:+++:

Syster Sol  

Red Stage, Bråvalla.

Bäst: ”När vi kommer”.

Sämst: Tilltalet är oerhört reggae. Yao.

NORRKÖPING. ”Mad mad mad” vill Syster Sol ge till alla hatare som har sagt att hon, Isabel Sandblom, inte kan göra vad hon gör för att hon är blond, vit och tjej. Revanschen smäller mäktigt, över den dansvänliga reggaen, när hennes briljanta text* går vidare.

Det är den större av hennes segrar i kväll. Att hon ger ny profil till en stereotyp genre. Hon gör det med klok lyrik, stilsäker musik och extremt självsäkert, peppande scenspråk. I ”När vi kommer” och fina ”Guided” blir det extra tydligt vilken begåvad sångerska hon är.

Den mindre segern är den mot vädret. Sörjan av brun lera under svarta regnmoln är motpolen till den varmt böljande, solvarma belåtenhet som är reggaens hemtrakt. Det är blött nu, som Alina Devecerski skulle ha sagt. Ett armod som i solig baktakt motas bort.

Marcus Grahn

marcus.grahn@aftonbladet.se

* Nej, för en bra medborgare är en lam medhållare

utan att ifrågasätta makten och statens struktur

Hon är lam för borgare, hon är tam samt följare

av den senaste trenden inom klädindustrin

Hon gnäller inte över sin arbetstid

Hon hetsäter och tränar på sin givna fritid

Hon konsumerar flitigt, är snygg och frigid

Hon häller sina problems i en hushållsmaskin

(Isabel Sandblom)

:+++:

Parkway Drive

Blue Stage, Bråvalla Festival.

Bäst: ”Dark days”.

Sämst: Ljudet är oftare burdust än bra.

NORRKÖPING. Emellanåt blir det framförda enbart en kuliss. En ljudlig ursäkt för att svinga armarna i slåtterrörelser, springa runt i ring och vadstudsa på en sakta torkande asfaltsyta som nyss regnpiskats skrovlig.

Som sådan är Byron Bay-kvintettens musik också väldigt duglig. Den presenterar sig med spänst i steget mellan lättnynnade slingriff, tungfotade breakdowns och strategiskt placerade tvåtaktsrusningar. Bultig och bufflig, men sällan uppenbart douchig. Kraftfullt rumstrerande snarare än snillrigt nyanserad. Hård i kanterna, moshvänlig i kärnan. Arg, men ändå tacksam över att få plats på festivalens största scen.

Helheten har emellertid sina brister. I mitt tycke är det först på senaste given ”Atlas” som gruppen börjar närma sig någon slags dynamik i redogörelsen, vilket gör att äldre stycken likt ”Boneyards” och ”Romance is dead” snarare blir påminnelser om Parkway Drives gynnsamma utveckling än tillvarataget kistguld.

Men, hey. De går ju bra att mosha till.

Mattias Kling

:+++:
Maskinen
White Stage, Bråvalla Festival
Bäst: ”Buffalo blues”.
Sämst: De hårda hoodies som duon brukade klä sig i är nu ersatta av något som bara kan betraktas som en ganska skojfrisk väst på Ronnebys flitigaste rockstjärna Frej Larsson.

NORRKÖPING. Maskinen är för tiotalets festivalkids var Bob Hund var för nittiotalets. De prenumererar på platsen som avslutande akt när ingenting annat räcker till. En fix för de envisast tälttrotsande. Herbert ”Afasi” Munkhammar och Frej Larsson är alltid ett kvitto för bananasgående.
Och i kväll, i skarven mellan klockan två och tre, när gryningen avslöjar lera och nertrampade plastglas, är inget undantag. Alla dansar till ”Alla som inte dansar”.
Trots musikens hårda beats handlar det om visor av allra trallvänligaste slag. Om tjugo år kommer ”Undan för pundarn” vara en lika älskad allsång på Skansen som Lasse Berghagens ”En kväll i juli”.

Per Magnusson

:++++:

Danko Jones

Red Stage, Bråvalla Festival.

Bäst: ”Sugar chocolate”.

Sämst: Ljudet är för tamt och lågt.

NORRKÖPING. Det bästa är att det är så enkelt att uppskatta. Att tre hjärtan klappar kollektivt för rockens skull. Att de blöder i riffen, svettas i ansatsen reser sig på tå så fort ett plektrum träffar en e-sträng.

Utan omskrivningar är det här musik som andas sen fredagkväll. Som är lika brunstig i presentationen som publiken i sig, som leker med genrens klicheér och placerar dem i ett mellanting mellan metal, punk, blues och rawk (en genre som tvångsmässigt måste stavas exakt så).

Som sådant är det förbluffande festivaleffektivt. Redan i öppnande ”Had enough” är publikens gensvar ljudligare än bandet i sig – händerna är i luften, benen ofta över knähöjd, höfterna i ständig rotation.

Sådant är gensvaret som ges, då leveransen är så stadig som den är. Det syns en tio på scen, det låter likt tio tätt sammandrillade personer som höjer reglagen strax ovanför max redan från start och som sedan bara ökar ända in i kaklet – i en final då fallna hjältar hyllas.

