Inlägg av Mattias Kling

Mattias Kling skriver om hårdrock och relaterat i Aftonbladet sedan 2002. Här samlas tyckande, trams, tävlingar och textsjok i en skön blandning som uppdateras när andan faller på, men som aldrig står stilla.

Meshuggah dribblar och trixar – helt fantastiskt

av Mattias Kling

:++++:

Meshuggah

Bäst: Tomas Haakes händer och fötter.

Sämst: Den läckra ljusshowen hade mått ännu bättre av mörker.

GÖTEBORG. Det är ju så enkelt att avge ett betyg likt det ovan. Många kan kalla det slentrian, men kanske lika mycket något som faktiskt är grundat i något verkligt.

Ta det uppenbara: det maskinellt perfekta utförandet, in på detaljnivå utarbetat och akademiskt konstruerat.

Men tänk också på detaljerna: hur bastrummebastanten Tomas Haake lägger ut rytmerna, hur Fredrik Thordendal och Mårten Hagström skruvar på riffen eller hur Jens Kidman slår knut på sig själv och vänder pupillerna inåt kraniet i ”Do not look down”.

Det är sällan välkomnande på ett ordinärt sätt. Snarare likt en utställning där man som åskådare har uppgiften att tappa hakan lika mycket som man ska delta och göra sig hörd.

Lika bra som vanligt? Ja, precis så. Och därför är ju slentrianfyran så underbyggd och rimlig.

Mattias Kling

Kategorier Metaltown
Taggar meshuggah

Bonusrecensionen: Napalm Death vröffar hårt mot roffarna

av Mattias Kling
Mark ”Barney” Greenway tar i från tårna. Foto: Thomas Johansson

:+++:

Napalm Death

Fire Stage, Metaltown.

Bäst: Mark ”Barney” Greenway är extremmetallens egen John Cleese när det kommer till silly moves.

Sämst: Ja, det kommer ni ju snart att märka.

GÖTEBORG. Förvisso är grindcore till stora delar en väldigt oljudsbaserad subgenre. Kanske den delen bland de perifiera metalrötterna som ursäktar att det stundtals låter som att någon bränner av en biltuta rakt i örat på dig. Fast med fler blastbeats och agitatoriska texter som förbannar Systemet och Mannen.

Därför kanske man kan säga att inledningen är kaotiskt kategorivald. Fast sanningen är snarare att den låter bedrövligt. Jag tycker mig ana att Napalm Death som två första stycken släpper lös ”Mulinational corporations” och ”Everyday pox” – vad vet jag? Det mesta som hörs är en föga mixad noisekanonad som låter ungefär så här: gnissel–vröff–brrrrrrrrr–vröffvröff–smapp–smapp–SMAPP! Ungefär som då din granne spelar sina Crass-skivor på fel varvtal genom spruckna högtalare. En total attack mot vett och sans och trumhinnor, fast på ganska så fel sätt.

Lyckligtvis ordnar det upp sig redan till ”The wolf I feed”, detta ovanligt mångfacetterade stycke från ”Utilitarian”. Och därefter blir det därför åka av. Via ”From enslavement to obliteration” till ”Suffer the children”. Genom ”On the brink of extinction” till en ögonblicklig ”You suffer” och d-taktsdominansen ”Siege of power”.

Det är en uppryckning som heter duga. En hedersövertygelse som bevisar att tanke och aktion inte behöver vara någon negation. Inte ens i ett forum som detta.

Mattias Kling

Kategorier Metaltown

Soilwork är sympatiskt trevliga, utan att vara oumbärliga

av Mattias Kling
Feelingkungen Ola Flink och Björn ”Speed” Strid i krigsformation. Foto: Thomas Johansson

:+++:

Soilwork

Fire Stage, Metaltown.

Bäst: Basisten Ola Flink har feeling. Ja, jävlar vad han har feeling. Mest hela tiden.

Sämst: Något svårgripbart saknas. Dessvärre.

GÖTEBORG. Ja, och hur mås det här då?

Jo, tydligen alldeles förträffligt – om man ska tro de fåglar som cirklar över scenen samtidigt som strängen slås an med ”This momentary bliss”.

Och, ja. Varför inte? En timme med Soilwork är knappast något som känns bortslösad. Snarare likt en stund då du står där och förundras över över hur bra de är. På ett väldigt sympatiskt och anspråkslöst sätt, ett manér som kan illustreras av att sångaren Björn ”Speed” Strid ägnar pausen mellan ”Nerve” och ”Let this river flow” åt att lägga in en portionsnus.

På så sätt är gruppen något av den melodideathscenens slitvargar. Sällan i fokus, alltid i periferin men aldrig annat än bra. Vilket också kan ses som dess nackdel, då ensemblen tycks jobba bäst i det avlägsna, vid sidan av mer profilerade genrekamrater likt In Flames och Dark Tranquillity.

