Inlägg av Sandra Wejbro

Nöjesredaktör, tv- och filmnörd, musik- och festivalidiot.

This is Herrljunga

av Sandra Wejbro

herrljunga.jpg

Det är ändå fint på något sätt. Alla dessa svenska städer som bara finns där ute – utan att man någonsin besökt dem. Idag hamnade vi dock av olika anledningar i Herrljunga. Där fanns en tågstation med överfulla sopkorgar och vi fick se vårt livs första Partille-Jonna: en tjej med fem hårsnoddar runt varje ben (ska tvinga Nina att lägga upp en bild sen).

Say Hello, Wave Goodbye

av Sandra Wejbro

marit.jpg

Den som väntar på något gott, och väntar och väntar… Men först Marit Bergman som gjort årets Pride-låt. Hon körde hitkavalkad och tog upp Titiyo på scenen – alltid sjukt snyggt klädd och vacker – för att sjunga duetten ”300 slow days in a row”. Alltså, jag blir alltid lite knäsvag av Titiyos röst, hon har det där lilla unika som särskiljer en vanlig sångerska från en musikalisk konstnär. ”Bästa publiken jag haft på flera år” var Marits betyg till Pride.

marit2.jpg

Vid ett tillfälle avbröt sig Marit mitt i en låt. Någon i publiken hade fallit ihop och behövde sjukvårdare. ”Schysst. Så här hade inte U2 gjort” sa en kille bredvid mig i publiken. Nja, jag vet inte hur bra slipning Bono har i de där gamla färgade glasögonen? Märkligaste presentatören: Stefan Sauk. Motivering: ”Han förkroppsligar årets tema: hetero”. Hm. Han var jätteglad över att få vara där, men skulle inte komma ut, höhö, nu kommer nästa artist – Linda Lampenius. Polka, elfiol och ett jobbigt musikalnummer med Lady of the Lake Nina Söderqvist. Jag var nära att ge upp… Men sen…

marc.jpg

Marc Almond intar en helt tom scen med en röd handduk och mikrofonen som enda sällskap. Skivan med bakgrundsmusiken är kanske lite väl fyrkantig och stompig, men rösten är lika ren, klar, stark och vacker som någonsin. När ”Bedsitter” pumpade ut över området var det fler än Fredrik Strage som hade svårt att hålla fossingarna stilla.

Dancing laughing
Drinking loving
And now I’m all alone
In bedsit land
My only home
marcskor.jpg
Snygga skor också – så klart. 
Men Marc, lite väl kort konsert, eller hur? Och lite väl mycket lekledare när du avslutade med dina två största Soft Cell-hits: Tainted love och Say Hello, Wave Goodbye? Ah well.

Busy lördag

av Sandra Wejbro

pride.jpg

Semesterläget på… Men ikväll blir det lite Marc Almond i Pride Park innan färden återigen bär till grönskan och vilan. Pridefestivalen är ju alltid en av årets trevligaste festivaler, med artister och band som inga andra bjuder in. Förra året upplevde jag schlagerkvällen för första (och kanske sista) gången med artister som Dana International och Lotta Engberg och återupplevde 90-talsjucket tillsammans med Right Said Fred (”Deeply dippy” – minns ni den?). I år spelade bland annat Petter på 90-talskvällen. Undrar hur det känns för honom att dras in i samma fålla som Pandora, Eiffel 66 och Basic Element? 

Marc Almond är en herre som jag följt länge – utan att någonsin ha sett live. ”Say Hello, Wave Goodbye” snurrar fortfarande i playlisten på min iPhone och jag älskar självbiografin ”Tainted life” (vem har lånat den? snott den?). 2004 var han med om en allvarlig mc-olycka, återhämtade sig fysiskt men har lidit av posttraumatisk stress. Sedan dess har han bland annat släppt en fantastisk skiva med covers – Stardom road, men säger nu att hans sista egenförfattade skiva kommer 2010. Dessutom kommer jag alltid vara tacksam för att han ledde mig till Gene Pitney. ”Nu” – och .

