Efter några dammiga festivaldagar (torka, sol, grus – you do the math) valde vi en dag på stranden innan vi begav oss in till Fleet foxes på kvällen. Trivsamt men kanske inte superspännande.

Det var däremot fredagens huvudakt.

En Nick Cave and the bad seeds på intensivt mörkt humör, ute bland publiken och trollbindande i varje ton.

Helt ok fredag. #rf18 #nickcave

Ett inlägg delat av Sandra W (@monsandy) 6 Jul 2018 kl. 1:50 PDT

Var rätt nöjd med kvällen redan där och hade inga större förväntningar på David Byrne. Så kul det kan vara att ha fel!

Han kom in på en avskalad scen med en hjärna i handen. Jag associerade till Hamlet och hans döskalle, ingen aning om hur rimlig den liknelsen är…

Byrne visade sig vara hur pigg som helst – med sjukt svängigt band och koreografi. Grymt.

Som grädde på moset – en lysande nattspelning med Fever Ray på Arena. Magi.

Hann också med en traditionsenlig safari in på campingen…

Om kvällen tillhör ”gubbarna”, med Nick Cave och Fleet foxes i spetsen, var gårdagen mer junior. Orangea scenens kanske största publik hittills hade Bruno Mars och hans  funkband, med allsång och fyrverkerier så det fladdrade i brallorna.

Men stämningen ökade redan tidigare på kvällen, när Khalid spelade på Arena.

Han hade gott kunnat spela på Orange så mycket kids som trängdes långt utanför tältet och uppe i träden.

Superslickt, snyggt och roligt.

En av dagens största akter var ingen artist utan ”visselblåsaren” Chelsea Manning som talade på Gloria-scenen. Kön dit var också massiv, så vi valde First Aid Kit i stället men i dag kom nyheten att Manning även ska komma till Way Out West i augusti.

FAK då? Det är nästan bisarrt hur bra de alltid är, nu för en eftermiddagspublik för första gången på största scenen Orange. En av höjdpunkterna var Klaras känsloladdade tal om sexuella övergrepp och hur männen måste börja protestera också.

Dagens cover blev en superfin tolkning av ”Running up that hill” av Kate Bush.

Kvällen då förutom Bruno? På brittiska Stormzys show på Arena var det ett extremt tryck, även han kunde ha haft en ännu större scen.

Övrigt: Man kan resa med stil på Roskilde…

Det var hetta och torka – med ett lager av damm över precis allting – när Roskilde rivstartade på onsdagen.

Det var ingen tvekan om vad som var huvudakten. Redan timmarna innan började området framför Orange stage fyllas upp av sönderbrända, svettiga, ölmarinerade festivalbesökare.

Tre minuter efter utsatt tid (Eminem tycks numera vara en rätt ordentlig 45-åring) klev han upp på scenen och körde i cirka 1,5 timme. Självklart blir det rätt mycket av en hitparad, men det kändes ändå laddat, inte minst med den galet taggade publiken.

Man påminns också om hur rolig han är, kvickt skämtsam i de korta mellansnacken. Det bjöds också på pyroteknik och de kontroversiella skottljud som det varnats för innan.

Men höjdpunkten då? Den maffiga avslutningen ”Lose yourself”.

Eminem, St Vincent, pyro, NIN och premiärfestival för Majken. Första dagen = helt ok. #roskildefestival #rf18

Ett inlägg delat av Sandra W (@monsandy) 5 Jul 2018 kl. 2:26 PDT

I övrigt då? En stenhårt pumpande Nine Inch Nails på Arena mitt i natten, grymma St Vincent och känslan av att vara på en riktig festival.

Sista dagen, bättre väder (men kanske inte alltid bättre musik).

The Lumineers körde skäggrock-mys inför en orimligt stor publik.

Jag hamnade i Avalon-tältet i stället där Jenny Hvaal hade musikperformance (uppskattade verkligen vaginan till höger på scenen).

Björkarna som planterades till minne av de som dog i publikhavet under Pearl Jam år 2000 har vuxit så att de nästan är i nivå med de andra träden.

Tiden går verkligen. Obönhörligt.

Slowdive körde lite mangel i Avalon-tältet. Fint, men vi var sugna på lite mer scenshow.

Hello, Halsey! Sjukt härlig scennärvaro, hits och glada Pride-flaggor i publiken.

När Ice Cube steg på scenen var allting perfekt igen – sol, värme och danskarna passade på att röka på rejält i publiken… Han har en imponerande hitparad, men tyvärr saknade jag lite tryck av åtminstone en trummis (bara skivspelare blir sällan riktigt bra på Orange stage).

Iskuben smälter i solen. #rf17

Ett inlägg delat av Sandra W (@monsandy) Jul 1, 2017 kl. 12:19 PDT

Sista konserten för oss blev också en av de bästa.

