För en liten stund sedan var det ett år sen vår lilla Anita föddes. Jag har precis läst igenom blogginlägget med förlossningsberättelsen och är alldeles tjutig. Det går inte att fatta att det har gått ett helt år sen hon kom – denna envisa, viljestarka, roliga och alldeles fantastiska lilla unge. Hon tog oss med storm – både genom att vara en tjej (vi hade ju sett den där snorren så sjukt tydligt på ultraljudet), men även för att hon så snabbt blev en så självklar del av familjen. Det gick ett par dagar och så kändes det som att vi alltid hade haft henne här. Den där villkorslösa käftsmälls-kärleken slog till så mycket snabbare andra gången.

Hon är fortfarande väldigt självklar. Kanske lite för självklar ibland, hon är just nu inne i en period när hon tokvrålar så fort hon vill ha uppmärksamhet. Men allra mest är hon en charmig, glad och skön person som älskar att kramas. De flesta tycker att hon är lik mig, men även Lars ibland. Själv tycker jag att hon är mest lik min egen lillebrorsa. Oavsett är hon fin och jag är så oerhört tacksam för att det är just hon som gömde sig innanför den där stora magen. Älskade lilla pytto.

Elva månader och på gång kan man lugnt säga. Av den stillasittande, lugna, runda bebisen är det inte så mycket kvar. Hon går mer och mer och har precis börjat klättra. På allt. Upp i soffan, på Franks tripp trapp-stol och på lådor och pryttlar som finns runt om i lägenheten. Helt livsfarlig, men jätteglad när hon lyckas.

Hon har sju tänder men verkar ha fler på gång – hon tuggar på allt. När det gäller att äta själv så går det långsamt framåt. Hon vill gärna, men det blir väääldigt geggigt och det är inte så mycket som hamnar i munnen.

Hon har ett jäkla humör, illvrålar om hon vill ha vår uppmärksamhet eller om något inte går hennes väg. Men ändå vill man bara krama henne jämt, för hon är så himla glad. Busig och alltid redo för lite krypjakt. Hon älskar när man sjunger eller spelar musik. Då skiner hon upp och börjar studsa upp och ner – stående eller sittande.

Trygghetsfasen där hon bara ville vara med oss verkar vara över – nu flinar hon mot andra igen och kan efter lite invänjning till och med sitta hos andra eller leka utan att vi sitter på golvet bredvid om vi är hemma hos någon annan. Otroligt skönt! Inga nya ord har dykt upp, det är fortfarande bara hej hej, mama, papa och gack gack (tack tack). Vi tjatar om Frank, men har inte hört något som liknar hans namn än. Frågar man henne vet hon var näsan och magen är. Hon visar fö var näsan är genom att sticka upp fingret i ena näsborren.

Det är en bra period helt enkelt. Det enda som kunde vara bättre är sömnen. Hon vaknar tidigt varje morgon, plus ett par gånger varje natt och behöver klappas om och få hjälp att hitta nappen. Men men. Man kan inte få allt gissar jag. Fin är hon iallafall och det känns bisarrt att det snart är ett år sen hon kom. Hon är så självklar att det känns som att hon alltid varit en del av familjen.

Igår blev hon tio månader vår lilla grillbiff. Och vad ska man säga, det är väl inte hennes charmigaste period i livet faktiskt. När hon är med oss i familjen är hon glad och nöjd – så länge vi befinner oss i samma rum vill säga. Lämnar vi rummet börjar hon gasta på en sekund. Och försöker någon annan än jag eller Lars att bära henne blir hon helt otröstlig. Gallskrik och panik i ögonen. Har läst på lite och förstått att det är en sån period nu. Det händer mycket och tryggheten är viktig som tusan. Så det är väl bara att härda ut och hoppas att det går över snart. Gärna innan helgen då hon ska vara hos min mamma när vi ska på konsert…

Det nya sen förra månaden är att hon har fått två tänder till (totalt sex stycken nu), har börjat prata massor med en helt fantastisk kluckande och gurglig röst, käkar mer och mer själv, går själv med gåvagnen  och står själv utan att hålla i sig. Allt det nya hänger med på nätterna också. Hon sover otroligt ytligt, kryper, ställer sig upp och snackar och skrattar i sömnen. Hon som sovit hela nätter sen hon var yttepytteliten har börjat vakna på nätterna och under förra veckan fick vi ge henne välling varje natt för att få henne att somna om.

