För kanske 3-4 år sedan såg jag en uppstoppad fjällripa i en butik här uppe i Lofsdalen, som jag struntade i att köpa då, och jag har ångrat mig sedan dess! Jag har vid flera tillfällen frågat damen i butiken om hon inte har någon ripa att sälja till mig, men nej… riporna var slut…

Idag gjorde jag ett nytt halvhjärtat försök, och där satt hon/han och väntade på mig denna gång!!!

Med under sekundens betänketid blev hon nu äntligen min. Jag vet jag är lite knäpp, och kan få sådana där ”hangups” ibland, men en ripa från trakten kommer att passa sååå bra i fjällstugan!

Hur har ni det, är det lika kallt hos er som hos oss?! Jösses, nä vi vaknade var det 28 minusgrader här uppe i Lofsdalen… Vad gör man då liksom? Vi har softat, ätit frukost i lugn och ro, tjejerna har kommit på att det är kul med våningsängar… hua, jag med mitt katastroftänk tycker att det är liiite jobbigt att det är typ 15 mil till närmaste sjukhus. Är det en arbetsskada?

Varje dag när jag åker in till stan (om jag åker in till stan vill säga eftersom jag inte gör det annat än när jag måste, jag är lite av en ensamvarg, en social sådan om ni fattar…), passerar jag en hästhage med unghästar. Hela hagen är en stor vacker ekbacke med en flera hundra år gammal ekallé, hur vackert som helst. Vid soluppgång och solnedgång bildas som en vacker tavla av vyn från vägen, och jag har så många gånger tänkt åka dit för att fotografera.

Plötsligt i morse slog det mig att jag faktiskt ”Living my dream”! Självklart så är den största delen i den drömmen, min familj och vårat liv tillsammans. Men förutom det, så gör jag just nu, det jag i många många år bara drömt om. 1. Driver mitt eget företag, som till och med verkar funka! 2. Fotar, och håller på med inredning i alla möjliga olika former, hela dagarna (och får betalt för det, tjoho). 3. Ritar mitt/vårt eget fjällhus. Ja, var enda kvaratmillimeter, var enda fönster, kakelplatta, golvplanka, kranrackare, lysknapp och stupränna bestämmer jag själv hur det skall se ut.

Helt otroligt eller hur? Ibland rusar livet bara på utan att man riktigt reflekterar över vad som händer, man bara åker med liksom, och så plötsligt en dag när man vaknar, går det upp för en så otroligt lyckligt lottad man är. Nu vill jag bara tillägga, för att undvika sådana diskussioner, att jag egentligen inte har så höga krav på livet, är glad så länge min familj, mina släktingar och vänner är friska och vid god vigör. Det kanske är därför jag inte riktigt reflekterat över den här situationen ”Living my dream” som jag befinner mig i, jag hade liksom varit glad ändå.

Idag har jag bestämt att jag bara skall gå omkring och vara glad över mitt liv och njuta av stunden och bara insupa dagen. Helt krasst kan det ju faktiskt vara den sista, det vet man aldrig.

Här är i alla fall en bild från igår kväll. Jag har tidigare visat er bilder från ritningarna som en arkitekt gjort efter mina förlagor, det visade sig igår att de är helt värdelösa, inte ett endaste mått stämde och ritningen är helt inkomplett. Arkitekt? Yea, right…

Nu har vi skrotat de ritningarna, och min goa überduktiga kompis byggingengören Sara och jag har tillsammans gjort helt nya ritningar. Nåja, Sara har stått för själva CADritandet och jag för utförandet och idéerna (ok då Sara, du hade en del bra idéer du med, kram)!

See you!

Nu skall jag stänga lappen och bara gå runt och vara nöjd ett tag.

.

Några har redan uppmärksammat ”det”, och jag blir alldeles nervös…!

Vadå? undrar ni som inte hängt med i svängarna… Jo, söta ”Linda i Svarta huset” har minsan noterat att ni vill se bilder från deras fantastiska villa, och vet ni, jag skall få komma dit och fota liiite, så att ni skall få se vad jag yrar om, när jag liksom har hakat upp mig på deras hus, och inte riktigt kan släppa det. Huuur bussigt är inte det?! Kollektiv gruppkram till Linda från oss, eller hur!

HELENA

Tänk om man hade haft en storasyster att använda som häst när man var liten. Själv fick jag nöja mig med att sadla på, och svinga mig upp på ett sådant där elskåp med huvudströmbrytare i, 

som finns i villaområden.

Hej och oj vad det finns lite tid för bloggning nu för tiden!

Inte vet jag om jag har så mycket att skriva om heller, för den sakens skull, men det där brukar ju vända. Man har varit med förr, liksom…

Kram

 

Hoppas att ni har det bra där ute i stugorna.