Vi visste ju att Arcade Fire är ett magiskt liveband. Nu har de utökat repertoaren ytterligare med discodoft och dans, dans, dans.

Solen gick ned, mobilljusen lyste upp publiken och scenröken gav en illusion av att bandet verkligen brann… Från ”Wake up” till ”Rebellion: Lies”, via Win Butlers fantastiska röst.

En magnifik avslutning på en alltid lika trevlig festival.

Lies etc. #rf17

Ett inlägg delat av Sandra W (@monsandy) Jul 1, 2017 kl. 2:26 PDT

Matkollektivet Rub & stub ordnar lite mat framför Orange stage vid lunchtid.

Jag hade dock lite bråttom till Nils Bech som körde sin känslosamma dans/pop-musik på Pavilion redan vid 12.15.

En säng, en kudde som publiken får leka med, en balettdansare och en pojkväns ex-flickvän i form av en docka som hänger från taket – showen hade allt.

Älskar detta.

Alla borde ha med sig säng på scen. #rf17

Ett inlägg delat av Sandra W (@monsandy) Jun 30, 2017 kl. 3:25 PDT

…och en balettdansare. #rf17

Ett inlägg delat av Sandra W (@monsandy) Jun 30, 2017 kl. 4:06 PDT

Medan regnet fortsatte strila körde Seun Kuti & Egypt 80 feat Yasiin Bey på Orange stage…

…och svincoola Tinashe ordnade dans och allsång på Arena. Mycket underhållande.

Det eviga regnandet var egentligen inte så farligt – jobbigast var nog leran. Som festivalveteran har man självklart stövlar, men geggan är svår att promenera genom. Hal, samtidigt som man fastnar i den.

Så här såg det exempelvis ut backstage.

Lite Father John Misty där borta. Bakom den långa Foo fighters-kön.

Det här var kvällen med hittills störst trängsel. Närmare Trentemöller än så här kom vi inte. Det är fredagkväll, danskarna är lediga och Foo fighters spelar.

Apropå det. Där står han Grohlen.

Trevlig konsert, med lite anekdoter från första gången Grohl spelade på Roskilde (Nirvana 1992). ”Ni hade en väldigt viktig match, vi satt innan konserten och höll tummarna för att ni skulle vinna och vara glada. Och det gjorde ni!”

Grohl menade naturligtvis när Danmark vann fotbolls-EM.

Grohl etc. #rf17

Ett inlägg delat av Sandra W (@monsandy) Jun 30, 2017 kl. 2:12 PDT

Trots att Lorde började spela medan Foo fighters fortfarande höll igång var det trångt, trångt, trångt i Arena. Hon hade med lätthet kunnat fylla upp Orange stage.

Där i tältet, bortom pissoarerna är hon. Jag måste erkänna att jag inte tycker hon är särskilt kul, duktig men lite tråkig – en åsikt jag verkade vara rätt ensam om…

Sista stoppet för kvällen var The Avalanches som verkligen hade party på Apollo, den vita scenen som från och med i år inkluderats på festivalområdet, inte bara campingen.

Måste säga att den är en liten favorit, minns förra året när Silvana Imam ägde den. Synd bara att den ligger längst bort av alla scener.

Det var första gången jag såg The Avalanches live, men hoppas inte sista. De fick igång ett j-a party, med sina baseballträn och mix av musikstilar.

The Avalanches kör baseballträn + The Clash. #rf17

Ett inlägg delat av Sandra W (@monsandy) Jun 30, 2017 kl. 3:13 PDT

Hejdå för ikväll, Roskilde.

Bra eftermiddag med Future Islands i Arenatältet.

Men vad är det här för ägg?

På senare år har Roskilde satsat mycket på konst, föreläsningar, hållbarhet – att det även ska finnas en tanke bakom festivalen.

Nytt för i år är Klubb Rå, ett tält och en sandig bakgård med såväl musik som konst. Det känns litegrann som att tanken är att man ska krypa in i en rosa vagina….

Det kanske bara är min sjuka hjärna.

Hittade förresten detta inskränkta klotter på en toalett, som några tack och lov protesterat emot.

Dagen fortsatte med ett rätt trevligt Royal Blood, till relativt gles men engagerad publik.

De hade likaväl kunnat byta plats med Solange, som spelade inför ett proppfullt Arena.

Närmare än så kom vi inte…

Desto gladare var jag när discot drog igång på Arena några timmar senare. Erasure (Andy Bell och Vince Neil) hade med sig två bastanta sångerskor och en magisk glitterkostym (sorry för urkass bild).

De spelade några nya låtar, men när hitsen kom höll taket på att flyga av. ”Ship of fools”, ”Chorus”, ”Always” och inte minst ”Love to hate you”.

