Rask och Peter i Paper är starstruck efter att ha sett Vince Clarke i Erasure. ”Han har så jävla mycket syntar!” utbrister duon glatt.
Inget regn än men det hänger i luften och är narekallt. Därav dagens outfit: kängor, linne, t-shirt från Pentagram, longsleeve, munkjacka, jeansjacka, skinnjacka. Älska lager på lager!
Se! Jag hittade en TILL hårdrockare! Bra väst, dessutom.
Är Imperial State Electric festivalens mest fashionabla och snyggaste band? Ja, det vill jag nog slå fast i bly. Delar av mitt sällskap säger att de skulle ligga med Nicke Andersson på en sekund ”om han har hatten på sig”. Jojo.
Hittar festivalens två enda punkare: Anna från Havana, och Jona från Fy Fan. Guld värt.
En ensam, peppad hårdrockare headbangar furiöst till Papers skoningslösa krautattack. Vackert.
Dagens första konsert blir Paper, som jag sett 40 000 000 000 000 ggr. Alltid lika introvert, pumpande, monoton postpunkorgasm. När de mässar ”my life is going under” smälter jag som ett litet vampyrbarn i solen.
Det orimliga musikklimatet gör att jag står och lyssnar på tre unga indiemän som pratar om att de vill se White Lies, Raised Fist, Morrissey OCH Hoffmaestro. Jag är så bortom ur led med samtiden.
En av Sveriges mer namnkunniga hipsterbloggare – som säkert vill vara anonym men vi kan kalla honom Hipster-Kristofer – tar emot mina liverapporter, om än ofrivilligt, från Hultsfred.
Han är också känd för den här debattartikeln. Och han kommer likt alla som bor i Hägersten Hood från miljöer som inte är främmande för våld. Jag har dock sett honom iklädd ljusblåa denimshorts. Hur som helst. Det här har H.K. fått veta om Hultsfredsfestivalen 2011.
Länk.
Efterhäng i Larsson/Steen-suiten. ”Paper imorgon! Varför recenserar ni inte det, små vänner?” undrar jag. Tystnad. ”Hatar ni kraut?” Tystnad. ”Jävla krauthatare.” Tystnad.
