Mattias Kling skriver om hårdrock och relaterat i Aftonbladet sedan 2002. Här samlas tyckande, trams, tävlingar och textsjok i en skön blandning som uppdateras när andan faller på, men som aldrig står stilla.
”Fuel” följer och inleds med eldpelare som är hetare än habanerochili. Snyggt.
Ta mig tusan, vilken smakstart! Metallica laddar upp med ”Battery” som första låt och går sedan raskt över i ”Creeping death”. Fuck yeah!
Det skulle ju ha varit en bild till det tidigare inlägget också. Den kommer här.
Downtown Hultsfred strax före åtta på morgonen. Med tanke på Anthrax sorgliga avhopp blev det sovmorgon, men ändå är jag vaken. Varför? Ja, tragiskt är det. Kan helt enkelt inte sova.
Först ut på schemat för mig i alla fall blir Lamb Of God vid kvart i tre. Faktiskt, tillsammans med Mastodon, ett av de band jag mest ser fram emot i dag. Missförstå mig nu rätt. Älskar Metallica och det lär bli mäktigt i natt, men då jag redan har sett dem tre gånger bara i år så har jag svårt att bli helt till mig i trasorna. Om de nu inte kör ”Dyers eve”. Då dör jag en smula.
Har du biljett till Sonisphere? Och känner för att skaka tass med Brann Dailor, Ben Kellhier, Troy Sanders och Brent Hines?
Grattis. Malin Persson på Warner Music kan se till att just du kan få göra det.
Men det är brådis. Festivalen hålls i morgon och senast i eftermiddag (fredag) vill hon veta om du är sugen på att hänga lite med Mastodon backstage. Dessutom har jag en bestämd känsla av att i alla fall en ännu lyckligare kommer gå hem med ett signerat vinylexemplar av bandets senaste fullträff ”Crack the skye” under armen.
Allt du behöver göra för att delta är att mejla malin.persson@warnermusic.com senast i eftermiddag och uppge namn och mobilnummer så hon kan få tag på dig.
Kör hårt. Och lycka till.
Sonisphere är nu bara två dagar borta, och vad bättre då än att sparka igång en liten tävling igen?
Vännerna på Universal Merchandise har plockat ihop ett paket bestående av två vanliga t-shirts (”Alien birth” och ”Skull explosion”) samt plussat på med en cool ”Master of puppets”-tisha i en ännu coolare, och så klart limiterad, plåtlåda.
En vinnare kammar hem alla tre priserna, och för att delta skulle jag veta vilket år och datum bandets basist Cliff Burton avled.
Supersoft, va?
Maila då in svar, namn, adress samt storlek på tröjorna (S–XL finns) till mattias.kling@aftonbladet.se senast fredagen den 17 juli. Märk mejlet ”Metallica-tävling” så blir det lättare att sortera inboxen.
Hit the lights!
Beklagar dröjsmålet, men är det semester så ska det ju inte sittas med näsan i datorn hela tiden heller.
Men en slumpvis dragning bland alla inskickade tävlingssvar ger följande lyckliga vinnare.
• 1:a pris (dvd, signerat Satyricon-album samt The Cult-singel): Mattias Andersson, Skärholmen.
• 2:a pris (singnerad ”The age of Nero” samt The Cult-vinyl: Tova Lindgren, Hovmantorp.
• 3-4:e pris (limiterad The Cult-singel): Mikael Johansson, Hovdal, samt Peter Josefsson, Stockholm.
Grattis till er alla. Ni får vänta lite på godiset bara, då jag befinner mig i Småland och prylarna ligger i Stockholm och väntar.
För att komma till Kilafors måste man passera gula grusvägsskyltar med antipolisiära namn av typen Avskaksvägen. Man närmar sig när asfalten blir hålig och granarna större. Man är framme när asfalten upphört och gran är allt som finns.
Och där står Testament.
Jag giller’t, som vi skulle ha sagt i min timida, trygga Värmlandsskog.
Nu är vi inte i min timida, trygga Värmlandsskog, vi är i en svart, nihilistisk Hälsingeskog, den är djup och brutal och jag tänker en del på Fukten.
För en husägare finns inget större skräckämne än Fukten. Den ska ha sin versal i början, det är så mäktig den är. Man skulle kunna göra thrillers om den.
Man tror man köper sig frihet och trädgårdslugn när man köper en låt säga åretruntsommarstuga vid en sjö i en trygg, timid Värmlandsskog, men det gör man inte; man köper en latent fuktskada, en vånda för den stora katastrofen, för den slutliga striden mot Fukten.
