On the road again! Inte så långt, förvisso, men ändå. Jag och Patrik på väg till grillfest och Public Enemy. Rapporter följer.
Nu rullar vi mot Sthlm igen. Det jag tar med mig mest från kvällen är Maskinens onda ugglor och duons sanslösa maskinmangel. Trist att behöva blada hemåt när festen börjar komma igång på riktigt, och det känns som HULTSFRED. Fast det bästa är att vi slipper vara på plats när Hoffmaestro drar igång det brott mot mänskligheten som de kallar musik. Oh, sådana äckliga tongångar!
Maskinen! Oh, vilket party!
Maskinen har vett att använda ugglor, den mest ockulta fågeln, som scendekor. Sedan har de ett jävla ös som extra utrustning. Dissade just kollegan som spelar samtidigt på största scenen: ”Vet ni vem som är världens ensammaste människa just nu? Morrissey!” Publiken går upp i linningen av extas. Dansextravagns!
Raised Fist ångar på, publiken gillar, jag är så gott som ointresserad. Sportig metalhardcore – just say no.
Det bästa med festivaler är att du inser hur unik du är med dina tatueringar.
Samtidigt, i Österrike, spelar Clawfinger på en annan floppfestival, där 1200 av 8000 biljetter sålts. De har inga förstärkare, bara poddar och backtracks. Och ett oerhört värdigt backdrop.
Martin, Moz-fanatiker, spelar Morrissey, Morrissey och mer Morrissey på förfesten för – Morrissey. ”Vi har inte dragit några horder direkt, men festen är i hjärtat”, säger han.
Anna och Jona, festivalens enda punkare, lackade för att bilden jag tagit på dem var så ful (bläddra ner!). Så nu har de skickat nya, snyggare, mer representativa foton på sig själva.
Jag hatar mig själv för att jag använder ordet ”mys”, men sol och Dungen och sitta ner är festivalmys. Med extra flöjtsolo.