Kikar ikväll faktiskt in här bara för att visa er några nytagna bilder från Pomp de Lux vår/sommarkollektion. Jag har fått flera mail med önskningar om att jag skall visa just pojkkläder, och härom dagen släpptes dessa bilder!

Jag är verkligen så glad för alla gratulationer och lyckönskningar, ni är bara bäst! Det här var så roligt så det måste jag verkligen göra fler gånger. Jag har redan span på några hem som jag hoppas få fota, men det är inte alla som är lika förtjusta i att visa upp sina hem som vi bloggare är, så det gäller inte bara att hitta de där hemmen, man skall bli inbjuden också… Har du ett hem, som du tror skulle passa i ett magasin, och känner att ”oh, vad roligt det skulle vara om Helena kom hit”, kan du väl dra iväg ett mail till mig, så kan vi se om det ”kan bli något”.

 Nu gäller det att inte vara blygsam, så jag kör så det ryker. Learning by doing, och Friskt vågat hälften vunnet, är från och med nu mina två motton i livet! Hallå man kan inte få annat än ett nej, det är ju liksom inte så att man får stå i skamvrån med en dumstrut på huvudet,
så att alla kan skratta åt en, om bilderna inte duger.

Och för er som är nyfikna på vad jag fotat, kommer här två bilder som jag inte sålt
 men som kommer från samma hem.

Dessa bilder är svartvita men det är förstås inte de andra bilderna. Några har frågat när bilderna kommer att publiceras och det kommer att bli i ett tidigt jul/advents nummer som kommer ut i slutet av november eller början av december.

Sedan måste jag berätta att darlingen och jag är inbjudna till ett finfint event i Stockholm om ett par veckor. Fattar inte riktigt hur vi hamnat i detta…, men det kom ett telefonsamtal och ett mail från Danmark (det är otroligt mycket Danmark för mig just nu, hi, hi) i morse, så nu är barnvakt och hotell fixat, och jag gissar att jag måste uppdatera garderoben en smula…

Ni kanske tycker att det är larvigt att jag lämnar en sådan här hemlig cliff hanger åt er, och inte bara antingen håller tyst eller berättar vad det är. Men är det inte så de brukar göra i böcker och tv-serier, när de vill att åskådaren skall hänga kvar alternativt komma tillbaka?!

Dessutom vill man ju gärna verka vara en himla spännande person

med ett otroligt spännande liv… Ellerhur?!

Hej kära vänner, jag är helt slut kan jag meddela er, ni som hänger på Facebook och känner mig, vet ju att det har hänt något i mitt liv, något vansinnigt kul och vansinnigt stort för mig. Alltså jag är så himla glad så jag kan nog inte ens gå riktigt längre känns det som, jag liksom svävar fram på små moln. Rosa, ja alltså molnen som jag svävar på är rosa! Nej, vi skall inte gifta oss och jag är inte med barn, jag vet att ni tror det nu, hi, hi, men icke.

Ok, jag skall inte hålla er på halster längre. Det är nämligen så gott folk, att jag har gått och sålt mitt allra första inredningsreportage, text och bilder och hela tjotaballongen by ME!!!

Är det inte helt galet kul så säg, och det kommer mera…

Svensk, försynt och lite ”ursäkta att lilla jag kommer här med ett tokigt förslag” som man är, så vågade jag inte skicka bilderna till en svensk tidning utan valde en dansk och en norsk.

Och vet ni vad, BÅDA TVÅ VILLE KÖPA!!!

Efter dagens nervpirrande (big time) förhandlingar var det Jeanne d`Arc Living, som ges ut på 6 olika språk i lika många länder, som köpte bilderna och texten! Förstår ni nu att jag svävar?

Jag har inte legat på latsidan skall ni veta, vid tre olika tillfällen har jag varit hemma hos en familj, och fotograferat deras mycket speciella och mycket shabby chica industriinspirerade hem, klockrent för Jeanne d`Arc med andra ord.

Det är inte slut ännu, om ni tror det…

Jeanne d`Arc vill köpa minst 1 reportage/månad av mig, och den andra tidningen, den norska, undrade om jag hade fler reportage/bilder som låg hemma och skräpade!!!

Visst är det så man svimmar!!! Nu gäller det väl bara att sätta igång och leta efter de där hemmen… Men innan jag börjar med det, skall jag ta mig ett glas vin (idag igen…), lägga mig på soffan, och tänka på att jag nog är ganska bra trots allt!

Tusen tack skickar jag till Ann-Charlotte Andersson, Livet på landet, för alla goda råd och världens bästa peppning. I owe you one, girl!!!

Kram 

(Klockan 23:23 fick jag till slut till det med bilden…)
.
.
.