Världens bästa nationalism
av
:++++:
The National
Scen: Orange stage, Roskilde
ROSKILDE. En kompis har en teori.
Han tror att The National har blivit favoriter hos kritiker och författare eftersom musiken passar bra att skriva till. En sorts intellektuell bakgrundsmusik.
Han gillar uppenbarligen inte bandet, men jag tänker inte argumentera emot. En annan mer vedertagen slogan, att alla är journalister idag, kan i så fall förklara att ett indieband från Cincinnati, Ohio, lyckas samla hela festivalen framför största scenen. Publiken är som Bruce Springsteens extranummer 1978 – den tar inte slut. Inte åt nåt håll.
Det är en märklig känsla att se The National uppträda under Roskildefestivalens klassiska och apelsinfärgade scenbåge. Allt talar emot bandets pessimism.
Storleken på konserten och solskenet från en enorm klar himmel borde steka sönder den mörka och inåtvända musiken. Sångaren Matt Berninger gömmer sig bakom solglasögon och mumlar som vanligt rakt ner i skorna.
Men de inleder med ”Fake empire” – ”Fake empire”! – och i kväll är moll den nya extasen.
Berninger är som alltid en sällsam syn. Det springer runt myror i hela kroppen. Mellan låtarna vankar han rastlöst omkring och sippar pissgult vin och munnen babblar oavbrutet. Resten av bandet tar sin frontman med ro och stämmer instrumenten och berättar att de har fått hänga med Kris Kristofferson och Metallica backstage och att det är awesome.
Matt Berninger liknar en ångestriden och halvpackad karaktär i en pjäs av Ingmar Bergman som för en lång monolog med sig själv. ”Vad gör jag här?” ”Hur kom jag hit?” ”Hur ska detta sluta?” ”Hur kunde min mor säga så!”
Matt Berninger ser hela tiden ut att vara på gränsen till ett nervsammanbrott. Då och då exploderar han och skriker så att saliven flyger flera meter. Efteråt ber han artigt åskådarna längst fram om ursäkt om han råkade spotta på dem.
Hur stor konserten hade kunnat bli i ett mindre rum under tak går knappt att föreställa sig. Men de sista 20 minuterna är det bästa jag sett i år. För till slut går det som för Walter White i tv-serien ”Breaking bad” – det brister för Matt Berninger, det blir kortslutning, ”zzzzzzapp”.
Han tumlar rakt ut i publiken och knuffas och snubblar och kramas, förföljd av stressade säkerhetsvakter. Han sliter i mikrofonsladden och drar ut den till bristningsgränsen. Han är så inne i musiken och konserten och sig själv att han inte märker att micken går sönder mitt i ”Mr November”.
Bandet och blåssektionen ser förvirrade ut och spelar ännu högre och kraftfullare.
Matt Berninger fortsätter att gestikulera och skrika bland tusentals händer och smartphones och flaggor. Ansiktet är förvridet. Venerna på halsen är på väg ut genom skinnet. Ingen hör vad han sjunger. Och att det inte spelar någon roll, att det faktiskt är skit fucking samma, säger en del om hur bra det är.
Jublet slår lock för öronen.
Låtarna: Fake empire, Don’t swallow the cap, Bloodbuzz Ohio, Mistaken for strangers, Sea of love, I should live in salt, Afraid of everyone, Coversation 16, Squalor Victoria, I need my girl, This is the last time, Abel, Slow show, Sorrow, Apartment story, Graceless, England, Mr. November, Terrible love
