter punkt. För det första skulle barnens situation ha utretts redan november 2011, då kvinnan berättade för socialtjänsten om våld och hot. Men inga frågor ställdes om flickorna upplevelser, och om risken fanns att de skulle bevittna mer våld.

Efter att barnen sett pappa dödat mamma valde socialtjänsten att inte frånta mannen vårdnaden genom att använda LVU, Lagen om vård av unga. Inte ens när pappan vägrade låta flickorna träffa BUP fråntogs han genast vårdnaden.

Socialstyrelsen skriver i beslutet att LVU är ”… en markering att förövaren genom sitt brott har förverkat sin rätt att bestämma över barnet. Barnet kan i vuxen ålder ifrågasätta varför ingen tog ansvar for att det oacceptabla i faderns handling inte ledde till att hans rätt som vårdnadshavare begränsades av samhället.”

Ett viktigt klargörande, en påminnelse om att socialnämnden alltid bör ta vårdnadsfrågan till domstol när en förälder dödat den andre. I vår specialgranskning av 54 barn avslöjade vi att fyra av tio fortfarande hade pappa som vårdnadshavare, fast han dödat deras mamma.

Vellinge kommun får även kritik för att inte göra tillräckligt för våldsutsatta kvinnor och deras barn. Det fanns inget informationsmaterial, inget uppsökande arbete och ingen särskild handlingsplan. Riskbedömningar saknades.

Redan 2009 påpekades bristerna, som inte åtgärdats. Vilket är ”anmärkningsvärt”, skriver Socialstyrelsen.

Jag har under fyra års granskning av mord på kvinnor fått allt svårare att förstå mig på kontaktförbuden.

Åklagare utfärdar inte kontaktförbud för förföljande män, som senare visar sig göra allvar av dödshoten.
Dessutom, de farligaste männen struntar i förbudet.

Kvinnan som tidigt på fredagsmorgonen sköts på en parkeringsplats i Göteborg hade nekats kontaktförbud för en man. Det fanns inte tillräckligt starka skäl, anger åklagaren som måste väga kvinnans rädsla mot intrånget ett kontaktförbud innebär för mannen hon vill hålla från sig.

Det kan med facit i hand visa sig vara ett felaktigt beslut. Men samtidigt ser vi gång på gång att kontaktförbud inte fungerar för en viss sorts man. Det kan vara en man som drivs av vrede över att ha blivit lämnad. Eller en förkrossad man som i självömkan vägrar släppa taget: ”Jag kan inte leva utan dig”.

Exemplen är många, I maj förra året sköts en kvinna i Malmö av sin exsambo som terroriserat henne ett halvår. Han hade kontaktförbud och överträdde det, gång på gång.
Glädjande nog finns sedan oktober 2011 en ny lag som ger åklagare rätt att besluta om elektronisk övervakning. Beslutet kallas ”särskilt utvidgat kontaktförbud”.

Men först nu finns en apparat, som först ska testas. Ingen vet ännu hur den fungerar, men meningen är att larmet ska gå om den hotfulle närmar sig en viss zon.

Frågan är även hur många fall det kan röra sig om. ”En handfull”, uppger man på rikspolisstyrelsen.
Det första året sedan lagen infördes gjordes 829 anmälningar om olaga förföljelse.  De flesta rör män som förföljer kvinnor.

Jag undrar hur detta ska fungera i praktiken. Och om jag någonsin riktigt kommer att begripa mig på kontaktförbuden.

Ännu en gång läser jag inför ett mordåtal om en kvinna som vet att det är farligt att lämna en man.

Hon är listig. Den 52-åriga kvinnan som dödades på Friisgatan i Malmö 30 juli förra året flyttar ut i smyg.
Hon håller honom lugn.
Hon hukar, tar skulden, ber om ursäkt: ”Jag vill inte dig illa men jag måste göra så här.”

Hon tänker att om hon är snäll så ska allt gå bra. Han tycks inte förstå att hon menar allvar, därför skriver hon ett vänligt mejl: ”Jag är ledsen att jag måste meddela dig att jag inte vill bo och leva tillsammans med dig längre.”
Hon vet att han är arg, hon tröstar: ”Vi kommer att fixa allt så att det blir så bra som möjligt.

Kvinnan tar ett omöjligt ansvar, som är meningslöst. För övrigt handlar det inte om när och hur en kvinna lämnar. Det handlar om mannen.

Två frågor återkommer ständigt i vår undersökning av mord och dråp på kvinnor.
Varför accepterar inte alla män att bli lämnade?
Och hur ska vi kunna veta vilka av dessa män som är kapabla att döda, när de blir lämnade?

Ingen forskar kring detta, vad jag vet. Från Socialstyrelsen hörs inte ett ord. Säg inte bara ”det är omöjligt”. Försök.

”Det var en olycka”, sa mannen till polisen i gryningen den 18 juli. Vittnen hade sett honom försöka lägga hustruns kropp inlindad i ett täcke i sin bil.
Nu döms han till 16 års fängelse för mord.
Tingsrätten tror inte på någonting av det han sagt till sitt försvar. Inte att han impulsivt tagit ett föremål som han trodde var frigolit och slagit sin 33-åriga hustru en enda gång över ansiktet.
Inte att han därefter försökte ta henne till sjukhus.

Inte heller tror tingsrätten på mannens beskrivning av äktenskapet, att det varit bra, även om kvinnan överraskande ville skiljas.

Han dödade henne en fönsterbräda av marmor. Efteråt torkade han bort blod från golvet, tvättade sig själv, samlade ihop marmorbitar, lade de blodiga sängkläderna i en garderob och täppte för grannarnas titthål i dörrarna.