Kvinnor & bögar unite and take over. #rf17

Ett inlägg delat av Sandra W (@monsandy) Jun 29, 2017 kl. 12:55 PDT

Pur pop, melankoli och eufori. 

Glitterbrallor etc. #rf17

Ett inlägg delat av Sandra W (@monsandy) Jun 29, 2017 kl. 1:05 PDT

Som sagt. Jag blev glad…

Älskar detta. #rf17

Ett inlägg delat av Sandra W (@monsandy) Jun 29, 2017 kl. 2:26 PDT

Sen var det dags för fantastiska The xx på Orange stage. Romy Madley-Croft berättade att hon varit på Roskilde som ung, älskat det men blivit dumpad av sin tjej. Kanske lika bra, för nu står jag här, sa hon sen till publikens jubel.

De låter sjukt bra och Jamie xx håller uppe tempot. Den ljusshow som lyfte framträdandet förut behövs knappt längre.

Sen kom till slut regnet som vi väntat på…

Men så farligt blev det inte…

Under värsta skyfallet gömde vi oss med Viagra boys i Pavilion (intressant hur de använder saxofon för distat oljud).

Sen lite NAS på Orange och en dos Jesus and Mary Chain i Arena.

Jo, det är dem där i röken…

Skottland etc. #rf17

Ett inlägg delat av Sandra W (@monsandy) Jun 29, 2017 kl. 5:35 PDT

Tillbaka igen alltså. Festival-Jocke är på plats, festivalbjörnarna och en och annan rumpa.

Årets hittills största besvikelser är att både bästa matstället Thai Lanna är borta (de har beslutat att skippa årets festival) och Bar Röv (båda kända från tidigare inlägg här).

Men vi kämpar på. Idag ser det ut som om Roskilde-dammet kommer få ge vika för festivalregnet och leran.

Bra musik har vi åtminstone.

Först ut igår var Warpaint på Arena, riktigt bra och skickligt mangel. Den perfekta starten.

Sen blev det en paus på några timmar i schemat där matköer och trängsel blev nästan olidlig. Först kl 22 gick The Weeknd upp på Orange stage och då var publiktrycket stort.

Han verkade på bra humör och påstod att det här var den största show han gjort (?). Det lät rätt bra, han öppnade hårt med ”Starboy” och lite pyro, men även om han har många bra låtar är han ju knappast någon större entertainer på scen ännu (som stora idolen Michael Jackson). Hans röst är fin, men har inte mycket till variationer.

Danskar etc.

Ett inlägg delat av Sandra W (@monsandy) Jun 28, 2017 kl. 2:06 PDT

Kl 23 drog The Hellacopters igång i Arena till rätt modest publik i början, men de jobbade upp trycket. Jag föredrar verkligen detta framför Blink 182 som ställde in…

Sen är frågan var Hellacopters är på väg med sin återförening egentligen. De lät rätt taggade, men ska de bara köra gamla godingar för rocknostalgiker eller blir det något nytt material?

Mot slutet bjöd de på en hitkavalkad,  från ”Toys and flavors” till ”By the grace of god”, som fick igång dansgolvet.

Justice avslutade Orange stage på onsdagen på ett finfint sätt. Den inre publikfållan var trång (det kändes som att vakterna släppt in för många när de i början frångick den vanliga kön och öppnade upp kravallstaketen).

Dans, dans, dans och bengaler i publikhavet innan himlen öppnade sig och vi fick fem minuters intensivt regn som åtminstone fick oss att fly hemåt…

Nya tag idag. Future Islands, Solange, Erasure och The XX ser jag främst fram emot.

So long.

Fransmän etc. #rf17

Ett inlägg delat av Sandra W (@monsandy) Jun 29, 2017 kl. 3:06 PDT

”Powderfinger”. Neil Young + Promise Of The Real. #roskilde #orangefeeling

Ett filmklipp publicerat av Markus Larsson (@markylarsson) Jul 1, 2016 kl. 6:26 PDT

Rocken. ROCKEN. Neil Young: ❤️❤️❤️❤️❤️ #rf2016 #roskilde #orangefeeling

Ett filmklipp publicerat av Markus Larsson (@markylarsson) Jul 1, 2016 kl. 6:31 PDT

M83 på största scenen är en udda bokning… Senast jag såg dem var det inte ens helt fullt på Debaser Medis. #rf16

Ett filmklipp publicerat av Sandra W (@monsandy) Jul 2, 2016 kl. 2:12 PDT

Let England shake etc. #rf16

Ett filmklipp publicerat av Sandra W (@monsandy) Jun 30, 2016 kl. 12:04 PDT

Silvana Imam ❤️ #roskilde

Ett filmklipp publicerat av Markus Larsson (@markylarsson) Jun 30, 2016 kl. 5:16 PDT

Man kan säga att det här är Silvana Imams dag, so far.