Första eftermiddagen i Slottskogen, Göteborg.

Panda Bear, som egentligen heter Noah Lennox och är en av de mest tongivande ljudarkitekterna i Animal Collective, var som en elak och rolig parodi på indiepop.

Han stod i t-shirt och byxor och gitarr bakom några maskiner och levererade störande ljud och enerverande loopar och långa ”aaaaaaaaaaaaaaaahhh” till en publik med händerna bakom ryggen och en bekymrad rynka i pannan.

Om någon hade ritat en tankebubbla som bubblade upp från kidsens och farbrödernas huvuden skulle det stått så här:

”Det här är så konstigt och obegripligt och poänglöst att det MÅSTE vara bra.”

Själv gick jag.

På en annan scen uppträdde nämligen Rango i färgglada plymer och snäckskal runt höften. Det var afropop från Kairo med stil, hypnotiskt sväng och voodoo.

Paul Wellers konsert var emellertid så kass att jag inte orkar tänka på att jag måste recensera modtjafset i morgondagens tidning.

Ibland kan verkligen rockmusik vara det tråkigaste som finns.

Wu-Tang Clan stod nyligen och skrek att ingen ska fucka med dem, men vad är poängen med den gruppen när Method Man saknas på scen? Då finns det ju inget att fucka med.

Beach House?

Gruppen kan fortfarande sammanfattas med tre ord:

Drömskt. Fluffigt. Pitchfork.

Glöm inte att krama varandra i skogen.

/Markus Larsson

N.E.R.D. ställde in och Johnossi fick ersätta dem på Storsjöyrans största scen. 

Men det hade förmodligen inte blivit bättre om Pharrell Williams släpat sig till Östersunds centrala torg. 

Duon från Stockholm, denna märkliga blandning av The White Stripes och ett melodiöst britpopband, gick upp och dödade. 

Med en power och intensitet som jag inte sett på många år. 

Om de fortsätter i samma stil får festivalerna hädanefter vänja sig med att Johnossi uppträder på största scenen. 

Igår kändes ”What’s the point”  som ”Paradise city”. Minst. 

Och när samma låt spelades på den obligatoriska efterfesten flög folk in i bord och stolar och, ja, upp i taket. 

”What’s the point” var inte precis den enda låten under efterfesten – ingen festival har bättre eftersväng än Storsjöyran – som rev inredningen. 

Jag insåg än en gång att ”Kids” med MGMT måste vara en av 2000-talets bästa poplåtar. 

Och när Hellströms ”Ramlar” brakade loss ryckte folk tag i mig och skrek

– Var är Per Bjurman?

– Han är i New York, svarade jag. 

– Men han ska ju stå där nu, sa de och pekade på ett bord. 

Jo tack. Jag vet. 

Under samma efterfest fick Norman Blake – den gamle jingle-jangle-gubben från Teenage Fanclub – tonårsdansa med en ung blondin till Meat Loafs ”Dead ringer for love”. 

Under tiden stod resten av bandet i bakgrunden, inklusive Gerard Love, och flinade. 

I och med det har jag sett allt. 

Lite senare på morgonen stod jag plötsligt och skrek ”hey, ho, let’s go” till Ramones ”Blitzkrieg bop” med samme Norman Blake. 

Bara i Östersund, barn, bara i Östersund. 

/ Markus Larsson

Yrans största utländska namn, hiphopgruppen N.E.R.D., har ställt in kvällens spelning. 

Tydligen har Pharrell Williams problem med halsen. 

De ersätts av Johnossi. 

Vilket innebär att det svenska indiepopbandet kommer få spela på sin största festivalscen hittills i hjärtat av Östersund. 

Jämtarna verkar dock ta beskedet med jämnmod. 

De flesta som går förbi skyltarna som meddelar nyheten muttrar:

– Nörd? Vilka är det?

Eller: 

– Nörd? Ja, det var ju verkligen en nyhet. 

Eller: 

– Jahapp?

Jag misstänker att Pharrell Williams knappast är det största dragplåstret i Jämtland. Europe, däremot. I går kändes det som att hela stan ville se och skråla med i ”The final countdown”. Allt kändes väldigt 1986. 

Vad mer har hänt? 

Jo, när jag checkade in på hotellet i går och gick och käkade i restaurangen hörde jag plötsligt en artig stämma vid potatissalladen. 

Det var Gerard Love. 

Ni vet, rösten och profilen från Teenage Fanclub. 

Jag har inte blivit lika starstruck sen jag såg Pontus & Amerikanerna på Malmia i Kiruna, 1989. 

Herregud, jag var helt plötsligt omgiven av ett av världens bästa band som försynt småpratade om lax och anjovis och sill. 

Bland det största jag varit med om. 

Så cool är jag.

Men man återkommer ju ständigt till Teenage Fanclub och gruppens himmelska melodier. Och varje gång inser man att man inte behöver nåt annat.

Jämfört med The Fannies är alla andra löjliga posörer.  

Den som påstår nåt annat gillar inte musik. 

Vad mer?

Det regnar i Östersund. 

Ibland så mycket att dropparna verkar komma underifrån. Hipp, hipp, hurra. 

Och just då får man ett sms från den legendariske rockjournalisten Håkan Steen som just nu äter och dricker gott i norra Italien. 

Själv får man ta på sig regnjackan, dra ner kapuschongen över fejset och lomma iväg till Marit Bergman…

Later. 

(Jag vet att fotot ovanför är på sniskan. Men jag förstår inte riktigt hur jag ska vrida den rätt. But you get the idea.)

/Markus Larsson

. Madge avslutar med en lång och fantastisk mördarversion av Give it to me. Game over. Det är slut.

Ray of light. Öronbedövande.

. Madge följer upp med två technoexplosiva versioner av Frozen och Open your heart.

Förlåt, men det makalösa infernot Like a prayer är ännu starkare. Nu börjar det brinna på allvar.

4 minutes verkar bli kvällens höjdpunkt. Basen är så tung att det känns som att man ramlar runt inuti en gigantisk torktumlare.

Evita-låten You must love me…snark. Och snark igen. Och en tredje gång.

. Och Madge har behållit fjolårets onödigaste segment. Det när en rumänsk folkorkestar fiestar runt och förstör la isla bonita.