Fast egentligen var det ju inte sinneslöa läsare jag skulle skriva om.

Snarare om ett gitarrljud som ljuder tjockare än tre överstyrda Rickenbackerbasar. Om en tonkonst som så effektivt möblerar om bland inälvorna att ändtarmen efter bara några få ackord kopplas till magsäcken och tjocktarmen utan att man ens märker det byter plats med livremmen.

Ja. Jag har varit och sett Neurosis på Debaser Medis.

Under ett samtal med lill-Henke utanför slog det mig att det var tio år sedan jag sist såg gruppen (då tillsammans med Today Is The Day och VoiVod på Klubben) men om jag verkligen kände efter var den fysiska upplevelsen Oaklandensemblen då bjöd alltjämt lika närvarande.

Och tro fan inte att det har blivit desto mindre omtumlande på detta decennium.

Gruppen är en mästare på att förvandla sin bombastiska dystopi till toner som verkligen gör saker med en. Det krävs knappt två plektrumslag från Steve Von Till för att den delikata Palak Korma-middagen från Shanti Soft Corner – ett stort tips för de som önskar mer av det indiska köket än curryrätter som smakar likadant vad man än beställer – börjar röra sig åt två kroppsöppningar samtidigt. Exakt så genomträngande är de gruvsvarta noter som kastas ut från scenen medan Josh Grahams projektioner garanterar en perfekt visuell fond. Det är brinnande häxor, springande vargar, psykedeliska mönster, explosioner, blixtar och annat vackert.

Bandet säger inte hej när det går på scenen. Yttrar inte ett ord när det lämnar den eller däremellan. Det är bara mörker, elände, känslor och samplingar som träffar dig likt en slaktmask upp i tvåan.

Så jävla perfekt. Så jävla berörande.

Utan att du behöver göra mer än att stå där och känna tarmarna lämna kroppen.