Och jag tror inte att hon är lika rund längre. Kanske är jag hemmablind, men det känns som att hon är förbi sitt knubbigaste stadie, vilket känns lite sorgligt. Hon var så himla fin med sina veck, ni vet de där som gör att händerna känns påskruvade på armarna. Älskart!

Underarmsbilden är verkligen helt fantastisk – är det så att jag när en armbryterska vid min barm? Tack för bilden Jo!

De senaste veckorna har varit sjukt coola. Från att ha varit en ganska passiv bebis som inte kunnat göra speciellt mycket själv har hon plötsligt blivit en helt annan – mycket roligare unge. Hon kryper, ställer sig upp mot saker, vinkar, tittar upp i taket om man frågar var lampan är och snackar mycket mycket mer. Några ganska tydliga – paaaa=lampa, eeeej=hej och mama=mamma. Plus att hon härmar namnam om man säger det när hon käkar.

Krypandet har gjort henne mycket nöjdare och favvostället är hallen – där kan man leka med skor samtidigt som man har bra koll på vad alla i lägenheten har för sig. Hon är sjukt mammig, men ingen kan få henne att skina upp som Frank. Hon kryper efter honom om han försöker hitta på något på egen hand och snor gärna hans leksaker.

Vi var på BVC idag och tillväxtsiffrorna låg på 10.285 gram, 72 cm lång och ett huvudomfång på 44 cm. Finfin kurva, som vår BVC-dam sa.

Det ska bli spännande att se hur det går att resa med henne i morgon. När vi flög senast sov hon mest. Gissar att vi kommer att hänga rätt mycket mer i gångarna mellan sätena den här resan…

Stor månad, september. Hon har fått en tand, snackar mer och är så nära att krypa att det borde ske vilken dag som helst. Det är mycket som händer med kroppen och i huvudet just nu och det märks att hon reagerar på utvecklingen. Hon har blivit otroligt mammig, börjar gråta så fort man vänder ryggen till, ler inte mot alla som tidigare, sover dåligt och käkar mindre än tidigare.

Vi var på BVC igår och allt var som det skulle – hon väger 9780 gram och var 70 cm lång. Fortfarande biffig men kurvan börjar plana ut.

Vi har stekt en sovstund på dagen, så nu är det bara två (även om hon sover sjukt mycket just nu eftersom hon är genomförkyld och febrig).

Med Frank skrev jag ner sånt här lite då och då för att komma ihåg. Bra grej, så här kommer en rapport!

Folk säger att halvårsbebisar mest bara är glada och goa och härliga att ha att göra med. Det stämmer verkligen på Anita. Hon äter bra, sover som hon ska och skrattar och flinar. Hon känns envis och social, gillar när det händer mycket runt henne. Bäst av alla är fortfarande Frank – han kan alltid få henne att skratta. Och hon verkar acceptera det mesta när det gäller honom, även när han röjer runt så att hon ramlar eller när det ibland blir lite för hårda tag. Sällan några tårar när han är orsaken. Hon gillar tomatbaserat burkkäk bäst och vi har precis börjat prova 8-månadersmat med lite större bitar i och det går sakta men säkert. Pasta är halkigt och svårt att tugga, ris funkar däremot finfint. Annars är små fruktbitar och rån det bästa. Att få käka själv verkar vara populärt.

Hon gillar fortfarande inte att ligga på mage. Helst sitter hon som den lilla budda hon är. Stadigt och bestämt. Nyaste grejen är att stå. I knät eller gärna själv mot ryggstödet i soffan. För ett par veckor sedan begick hon gungpremiär och det var en succé! Nu är det två gungor att knuffa i parken.

Jag har inte riktigt koll på vad hon väger, vi var på BVC den 1 juli senast. Då vägde hon 8,3 kg, gissar att hon är över 9 kg nu. Antagligen närmar hon sig 70 cm också, hon klämmer nämligen strl 74-80 i kläder. Strl 68 börjar bli väldigt tight.