Det kanske är den där slutliga karisman. Förmågan att gå igenom bruset och gå från bidragande till oumbärliga. Den slutliga knorren som kan skicka gruppen från en tidig eftermiddagstid till att bli det dragplåster som musiken egentligen garanterar.

Vad som behövs på resan dit? Ja, det vete fåglarna.

Mattias Kling

Parkway Drive bjuder på ganska så ickedouchig ringdans

av Mattias Kling

:+++:

Parkway Drive

Blue Stage, Bråvalla Festival.

Bäst: ”Dark days”.

Sämst: Ljudet är oftare burdust än bra.

NORRKÖPING. Emellanåt blir det framförda enbart en kuliss. En ljudlig ursäkt för att svinga armarna i slåtterrörelser, springa runt i ring och vadstudsa på en sakta torkande asfaltsyta som nyss regnpiskats skrovlig.

Som sådan är Byron Bay-kvintettens musik också väldigt duglig. Den presenterar sig med spänst i steget mellan lättnynnade slingriff, tungfotade breakdowns och strategiskt placerade tvåtaktsrusningar. Bultig och bufflig, men sällan uppenbart douchig. Kraftfullt rumstrerande snarare än snillrigt nyanserad. Hård i kanterna, moshvänlig i kärnan. Arg, men ändå tacksam över att få plats på festivalens största scen.

Helheten har emellertid sina brister. I mitt tycke är det först på senaste given ”Atlas” som gruppen börjar närma sig någon slags dynamik i redogörelsen, vilket gör att äldre stycken likt ”Boneyards” och ”Romance is dead” snarare blir påminnelser om Parkway Drives gynnsamma utveckling än tillvarataget kistguld.

Men, hey. De går ju bra att mosha till.

Mattias Kling

Neurosis mullrar i magen

av Mattias Kling
Steve Von Till och Scott Kelly. Foto: Mattias Pettersson/Rockfoto
Steve Von Till och Scott Kelly. Foto: Mattias Pettersson/Rockfoto

:+++:

Neurosis

Red Stage, Bråvalla Festival.

Bäst: Den närmast autistiska introversionen.

Sämst: Det är inte utan att man saknar den extra visuella knorren.

NORRKÖPING. För en mental omställning efter Green Days überdådiga arenapunk krävs ett 180-gradigt varv. Att sansa musklerna, låta dem vila i den sena natten och i stället vagga försiktigt på hälsenorna.

Här hoppar du inte i takt eller sjunger med. Snarare lägger du dig i fosterställning samtidigt som Dave Edwardsons djupa bastoner mullrar i magen och Noah Landis elektronika tjuter i öronen.

På så sätt är Neurosis en väldigt fysisk upplevelse. Ett kännarinslag för de närmast sörjande som lockar få men som inte heller bjuder in någon novis.

Det är en krävande stund. Postapokalyptiskt karg och glåmig i sitt utförande. Likt en resa mot ett inre tillstånd av total uppgivenhet, robust och rejält, men samtidigt något vingklippt, då avsaknaden av de tidigare så helhetsbidragande scenprojektionerna sänker helhetsupplevelsen.

Mattias Kling

Danko Jones svettas för rockens skull

av Mattias Kling
Tjuren från Toronto stångar sig igenom en timmes rawkigt riwig rifforama. Foto: Petter Hellman/Rockfoto

:++++:

Danko Jones

Red Stage, Bråvalla Festival.

Bäst: ”Sugar chocolate”.

Sämst: Ljudet är för tamt och lågt.

NORRKÖPING. Det bästa är att det är så enkelt att uppskatta. Att tre hjärtan klappar kollektivt för rockens skull. Att de blöder i riffen, svettas i ansatsen reser sig på tå så fort ett plektrum träffar en e-sträng.

Utan omskrivningar är det här musik som andas sen fredagkväll. Som är lika brunstig i presentationen som publiken i sig, som leker med genrens klicheér och placerar dem i ett mellanting mellan metal, punk, blues och rawk (en genre som tvångsmässigt måste stavas exakt så).

Som sådant är det förbluffande festivaleffektivt. Redan i öppnande ”Had enough” är publikens gensvar ljudligare än bandet i sig – händerna är i luften, benen ofta över knähöjd, höfterna i ständig rotation.

Sådant är gensvaret som ges, då leveransen är så stadig som den är. Det syns en tio på scen, det låter likt tio tätt sammandrillade personer som höjer reglagen strax ovanför max redan från start och som sedan bara ökar ända in i kaklet – i en final då fallna hjältar hyllas.

