Det här är Jan Jämte, sångare i Khoma. Han hatar internet, har inte Facebook och vill inte vara med på bild.

På 90-talet var han mindre sansad och modest, dock. En gång hade vi en diskussion om när första Pro-Pain-albumet släpptes. Det här var innan du kunde Goggla allt på en sekund, och debatten urartade till rått, fysiskt våld.

Slagsmålet böljade fram och tillbaka genom min lägenhet på Skolgatan i Umeå, den tog aldrig slut. Jan, som aldrig druckit sponken i hela sitt liv, har bättre minne och hävdar att jag försökte döda honom med en stol.

Må så vara. Jag minns bara att han vann då den gamle elitsimmaren låste min skalle i ett skruvstäd, alltmedan jag slog honom i huvudet med luren till en gammal bakelittelefon.

Till slut gav jag upp, trots att jag hade rätt: ”Foul taste of freedom” kom, 1992, inte 1993 som Janne den lögnaren påstod.

Men han fick sin hämd. Idag är han en firad och hyllad rockstjärna medan jag är en… tja, ett luftslott till bloggare? Vi säger så.

Men för Klings kamera kan han minsann posera, den lömske norrlänningen!

Se – här.

2011 finns det inget mer självklart rockband på den svenska scenen än Graveyard. Betänk att gruppen funnits i, tja, en musikhistorisk kvart? De har turnerat sig korkade, slitit hund och svettats blod för Saken. Så besinningslöst vackert att det fortfarande är möjligt att göra det i dessa sinnesslöa ”Idol”-tider – och göra supersuccé, dessutom.

Hörde du det, Andreas Carlsson, din förbannade halvfigur? Du kan sitta där med dina Coverdales och dina Simmons. Vi behöver dem inte. Vi har Graveyard.

Årets felplacering. Djupt tragiska Dr. Midnight på största scenen inför blygsam publik medan Graveyard spelar samtidigt i ett knökfullt tält. Skandal. Scientologrock – fuck jävla off.

Axel i Graveyard lever glamoröst logeliv minuten innan rocksensationen går på scen inför jublande massor.

Ovanstående ska läsas med röst modell journalfilm från 30-talet.

Wall of death?  Mer bara en dålig idé att placera en scen preciiis innanför ingången där alla MÅSTE gå. Snigelstråk deluxe, omöjligt att passera. Gaaah!

Robb från Anvil gör sig het och svart sexig för kameran. Myggjagare FTW! Gilla stilen!

A firestorm to purify? Nja, någon sorts lökig freakshow. Men festivalens bästa musik i högtalarna: The Cramps. Elit!

Can you do the Madball mosh? Som att tiden stått stilla – låter exakt som första gången jag såg NYHC-punxen. Kickin’ it oldschool style, Bergslagsrocken -96. För att sno från kreddpajsaren Larsson: The kings of macho. Satan vad hårt. Och korkat på neandertalnivå.

För övrigt anser jag att Ed Hardy bör förstöras.

Och här är då bilden på vit makt-maten.