Samtidigt – i andra delar av världen…. Field Day Festival i London visar upp en sjukt bra lineup (varför kan man inte vara på två platser samtidigt?). Och mina kära vänner Johan och Martin följer U2 tätt i spåren borta i Göteborg. Nästa helg blir det min tur – två dagar på Ullevi tillsammans med självaste Madonna! Sen lite Gbg-häng och Way Out West. Sugen på att guida några festivalbloggare genom west coast-djungeln? Hojta.

 

ps. Firade verkligen U2 med strippor i natt som vissa uppgifter säger? Bisarrt sunkigt i så fall. Grabbigheten ringde och ville ha sin kvinnosyn tillbaka. ds

Sad day for Smauland

av Sandra Wejbro

Bild 13.png

Vaknade upp ur semesterslummern till nyheten att kära gamla Hultsfredsfestivalen är i djupare scheisse än någonsin. Det snackas till och med om att det är slut på festen. Med tanke på hur bygden sluter upp kring sin festival (och kidsen som trots allt fortsätter komma och härja på campingen) har jag svårt att tro att det är helt finito. Men samma ensamma kung på svenska festivalscenen blir den nog aldrig igen – vilket Markus Larsson skriver i sin krönika.

Efter många kalla, regniga, soliga, leriga, dammiga somrar i den småländska myllan kommer Hultsfred alltid ha en liten plats i mitt hjärta. Många risiga konserter (läs: Ozzy intrasslad i mikrofonsladden och ylande), många fantastiska (Håkan, Broder Daniel), många märkliga efterfester (varför kom jag hem senast med ”arappapappapapapapapapa” ljudande i huvudet?).

Vi får se om man får se solen gå ned över Hulingen även nästa år. Eller om det helt enkelt börjar bli dags att ägna sina somrar åt sånt som riktiga vuxna tycks gilla?

Plocka fram jazzhänderna

av Sandra Wejbro

jazz.jpg

Ni har väl inte missat Jazzfestivalen som pågår på Skeppsholmen i Stockholm just nu? Håkan Steen hyllade gårdagens gubbkväll med Allen Toussaint och Dr John. Det lunkar på i några dagar nu innan kvinnorna tar över – Titiyo och Estelle på lördag, Pauline, Joss Stone och Erykah Badu på söndag. Jag kommer definitivt satsa på ett besök i helgen. Samtidigt som Metallica manglar på som mest där nere i Småland.

Sen blir det semester…

Taggar erykah badu

It’s Britney bitch

av Sandra Wejbro

brit800.jpg

Skitsunkig rubbe, I know. Detoxar från Hultsfred och Roskilde genom att se Britney Spears uppträda tillsammans med gycklare och kortväxta människor i Globen. Känns fint. För att citera The Smiths: ”Call me morbid, call me pale. I’ve spent six years on your trail”. Det känns som det i alla fall. Under hela mitt liv som nöjesjournalist har jag följt henne, på ett eller annat sätt. Jag älskar fortfarande ”Baby one more time”. Men tyvärr spelar hon tydligen inte min favoritlåt från senaste skivan – vackra ”Unusual you”.

Elektrisk Thåström

av Sandra Wejbro

thastrom.jpg

Årets Hultsfredsfestival (de går back, men sålde trots allt 23 000 biljetter nånting och ska vänta med att räkna ihop allt till efter Sonisphere-festivalen 18 juli) avslutades i Thåströms mörker. Han kom till Småland med en av sina vackraste skivor i bagaget och cirklade runt på scenen som världens mest intensiva 52-åring. Vi fick höra gamla favoriter som ”Die Mauer” och ”Fanfanfan”, men jag blev också glad över nya låtar som ”Kort biografi med litet testamente” och ”Långt bort” (yes, är en sucker för nostalgi, melankoli, hela ”På spaning efter den tid som flytt”-grejen). Dessutom en duett med Anna Ternheim i ”Kärlek är för dom”. Jag kom på mig själv ibland med att blunda och bara lyssna på hans monumentala röst som speglades mot den kolsvarta Hulingen. Fint avslut.

Taggar thåström

Kvällens bild

av Sandra Wejbro

slags.jpg

Jag var helt enkelt tvungen att dela med mig av gårdagens skönaste bild. Som stort Morrisseyfan värmer det alltid extra fint i hjärtat av att få se växtlighet på scenen. Slagsmålsklubben hade dragit upp en hel skog som de dansade med.

Sida 51 av 58