Det som gör att jag vill fortsätta och fortsätta med det här är så vansinnigt enkelt egentligen. Det beror inte på pengarna, hade det varit det hade jag lagt benen på ryggen nån gång i mitten av 90-talet. För till skillnad från vad många verkar tro så tjänar jag faktiskt inte mer än tanten på Hemköp i byn där jag bor.Det beror inte heller på att det är ett liv i lyx, fyllt av fräcka människor och glamorösa miljöer. För är det någonting jag fått se under mina 20 år i bussar och vans runt världen så är det skitigare förortsmiljöer, favelas och eroderade industrilokaler. Mögel, pissdoft, löss, svett  och stinkande rum och hallar som påminnt mer om krigsmiljöer och apokalyptisk överlevnad  än fikaverkasamhet på den lokala musikföreningen i Uddevalla eller Hällefors.

Det är också detta som någonstans säger mer om vad jag håller på med än någonting annat. Det ibland som att vara upptäcksresande i kärlek och entusiasm att spela i ett undergroundband som turnerar jorden runt för egen maskin. Och här tror jag att själva kärnan ligger i allt detta. Det faktum att trots att vi inte verkar sälja tillräckligt mycket skivor för att tidningarna och skivbolagen lyfter på ögonbrynen faktiskt har funnit att i exakt hela världen har vi fans. Människor som precis som vi själva älskar hårdrock, punk och hardcore och drivs av en vilja att försöka göra något i sina liv. Detta med att arrangera spelningar är en viktig del av det.

Visst skulle vi väl vara bittra för att folk laddar hem vår musik, men varför då? När jag tittar ut och ser människor sjunga med i varje ord så vet jag ju att det verkligen betyder lika mycket för dem som det gör för mig själv. De som vi pratar med och har mailkontakt med har inte möjlighet att lägga ut cash på en bit plast när mat, tak över huvet och utbildning trots allt är prioritet nummer ett.

Vi kan sitta och gnälla över en svunnen tid som många skivbolagsrepresentanter och artister som inte förstår sitt eget bästa, eller så kan vi lyfta på röven och göra något åt vår egen situation.

I vårt fall är det faktiskt enkelt. Vi väljer att spela, och spela mycket. Vi kan vårt hantverk och älskar vårt jobb och känner vår publik. Skulle det vara svårare än så? Idag står musikindustrin famlande inför gratisnedladdning och bristande konsumentlojalitet, som om den inte förstod varför. Skulle det vara konstigt att de flesta potentiella skivköpare inte känner någon tydlig riktning i sin syn på vad de köper? När deras vardag pumpas full som om de vore i ändan på ett slags audiovisuell tortyrmaskin av maskinellt överproducerad och tillrättalagd rikemansbarns-dynga. Hjärndöda melodier och tomt dunkande trumloopar med texter som bara handlar om samma sak. Makt, sex, bling och framgång. Sådana artister behöver inte en publik, de behöver en psykolog.

Att sedan samma artister står och bitchar över hur sura de är att publiken inte vill ge SKIVBOLAGEN deras pengar, när de själva får ut kanske 2,5% av vad som dras in på en platta… Nej fan. Tills synen och diskussionen lyft sig från sandlådenivå föreslår jag att folk fortsätter att ladda hem musik så jävla mycket som ni bara kan och känn ingen skam, för det är inte Titiyo som tjänar några pengar, hon har knappt råd att köpa designerkläder, och det är ju för hemskt ändå… eller? Kör på, ladda fett och gå på konsert för fan.