En ung man i Napalm Death-tröja levererar en Getawayansk typsituation: ”Fan det är ju inge grind på den här festivalen, det är förjävligt.” Jovars.

Medelålders män kämpar hårt med korta, intensiva låtar om ungdomens förlovade land. Liten och entusiastisk publik som älskar dem. Vackrast är den grånade mannen i förslitna jeans och Johnny Thunders-tröja, som diggar. Hardcore – bygger broar!

Youth of Today – måttlig publikpepp inför giget.

Liten man med stora krav: Glenn Danzig ska förhandsgranska och godkänna ALLA livebilder. Och det går ju inte på en kvart direkt, som ni kanske förstår. Så tyvärr, inga bilder på mörkermannen i morgondagens blad. Surt.

Idag när jag läser mitt actionbloggande från igår, inser jag att jag överanvänt orden rimligt och orimligt å det grövsta. Jag beklagar. Det blir bara lätt så när du står där i publikhavet och ska försöka förmedla en euforisk känsla och/eller ett svidande nederlag meddelst en suddig mobilbild och sms:ad text.

Då är det svårt att vara rockjournalistikens Hemingway.

Så jag summerar här gårdagen på ett väldigt pedagogiskt sätt i samma anda. Hade jag möjlighet att blogga upp ett tårtdiagram skulle jag göra det.

Väldigt, väldigt rimligt och bäst:
Alice Cooper
Graveyard

Lagom rimligt och bra:
Ghost

Rimlig värdighet:
Death Angel

Rimlig ovärdighet:
Monster Magnet

Vad jag tyckte om Corrosion of Conformity och Bullet For My Valentine får ni läsa senare. Recensioner – med plus och allt! – dyker upp på Nöjesbladets webb under dagen.

Snart: Youth of Today. Rimligt.

”School’s out” sjunger Alice 180 år gammal. Rimligt.

Och där föll giljotinen för Alice… Sing it baby, I love the dead!

”Feed My Frankenstein” komplett med jättemonster. Jo jag tackar ja!

”Only women bleed” och Alice plockar  fram plastfrugan. Rimligt.

”I’m 18” och ”Under my wheels” – Alice, 102 år gammal, briljerar i nitpaj. Älskar gubben.