Foto: Christoffer Röstlund Jonsson

15 000 tyska hårdrockare går bananer.

Hettan är tryckande och publiken överröstar bandet i ”The wicker man”.

Bizarro world, som om hela världen ÄR metal.

/Christoffer

Foto: Christoffer Röstlund Jonsson

Turnépremiär i Frankfurt. Jag körde en blixtkrigintervju med bandet 10 min innan de gick på.

Publikens jubel är örobedövande. Min gåshud på ”2 minutes to midnight” är som Mount Everest.

Imorgon sätter Marcus Grahn plus i papperstidningen.

Nu super vi. Up the Irons!

/Christoffer

RIP Gil Scott-Heron.

Min favorit:

Kolla på bilderna ovan.

Fatta sedan att denna man kommer vandra på Göteborgs fabriksgator i augusti (nåja). Way Out West släppte i dag sommarens roligaste överraskning (efter Kanye West) – att Prince är bokad.

Förra året valde jag Jay-Z och Peace & love före Prince och Roskildefestivalen, vilket jag delvis ångrade efter Per Magnussons recension. Nu verkar festivalgudarna ge mig en ny chans.

– Seriös fråga: Har Prince lämnat något som helst musikaliskt avtryck de senaste… 15 åren? frågade festivalbloggkollega Röstlund efter beskedet.

Ska jag vara helt ärlig blir svaret: ??? (frågetecken, frågetecken, frågetecken)

2004 stal han dock all uppmärksamhet från en stackars död person (George Harrison) på ett helt underbart sätt.

Hur många gånger har jag och Nina sett Glasvegas nu? Tre miljarders triljarder gånger. Roskilde, Way Out West, Debban, Kägelbanan…

De är ju alltid bra. Men ikväll på ocharmiga Annexet…? Nja. James Allan var lite ofokuserad, tappade text, röst och tog av sig solglasögonen ganska tidigt (vilket enligt erfarenhet tyder på visst alkoholintag?).

Samtidigt lyste den vanliga intensiteten till ibland. När James ironiskt svarade på kritiken – ”vissa påstår att vi inte är ett arbetarklassband längre…” När det spelade nya livefavoriten ”Euphoria, Take my hand”. Och när James förklarade sin stolthet över att ha skrivit ”Lots sometimes”.

Jag förstår honom. ”Lots sometimes” räddade kvällen för mig. Så hjärtskärande.

Vad jag gjorde i onsdags?

Jo, hängde med synthluggar, hängslen och medieprofiler på Debaser Medis när Nitzer Ebb joinade Die Krupps för lite Mittwoche-mys.

Tyskland – England: 0-1.

Die Krupps var inte min kopp te, trots stenansiktet och kamreren (jo, på riktigt) Ralf Dörper vid synthen. Nitzer Ebb levererade dock hits och kanske världens coolaste trummis.

Även folk med bättre synthkoll än jag verkar inne på samma linje.

Den här fantastiska kvinnan har börjat twittra. Under senare år har Nancy Sinatra (oh ja, Franks dotter) haft en speciell relation till Morrissey, de har bott grannar i Los Angeles, blivit goda vänner och hon har spelat in hans låt ”Let me kiss you”.

När jag berättade att Nancy börjat följa mig på Twitter (hon har som strategi att följa typ alla som följer henne) utbrast min kollega och vän Martin ”jag slutade med Twitter redan 2007” Söderström: ”Det här är ju HUR STORT SOM HELST!!!”

Eftersom Martin är ett av världens största Morrissey-fans ville han att jag skulle fråga Nancy om hennes uttalande om att Moz är ”a great hugger”. Jag frågade alltså när hon senast kramat Morrissey. Några timmar senare kom svaret.

Nu sitter jag här med ett lyckligt stalker-leende på munnen.

Kan bara jämföra känslan med när jag fick ett Direct Message från Slash.

Varför sluta konserthänga bort depp-vintern när man väl börjat..?

Hängde med tre miljarder skivsamlare och musikjournalister (+Sofia och Kalle) på Teenage Fanclub på Debaser Medis igår. Mycket trevlig kväll. Att gå på en Teenage Fanclub-konsert är som att bädda ned sig med lite varm glögg, en bra bok och en god vän så här i vintermörkret. Värmande.

Har haft en ologisk beef med bandet sedan 90-talet när mitt tonåriga jag skulle åka till festivalen Lollipop på Lida utanför Stockholm för att se Manic Street Preachers (som jag var besatt av på det där intensiva sättet man nästan bara kan vara i just den åldern). Manics ställde in i sista stund. Teenage Fanclub ersatte. Jag var totalt knäckt. Minns att jag såg Bob Dylan och Johnny Cash med mörkt hjärta. I dag vill jag bara säga till mitt tonåriga jag: ”Skärp dig”.

Lite av Lill Lindfors ”Du är den ende”. Ganska naturligt när man tänker efter.

Fantastiska Titiyo hyllade avlidne musikjournalisten Lennart Persson med en magisk version av ”It’s all over now, baby blue”. Tydligen en låt han älskade. Mycket fint.