Hultsfred, gamle vän. I just den där  lergropen hamnade jag när Morrissey spelade på Hawaii-scenen (nu GRÖNA scenen) senast. Stället är ju värsta Madeleine-kakan, full av minnen. Nås av nyheten att Morrissey ställt in i Helsingborg pga regn. Vi håller tummarna inför lördagens spelning här. Peter, Bjorn and John har dock ställt in konserten idag pga sjukdom.

”Oh mama, I wanna go surfing!” The Drums depressiva Kalifornien-pop känns aningen malplacerad i Hultsfreds regnskurar. De kör sina gamla hits, nya singeln ”Money” och publiken gör det bästa av situationen – dansar järnet. Jag tycker det är värt att bli blöt.

”Melissa Horn, är inte det ett berg?” Konversation vid frukosten med bloggens punkfantom. Melissa har fått den otacksamma uppgiften att dra igång festivalen på Pampas (förlåt, BLÅ scenen) i lätt regn och med finstämd musik. Publiken är ändå oväntat stor med tanke på läget. Winnerbäck-fansen är trogna.

Movits! Skönt att höra lite norrländsk dialekt.

Adam Tensta. Skönt att höra lite bra hiphop med tung bas.

Största publiken? Maskinen nere i Dalen.

Hans glöd är den största i Sverige?

Så många gånger jag sett Håkan Hellström. Gud förbjude om man någonsin blir trött på det. Igår i Putte i parken blixtrade han till i ”Kärlek är ett brev skickat tusen gånger”. Texten kändes ovanligt rå.

Annars är ju min favorit från senaste skivan denna. Lantisar of the world unite.

Ola Salo i svarta vingar. Jag dör.

Tänker alltid att jag är trött på The Ark. Att jag fått nog. Att jag sett dem för många gånger.

Sen kommer Ola Salo ut på scenen och naglar fast en. Maken till scenperson har Sverige sällan sett. Minns att jag intervjuade bandet nere i Malmö för Kamratposten (länge, länge sen – Jura- eller Krita-tid?) och för första gången förstod hur folk kan ge upp allt för en karismatisk sektledare. Det var två fängslande intervjutimmar.

Jag hade väl tur som mötte Ola – och inte Charles Manson. Charles sjunger ju dessutom sämre.

Se The Arks sista konserter i sommar. Det kommer vara värt det.

Vilken blev då The Arks allra bästa låt genom tiderna?

Jag lägger min röst på den här.

Snyggaste j-a backdropen.

Manic Street Preachers var det första bandet i mitt liv jag verkligen älskade. Besinningslöst. Mitt hjärta ömmar fortfarande för dem. Senaste skivan, ”Postcards from a young man”, var riktigt bra.

I Karlskoga är förutsättningarna inte de bästa. Den unga publiken vill se ungdomar – inte ett gäng gubbs från Wales som sjunger politiska hymner. Det duggregnar.

Ibland blixtrar det till. Men ofta känns det mest trött. Ännu en dag på jobbet liksom.

Kan ju inte riktigt jämföras med när jag såg dem på ett fullsatt Wembley Arena 1998.

Nicky ler!

I know I believe in nothing but it is my nothing.

Höjdskräck på Putte i parken i Karlskoga. Jag mår seriöst illa. Kan även bero på den flera timmar långa ”Den långa  färden”-resan hit (tack SJ). Sjukt trevlig liten festival i alla fall. Har hunnit se Veronica Maggio och Dead by April (se bilden).

Hejdå, gamla pingpong-hippies.

Hejdå mankinis och nakna danskar.

Sista festivaldagen har alltid något sorgligt över sig. Igår mer så efter det tragiska dödsfallet.

I musikväg var Roskilde ganska tunt i år. De stora utropstecknen saknades. Igår kollade vi in Surfer Blood, coola Janelle Monae, Big Boi, Kings of Leon och Timbuktu.

Man kan säga vad man vill om hur trååååkiga Kings of Leon är, men allsången på ”Sex on fire” blev mäktig.

Arctic Monkeys. Minns att jag såg dem på lilla Kägelbanan i Stockholm en gång i tiden. Då tyckte jag om dem. Nu fyller de Orangea scenen. Det är proffsigt. Jag är uttråkad.

Försökte ta mig in i ett knökfullt tält där James Blake spelade. Sjukt bra.

Exit solsken, enter blixt och dunder. Ovädret for in över Roskilde.

Skyfallet försvann lika plötsligt som det kom. Nån kände väl på sig att Julian Casablancas inte ville bli blöt.

The Strokes var heta, tunga, men lite loja. Att Julian pratade danska och berättade om sin danska mormor och morfar hjälpte upp stämningen en aning.

– Ni har ju claimat Lars Ulrich. Claima mig i stället!

Lykke Li avslutade kvällen. Mycket, mycket fint.

Mannen i baren med den lustiga hatten ropar: Kom närmare!

– Aldrig i livet. Jag vågar inte! svarar jag.

Danskarna är så orimligt, omotiverat glada.

Vår utsikt på OFWGKT. Tyler satt i rullstol och ropade ”penis”. Som man gör.

Biebers fans är överallt.

Jag försöker ta nån slags byline-bild på Nina. I bakgrunden den orimliga mängden folk som kommit för att se Kaizers Orchestra. De är norrmän, men sjunger på danska? Eller? Fattade verkligen ingenting.

Roskilde-sol, varmt och klibbigt. Ändå – härlig festivallera.