Hur många gånger har jag och Nina sett Glasvegas nu? Tre miljarders triljarder gånger. Roskilde, Way Out West, Debban, Kägelbanan…

De är ju alltid bra. Men ikväll på ocharmiga Annexet…? Nja. James Allan var lite ofokuserad, tappade text, röst och tog av sig solglasögonen ganska tidigt (vilket enligt erfarenhet tyder på visst alkoholintag?).

Samtidigt lyste den vanliga intensiteten till ibland. När James ironiskt svarade på kritiken – ”vissa påstår att vi inte är ett arbetarklassband längre…” När det spelade nya livefavoriten ”Euphoria, Take my hand”. Och när James förklarade sin stolthet över att ha skrivit ”Lots sometimes”.

Jag förstår honom. ”Lots sometimes” räddade kvällen för mig. Så hjärtskärande.

Rab Allan påstod i en intervju för SVT:s Hype att han och James skulle ta två veckors semester i Stockholm i oktober. Så var är ni? Hallå? James lilla försvinnande kanske kom i vägen…

Tröstar mig genom att samla ihop extramaterial från sommaren – sådant som inte hanns med i hetsen. Nu sitter man och huttrar och smygdricker glögg två månader innan det är ok – och drömmer sig tillbaka till heta, magiska Roskilde.

Glasvegas körde också världens bästa låt – Ronettes ”Be my baby” (please, läs Fredrik Strages bok ”Strage txt” och hans artikel om Phil Spector) – men då blev jag tydligen så förhäxad att jag glömde att ställa in skärpan på kameran. Blunda och lyssna.