James Blake.

Köer. trafikkaos, turbomiddag i Haga, en språngtur med fullpackad ryggsäck in på festivalområdet, en taxiresa, en stressad promenad på tre kilometer – att sen få en av de sista platserna för att sätta sig i Annedalskyrkan och lyssna på James Blake… Jag lovar, ett tag trodde jag att hans suggestiva musik skulle få Satan eller Jesus att plötsligt kliva upp ur kyrkokoret och kräva underkastelse.

Men. Så blev det inte.

Det blev en mycket fin konsert i alla fall.

LOW inledde också vackert, men kanske aningen oinspirerat.

James Blake möttes av ett öronbedövande jubel – ca 70 procent ”glada att se dig” och 30 procent ”hurra, jag överlevde Stay out wests hittills värsta kö”.

Sen blev det fortsatt fest för vissa – Warpaint och nån Timbuktu-fest – själv drog jag till nån pub i Haga där Galenskaparna och /eller After Shave hängde.

Bara i Göteborg.

LOW och den vackra kyrkan.

Arctic Monkeys. Minns att jag såg dem på lilla Kägelbanan i Stockholm en gång i tiden. Då tyckte jag om dem. Nu fyller de Orangea scenen. Det är proffsigt. Jag är uttråkad.

Försökte ta mig in i ett knökfullt tält där James Blake spelade. Sjukt bra.

Exit solsken, enter blixt och dunder. Ovädret for in över Roskilde.

Skyfallet försvann lika plötsligt som det kom. Nån kände väl på sig att Julian Casablancas inte ville bli blöt.

The Strokes var heta, tunga, men lite loja. Att Julian pratade danska och berättade om sin danska mormor och morfar hjälpte upp stämningen en aning.

– Ni har ju claimat Lars Ulrich. Claima mig i stället!

Lykke Li avslutade kvällen. Mycket, mycket fint.