Han placerade en plastpåse över sin hustrus ansikte.

Tingsrätten skriver: ”Vad gäller motivet för gärningen lämnar utredningen i målet inte utrymme för någon som helst annan slutsats än att mordet begicks därför att (X) inte accepterade att (x) ville skilja sig.”

Eftersom kvinnan snabbt måste ha blivit medvetslös och med tanke på att mordet sannolikt inte var planerat i förväg blir straffet något lägre än maximala 18 år.

Därmed är samhället färdiga med ansvarsutredningen kring en hjälpsökande kvinna som dödades i sin säng, 33 år gammal.
Ingen har på något enkelt påvisbart sätt gjort fel, men kunde också ha gjort mer rätt.

Socialtjänsten som 2010 hjälpte henne till ett boende för våldsutsatta kvinnor, men utan att förstå våldets omfattning.
Imamen som kände till mannens förtvivlan över att hustrun ville skiljas.
Släktingar, vad såg de? Och skolan, förstod ingen att barnen for illa hemma?

Hon var mamma till fem barn. Den yngsta dottern sov i en spjälsäng bredvid medan pappa slog en marmorskiva i ansiktet på mamma.

Det handlar om ”heder”, fastslår åklagaren. Två tonårsbarn ska vittna i Alingsås tingsrätt om att deras pappa försökte knivmörda sin familj som inte godtog hans regler.
De överlevde, och deras 32-åriga mamma dog.
Nu åtalas pappan för mord och mordförsök.
Men ordet ”heder” är vanskligt.
Det vi vet är att kaos mötte polispatrullen som kom till lägenheten i Alingsås på eftermiddagen den 9 december förra året. En 17-årig flicka och en 16-årig pojke hade livshotande skador, liksom deras mamma som avled på sjukhus.

Flera kan berätta om en familj som fruktade sin make och pappa. Mamma och tre barn kom till Sverige från Afghanistan för två år sedan. Alla studerade, trivdes.
De visste först inte var pappan befann sig, och när han hörde av sig i somras ville de inte att han skulle ansluta sig till dem i Sverige. De var rädda.

Men han kom, och konflikterna började. En gång tidigare, den 9 oktober hade han hotat att döda familjen och ta sitt liv. Två månader senare var katastrofen ett faktum.

– Motivet har med heder att göra, säger kammaråklagare Robert Beckard, han hade varit familjepatriark i Afghanistan och här i Sverige hade frun fått skinn på näsan.
Hedersmord, är det så?
Över hela världen mördas kvinnor för att de inte gör som de blir tillsagda, för att de väljer att skiljas framförallt. Men sällan i svenska domstolar talas om ”hedersmotiv”.

Bara en gång under 2000-talet har – vad jag vet – ordet ”hedersmotiv” skrivits in i ett svenskt domstolsutslag om en man som dödat sin fru eller exfru.  Det var i januari, 22-årige Safiullah Jan Noor Zaman dömdes för att ha dödat sin unga hustru Manidja.

Åtskilligt fler äkta män – födda i Sverige och i andra länder – som krävde lydnad har dödat. I fredags dömdes Kari Hekkala till 18 års fängelse efter att ha försökt kontrollera sin frus frihet, tagit hennes bilnycklar och vaktat hennes arbetsplats.

Vi kanske talar för sällan om ”hedersmotiv”. Jag är öppen för det.
Men hedersmord handlar som jag uppfattat det om att återupprätta en hel släkts heder. Brottet brukar vara noga planerat. Bakom ligger en grupps krav på en man att försvara släktens anseende.

Den 40-årige mannen har inte erkänt mord, han var själv skadad, säger att frun attackerade honom först. Han har inte kunnat förklara hur hon dödades, enligt åklagaren.
– Men det kan barnen, säger Robert Beckard,

Rättegången börjar nästa vecka.

Hälften av kvinnomorden under 2010 och 2011 hade kunnat undvikas, anser Magnus Lindgren på stiftelsen Tryggare Sverige.

Ett djärvt antagande.

Stiftelsen granskade tjugo fall under 2010 och 2011 där kvinnor dödats av en närstående man. Idag kommer deras rapport.
De konstaterar – precis som vi gjort sedan 2009 – att varningssignaler är vanliga, de flesta kvinnor hade varit i kontakt med myndigheter, många bad om hjälp.

Polisen, vården och framförallt socialtjänsten kan bli bättre på att fånga upp varningssignaler, arbeta metodiskt, göra farlighetsbedömningar.

Jag håller med. Även om jag betydligt mer ödmjuk inför svårigheterna. Varningssignaler är inte alltid så lättolkade, ens för den som har kunskapen. Att förutse exakt vilka våldsamma män som kommer att döda är mycket svårt.

Samtidigt; jag instämmer i rapportens samhällsanalys, att det inte räcker att tala svepande om ”utbildning” och ”samarbete” om morden och dråpen på kvinnor ska kunna minska. Det behövs spetskompetens, politisk vilja och att alla tar ansvar. För någon vecka sedan berättade justitieministern hur less hon är på att kommunerna inte gör vad de ska för våldsutsatta kvinnor.

Som Magnus Lundgren uttrycker det:

Problemet är regeringen som inte förmår leda och styra sina myndigheter på ett effektivt sätt, vilket gör det svårt att omsätta de politiska målen. Motsvarande problem finns inom hälso- och sjukvården och kommunerna. Som en konsekvens av detta handlar förslagen till lösningar ofta om förbättrad samverkan när det i själva verket främst handlar om att olika aktörer inte gör vad de ska.