Vi jublar för Jeff HannemanRonnie Van ZantRonnie James DioTupac ShakurClive Burr och Johnny Cash.

Men lika mycket för förutsättningsperfektionen i presentationen, huvudpersonens snyggt James Hetfield-krökta rygg och JC Calabreses kämpainsats till höger om huvudpersonen.

Just därför att det är så enkelt att uppskatta och värdesätta.

Mattias Kling

Fotnot: Danko Jones spelar även på Metaltown i Göteborg den 5 juli.

Bonusrecension: Treat

av Mattias Kling
Sångaren Robban Ernlund och gitarristen Anders ”Gary” Wikström. Foto: RICKARD NILSSON
Sångaren Robban Ernlund och gitarristen Anders ”Gary” Wikström. Foto: RICKARD NILSSON

:+++:

Treat

Rock Stage, Sweden Rock Festival.

Bäst: Mats Levén.

Sämst: Robban Ernlund är ju inte en överintressant frontman.

NORJE. Tänk hur olika livets lotteri kan fördela sina vinster.

I mittskåran av 1980-talet kämpade kvintetten mot Europe om tätpositionen i den svenska hårdrocksscenen. En snoppduell alla vet hur den slutade – och som gör att Treat nu inleder fredagens program medan konkurrenterna får hålla sitt 30-årsfirande i dragplåsterposition på största scenen.

Visst är det en smula orättvist, samtidigt som det finns en rimlighet i utfallet. Kvalitetsskillnaden mellan exempelvis ”Get you on the run” eller ”Rev it up” och ”Rock the night” handlar mest om marknadsstrategiskt korrekt handlande, medan det live framstår tydligt varför ett band skickades upp på rockhimlen medan det andra fick se sig harva på i bakgrunden.

För där låtarna övertygar i en timme och en kvart har gruppen lika svårt att fånga intresset visuellt. Den liksom är mest där. Spelar tajt och koncentrerat. Roar och underhåller med fluffiga melodier och bultig bas. Får ett nickande utfall i såväl gammalt som nytt, då bidragen från comebackplattan ”Coup de grace” – ”Roar”, ”The skies of Mongolia” och ”We own the night” för att nämna några – egentligen låter lika bra som ”Strike without a warning” eller ”Conspiracy”, ett utfall få grupper i samma position kan brösta upp sig över.

Därför blir det också som vackrast när Mats Levén tar till scenen i ”Learn to fly”, en kraftballad som den ständige Candlemass-vikarien kramar saften ur. En oväntad höjdpunkt i halvtid som tar den här avskedsföreställning ett snäpp närmare något riktigt bedårande.

Mattias Kling

Bonusrecensionen: Vader

av Mattias Kling

Vaders Peter Wiwczarek sjunger från strax söder om magtrakten. Foto: PER JOHANSSON/ROCKFOTO

:+++:

Vader

4Sound Stage, Sweden Rock Festival.

Bäst: Jeff Hanneman hade nog nickat gillande åt ”Hell awaits”-covern.

Sämst: Jag tycker mig sakna ”Wings”.

NORJE. Welcome to the morbid reich? Well, not quite. Snarare en solstekt gräsplätt som befinner ganska så geogragfiskt rakt ovanför det helvetesmörker som Olsztyn-gruppen hämtar sin urkraft från.

Med en karriär som sträcker sig imponerande 30 år tillbaka i tiden är kvartetten väl förtrogen sin form. Den är inövad och välgrundad. Hård och kompakt, med lika delar dödsmetall som thrash. Vader rasslar blastbeats utan större ansträngning, även om frontmannen Peter Wiwiczarek hjässa snarare är askgrå än nattsvart plockar han strupkraft från de djupaste av avgrunder och då fullt fokus riktas framåt känns yttringen elak på allvar.

Ljudmässigt är dess ungefära timme på scen en ångvält, visuellt når det sin höjdpunkt först då basisten Hal och gitarristen Spider i ”Black to the blind” intar ryggvänd formation på trummisen James Stewarts podium. En liten insatsknorr som bryter av den annars så konsekventa headbangingscenografin. En stund då det händer något som går utanför den välavvägda och rasslande tornado som ger insatsen det där lilla extra för att hänföra i en motsatsomgivning.

När jag såg gruppen inomhus i Tilburg för lite mer än en månad sedan funkade det kanon. Här blir det mer en kamp mellan ytterligheterna där gruppen inte alltid lyckas gå vinnande ur slaget.

Mattias Kling

Ett så kallat unikt…

av Mattias Kling

Ett så kallat unikt och historiskt ögonblick på scen: Medlemmarna från Slayer, Anthrax och Megadeth gör Metallica sällskap på scenen och kör Diamond Heads ”Am I evil”. Härligt!

IMG_5891.jpg
Sida 1 av 25
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB