Har precis gästat Jonas och Antonia här i Banditstudion som ligger precis bredvid festivalområdet. Kan väl inte påstå att jag lyckades presentera några världsomvälvande sanningar, men det funkade. Pratade om banden på West Coast Riot och festivalminnen i allmänhet. Missade du det? Inget att gråta över, så bra var det inte. 

Akustisk extranummerinledning? Jomenvisst. 

Men gosse, vilket tryck det är. ”Long forgotten sons” får golvet att gunga och taket att bågna. 

Kvart över tio är Rise Against då igång med ”Collapse (Post-Amerika)”, en låt som följs upp av ”State of the union”. Hmmm. Så långt en repertoar som liknar den bandet brukar framföra. Trodde att de skulle ta tillfället i akt att bjuda 420 hardcorefans på mer oväntat godis.

…och precis som jag trodde. Vid nio går i stället förbandet Misconduct på scen. Bra skit, men jag känner att jag gör mig bättre någon annan stans. Så jag tar folkskyggheten i hand och retirerar till hotellet en stund. Återkommer om någon timme!

Stadig kö utanför Sticky Fingers 20 minuter innan Rise Against ska stå på scen. Något säger mig att den aviserade konsertstarten klockan nio inte riktigt kommer hålla. 

”Mr Brownstone” och ”It’s so easy” till trots – oj, vad det är många som går.

”Welcome to the jungle” nu. Men usch. Rösten Rose är inte i form. Snacka om forcerat försök till leverans. Men, trots avhoppen i väntan, festivalens största publik. Det är riktigt trångt, ända till matförsäljarna här på vänster sida.

Dryga 50 minuter efter utsatt tid är då Guns N’ Roses på tid. Många i publiken tröttnade på väntetiden, men det är tjockt i alla fall. Låter? Nja. Så långt.

35 minuter efter utsatt tid är Guns N’ Roses ännu inte på scen. Enligt uppgift så anlände de till festivalen runt halv tolv. Tankarna går till kollega Markus Larsson, som ska skriva recension. Tro mig, han kommer att få in den till tidningen. Och det bevisar vilket proffs han är.