Middagsmassaker när jag och Jocke förbereder att blada till festivalområdet. Vi gillar, eh, vit mat? Ja, vi säger så.

Hörde just Hank von Helvete prata strunt i radion. Saknar Turbonegro, som nu ska köra vidare med ny sångare. Orimligt. Tippar återförening med Hank inom 5 år, max. Han ska bara sluta skämma ut sig med Scientologerna och sitt blöjindustriband först.

…utbrister chef Jocke när jag lite lätt, så där i förbifarten, arrangerar en bild för att visa hur hårt vi sliter på väg till Metaltown. Må så vara, men crazy train this ain’t.

Unna mig en stunds poserande!

Har precis korrekturläst Marcus Grahns lista över de 250 bästa hårdrockslåtarna – någonsin. Piratapplåd för Running Wilds tunga närvaro, men i övrigt finns där mycket som jag klassar som stark jävla tobak. Jag efterlyser mer hits mot folkgrupp och mer hets mot folklighet.

Få se om ni håller med mig när tidningen släpps.

Metaltown here we come! Som bonus trycker jag GILLA på att Madball FORTFARANDE heter Madballs i programmet. 

Får ett mail från en vän som flanerar i Gamla stan: ”Ditt folk?”

Eh. Ja, Zandra i alla fall. Bullet är mer oklart, trots att de just nu faktiskt jobbar för Aftonbladet Hårdrock!, precis som jag gör.

Vad de pysslar med? Det får du se den 30 juni när nästa nummer av Hårdrock! landar i butikerna.

Varför inte klämma in det här giget också, om du ändå är i Göteborg?

Festivalbloggen överger det stora formatet och krälar sig ner i underjorden.

Dr. Living Dead från Uppsala på Kafé 44 igår: extrema bandanas, dödskallemasker, blixtsnabba riff och superba Suicidal Tendencies-tendenser.

Tredje gången jag ser dem, alltid ett nöje. När kommer plattan?

Kolla vilken frän budgetdekor som går att styra upp med hjälp av några flyttkartonger, spraymallar och lite färg…

…samt en roddare i peruk och tajts.

Igår raljerade Andreas Carlsson, känd från musikmördarmaskinen ”Idol”, mot Aftonbladets bevakning av Sweden Rock Festival. Helt, helt, helt orimligt på så många plan att jag inte ens vet var jag ska börja.

Han saluför själlös massproducerad dynga, och vill lära oss vad rock’n’roll är? Don’t think so. Idag svarar jag honom på debattsidorna.

Andreas Carlsson – step back.

P.S.: Särskrivningen är inte mitt fel. Andreas skrev det så.

Det här fick inte plats i min intervju med Phil Anselmo. Varsågoda.

Anselmo om…

Sann lycka: Ärligt? Att göra andra lyckliga. Och jag älskar boxning, att skriva musik, kolla skräckfilmer. Jag har inte ändrat mig ett skit sedan jag var 15-16 bast.

Nästa Down-skiva: Sju låtar är klara på demostadiet. Ny platta ska vara ute under 2011. Det blir vårt äkta stuk: klassisk, doomig heavy metal med New Orleans-bluesig kvalitet.

Downs fans: De är hardcore. Det blir så när man är som jag är – oförutsägbar.

Om att vara bandets fokus: Du kan inte plocka bort någon av oss. Förringa inte att Eyehategod är ett superkultigt band. Samma med Crowbar och C.O.C..

Solokarriär:
Anselmo jobbar på musik under eget namn. Han spelar allt utom trummor, och det beskrivs som ”galet, snabbt, nästan matematiskt”.

Bakom mig är Ozzy Osbournes lyxiga backstagehäng. Glamoröst är bara förnamnet. Kolla vad kul jag har.

Nanne Grönvall är där också. Hon är lite glamorösare och har alltså lite roligare än mig. Som sig bör.

Markus Larssons kommentar: ”Sweden Rock, Melodifestivalen, same, same.”

Ja, det vet ju du, Markus.

Jag tycker till om Electric Wizard – här.

Och Overkill samt Bobby Blitz superkropp – här.