Kitchiga ananaslampor gick inte hem hos herrn i huset, så några sådana till sovrummet lär det inte bli. Men jag ger mig inte utan strid, för jag gillar dem massor och blir det inga i sovrummet blir det i alla fall en i vardagsrummet!

Vad som däremot gick hem var Josef Franks Kinalampa. Men uuuups vad dyr den blev då med fot och skärm och allt (priserna står separata), inget man köper i brådrasket.

Taklampan däremot skall vi ta och kika lite närmare på. Den skulle göra sig alldeles förträffligt över matslasbordet (som vi ännu inte har något, hehe) hemma i stan.

Lamporna finns på Svenskt tenn, som bara finns i Stockholm (och en liten filial på Harrods i London tror jag), så det kan hända att vi måste blåsa dit en sväng innan semestern är slut.

Kram

Helena

Halloj!

Hur har ni det såhär på upploppet just innan semestern? Själv har jag växlat ned en smula då alla (nästan) pågående projekt nu är klara och levererade. Ett par saker kvar som jag kommer att pula med under veckan.

Vi har inte gjort sådär vansinnigt mycket åt inredningen här hemma sedan vi flyttade hit. Vi hade köpt lite nya saker innan vi flyttade in som vi är så nöjda med, men sedan hade vi en massa planer på annat som vi tänkte ta tag i bara vi var på plats. Som bekant kom en del tråkigheter emellan så planerna stannade just vid planer. Det fanns helt enkelt varken tid eller ork till att fundera på inredningen, det gällde liksom mest att hålla näsan ovan vattenytan om ni förstår vad jag menar.

Men, men, peppar peppar ta i trä, nu har det vänt och vi är på banan igen med våra inköp och planer. Vi väntar på leverans av stolarna vi beställt till köket, lampan till Tildas rum och så har vi precis köpt en soffa till fjällen. En riktig liten snygging blev det men den får ni se sedan!

I helgen tog vi en tur till Ikea och där blev det ett skrivbord till Lillans rum. Jag har gjort lite före och efter bilder som ni skall få se imorgon kanske. Idag tänkte jag visa Lillans systers rum. Eller halva faktiskt, rummet är verkligen inte klart, det är det inget rum som är, men ni ville ju se ändå…

Lampan är vår gamla vardagsrumslampa från Udden. Visst blev det superfint med den snygga jättestora (det syns inte på bilden men den är typ 90 cm i diameter) takrosetten till.

Där har jag faktiskt ett lite tips. Takrosetter jag hittade när jag letade var ganska dyra, i alla fall de som var lite större och arbetade. Men så av en slump hittade jag Chateau d`Cor där priserna var ungefär 1/2 och faktiskt tom 1/3 av priset på andra ställen. Man får vad man betalar för tänker ni, men hallå, det var exakt samma rosetter i samma material! Jag vet att det var så eftersom jag redan hade beställt en från den dyrare leverantören…

Det var allt för idag, få se om det blir Lillans rum imorgon då!

Kram kram

Helena

Det var en gång en fin jobbarkompis till mig som berättade för mig hur hennes familj en dag miste alla sina ägodelar (grannarna bara klev in och tog dem), när de under kriget blev fördrivna från sitt hem i Bosnien.

Hon förklarade för mig att efter den händelsen hade materiella saker aldrig haft något som helst värde för henne. Det var bara grejer som man plötsligt, beroende på politiska eller religiösa händelser i världen, kunde mista rätten till. Så var det för dem. Deras saker var helt enkelt bara inte deras längre en dag, och grannfrun hade liksom all rätt i världen att trippa runt i min jobbarkompis mammas skor. Det gick liksom inte att ringa polisen och bara -Hej, kan ni komma hit och ta min granne, hon har just länsat min garderob…

Hon berättade en massa andra saker också, om kriget och om hemskheter hon varit med om och att hon tyckte att det var fullständigt onödigt att samla på sig en massa saker, eftersom man plötsligt bara kunde mista rätten till dem. Det visste hon, för det hade hon varit med om.

Jag brukar tänka på det där ibland. Hur kan vi bli lyckliga av att köpa och äga saker? Jag tror nämligen att jag blir det ibland, och det stör mig faktiskt. Jag menar, vissa saker behöver vi naturligtvis för att underlätta livet och de sakerna kan jag förstå att man blir lycklig av. Men allt det andra då?

Jag skickade lite extra pengar till mitt fadderbarn i Mali när hon fyllde 9 år. En månad senare fick jag ett handskrivet brev från henne där hon tackade och skrev att hon för pengarna hade köpt: 1 skoluniform, 2 par plastsandaler, 5 tvålar, tvättmedel och något mer som jag inte mins, något till familjen. Hon var väldigt glad för sina nya saker skrev hon och jag var förbluffad. I min enfald och okunskap hade jag nog trott att hon skulle köpa typ ett hopprep, en fin kjol, en blus, en väska, en docka, en bok eller någon annan leksak eller något. Jag hade fel.

Så vad är det då som ger oss den där lyckokänslan när vi handlat något nytt eller när vi tittar på våra fina saker vi har hemma? Är det vetskapen om att man faktiskt har gnetat ihop de där pengarna själv, och där med lyckats med något, som gör en lycklig? Eller blir man lycklig av att se en vacker sak varje dag, ger själva bilden av dem ett endorfinutsläpp som skänker en välbehag? Om det är det senare borde en promenad om dagen i en vacker skogsglänta räcka till för att göra människor lite lyckligare.

Jag ”vete sjutton” vad det är, men jag blir i alla fall lite glad varje gång jag tittar på lampan som hänger i vårt i övrigt nästan tomma vardagsrum . Jag tänker inte skämmas över det, för vi bor inte i Mali eller Bosnien och världen är orättvis, men ibland känner jag att det är viktigt för mig att reflektera över vissa saker.

Va tror ni, blir ni också lite glada av era saker eller av att handla ibland?

Kram

Helena