Kunde all fukt på jorden förintas skulle jag göra det, utan konsekvensanalys.
(Klimathotet.)
Jag står på Rockweekend i Kilafors och tänker på det här, för att jag redan i incheckningskön känner mig som den stora katastrofen. Hela jag är en fuktskada. För varje minut sprids fukten vidare över min kropp, blir mer ohanterbar, oregerlig, irreparabel. Jag är ett förkroppsligat renoveringsbehov. Vore jag ett hus skulle min ägare ligga sömnlös.
Det är komplett vidrighet, leran är som kvicksand.
Det kanske bara är jag, men jag tror inte att det bara är jag.
Det här vädret, det gör att det känns lite hemskt att vara på Rockweekend, när det skulle ha kunnat kännas lite fantastiskt.
Jag orkar inte ens visualisera hur fint det hade varit i Peace & Love-solsken och Arvikavärme. Området är minimalt. Scenerna står bredvid varandra, hundra meter från tältcampingen, och lämnar bara fem minuters paus mellan banden. De som ej är i tjänst och/eller bilburna har fått lyxbarhäng i mitten. Det är behändigt, välvilligt och – som det tröstande skriks från sidlinjen på barnfotbollsmatcher – bra tänkt.
I går var det nattstafett av Testament, Dark Funeral, WASP och DAD. I kväll är det samma ställ med Mustasch, Arch Enemy, UDO, Paradise Lost och Chickenfoot, medan lördagen maxas av Queensrÿche, Edguy, Dimmu Borgir och Napalm Death.
Det ska regna hela tiden.
Om inget görs, alltså, om klimathotet inte skyndar sig.
Jag slänger min tomma vattenflaska rätt i gruset, på osorterat vis.
Man gör vad man kan.
En styck lerpöl vid incheckningen.
Hygglige Johnny Hagel på Roadrunner Sweden tog ett varv på kontoret och skickade över lite saker som du självklart vill vinna.
• 1:a pris: En styck ”Roadrunner united” (dubbel-dvd), ett signerat exemplar av Satyricons senaste album ”The age of Nero” samt en strikt begränsad utgåva av The Cult-singeln ”Dirty little rockstar” (rosa vinyl!)
• 2:a pris: Ett signerat Satyricon-album samt en The Cult-singel.
• 3–4:e pris: The Cult-singel.
Mäktigt, va?
Allt du behöver göra för att vinna är att skicka ett mejl döpt ”Roadrunner-tävling” till mattias.kling@aftonbladet.se senast fredag 10/7 (vid midnatt till lördag stänger jag skiten) och svara på frågan ”Vad kallas seriefiguren Roadrunner på svenska?” Glöm inte att uppge namn och adress.
Hit the lights!
Fast egentligen var det ju inte sinneslöa läsare jag skulle skriva om.
Snarare om ett gitarrljud som ljuder tjockare än tre överstyrda Rickenbackerbasar. Om en tonkonst som så effektivt möblerar om bland inälvorna att ändtarmen efter bara några få ackord kopplas till magsäcken och tjocktarmen utan att man ens märker det byter plats med livremmen.
Ja. Jag har varit och sett Neurosis på Debaser Medis.
Under ett samtal med lill-Henke utanför slog det mig att det var tio år sedan jag sist såg gruppen (då tillsammans med Today Is The Day och VoiVod på Klubben) men om jag verkligen kände efter var den fysiska upplevelsen Oaklandensemblen då bjöd alltjämt lika närvarande.
Och tro fan inte att det har blivit desto mindre omtumlande på detta decennium.
Gruppen är en mästare på att förvandla sin bombastiska dystopi till toner som verkligen gör saker med en. Det krävs knappt två plektrumslag från Steve Von Till för att den delikata Palak Korma-middagen från Shanti Soft Corner – ett stort tips för de som önskar mer av det indiska köket än curryrätter som smakar likadant vad man än beställer – börjar röra sig åt två kroppsöppningar samtidigt. Exakt så genomträngande är de gruvsvarta noter som kastas ut från scenen medan Josh Grahams projektioner garanterar en perfekt visuell fond. Det är brinnande häxor, springande vargar, psykedeliska mönster, explosioner, blixtar och annat vackert.
Bandet säger inte hej när det går på scenen. Yttrar inte ett ord när det lämnar den eller däremellan. Det är bara mörker, elände, känslor och samplingar som träffar dig likt en slaktmask upp i tvåan.
Så jävla perfekt. Så jävla berörande.
Utan att du behöver göra mer än att stå där och känna tarmarna lämna kroppen.