Vi jublar för Jeff Hanneman, Ronnie Van Zant, Ronnie James Dio, Tupac Shakur, Clive Burr och Johnny Cash.

Men lika mycket för förutsättningsperfektionen i presentationen, huvudpersonens snyggt James Hetfield-krökta rygg och JC Calabreses kämpainsats till höger om huvudpersonen.

Just därför att det är så enkelt att uppskatta och värdesätta.

Mattias Kling

Fotnot: Danko Jones spelar även på Metaltown i Göteborg den 5 juli.

:++++:
Rebecca & Fiona
White Stage, Bråvalla Festival
Bäst: ”Union”.
Sämst: Mannen i jättesombreron som spårar och kastar sin drink på en oskyldig tjej i publiken.

NORRKÖPING. Efter att ha upplevt två helger av Summerbursts stundtals gravt mansdominerade vip-hylle-house är det befriande att ta del av Rebecca & Fionas fackförenings-dito. Senaste singeln ”Union” är Stefan Löfvens självklara alternativ till statsministerns välkända vurm för Da Buzz. (Jag vet inte om Stefan Löfven alls lyssnar på Rebecca & Fiona, men han borde).
För även om duons dansmusik har en del gemensamt med sina manliga kolleger och de redan som andra nummer fyrar av Sebastian Ingrossos ”Reload” är Rebecca & Fiona så mycket mer underhållande där de studsar, simultandansar och sjunger med i sina hits. Dessutom sportar de den stenhårda looken Adidas-träningsoverallsjackor, ryggsäckar och knästrumpor. Och där David Guetta bränner av dyra bomber har Rebecca & Fiona en scendekor med sparsam DIY-känsla.
Men – och det här är kanske det viktigaste av allt – musiken har en positiv, vänlig och inkluderande känsla som är alldeles unik i sammanhanget. En känsla att ta med sig till söndagen den 14 september, 2014.

Per Magnusson

Macklemore tog bokstavligen Bråvalla i besittning när han klev på näst största scenen klockan 00:40 i natt. Det kändes som hela festivalen var på plats och vevade med diverse händer och armar och ljusstavar och tröjor och härligheter. Och Macklemore, eller Ben Haggerty som han egentligen heter, passade på att dela med sig av lite information där uppe på scenen.

Först sa han att alla deras väskor hade försvunnit på vägen till Sverige. Det tillbakavisades sedan av hans skivbolag som berättade att några av crewets väskor kommit senare än alla andra.

Sedan sa Macklemore att det enda one night stand han haft i sitt liv var för 16 år sedan med en svensk tjej.

Ja.

Hur mycket sanning det ligger i det vet jag inte. Men när vi fick en intervju med Macklemore tidigare i dag berättade han att han vill ha barn. Helst två. Men att det inte verkar bli några än för att han… ja, använder för mycket kondomer.

:+++:
The Gaslight Anthem
Green Stage, Bråvalla Festival
Bäst: Den outtalade förnöjelsen i att bara rocka ut tillsammans.
Sämst: När bandet väljer att imitera Green Day, snarare än Bruce Springsteen.

NORRKÖPING. De bredbenta New Jersey-rockarna med det bredbenta New Jersey-bandnamnet Gaslight Anthem närmar sig sin bredbenta Springsteen-musik från ett punkigt håll. Den perfekta blandningen mellan bensin och halstatueringar, om ni så vill. Och mycket riktigt spränger bandet in tolkningar av Ramones och Misfits bland sina egna rockrökare.
Sångaren Brian Fallon sjunger med underbett och spruckna stämband och skojar vänskapligt om att sätta eld på sig själv varje tisdag – som Rammstein.
Han och hans kumpaner ser ut precis som sina fans, i storrutiga flanellskjortor och lätt oformliga jeans. De låter som tusen källarband med Gibson Les Paul-gitarrer, rockdrömmar och vinden-i-håret-refränger. Jag inbillar mig att det ger dem en speciell koppling till sin publik. ”Det kunde ha varit vi”, liksom. Det är en härlig rock-kamratskap.

Per Magnusson

Festivaler handlar inte bara om musik – det handlar också om att våga vara sig själv! Det tycker i alla fall Findus Andersson, 24, Simba von Schnappenhaus, 24, (som enligt egen utsago ska ha råkat göra det namnbytet på fyllan för 10 000 kronor, vilket han i efterhand mest tycker är lustigt), Benny Petersson, 25, och Dunken, 24.
– Vi vill inspirera andra att komma ut ur sina svenska skal och inkludera alla. Vi vill få andra att våga visa vilka de egentligen är med allt vad det innebär, och precis här, precis nu, får man göra det, säger Findus Andersson.

Foto: Stefan Jerrevång

Såhär lerigt är det på Bråvalla just nu.
Enligt besökarna ”simmar” folk bokstavligen om de drar omkull. Och det är visst vanligast borta vid toaletterna där det är ett ”lerhav”. Vi försökte ta oss dit men tja, det gick inte – på grund av leran.

Betyg: Fyra halva plus.

Eldkvarn
Green Stage, Bråvalla.
Bäst: ”Mina stjärnor har slocknat”.
Sämst: De plushalvor som inte syns.

NORRKÖPING. Den här recensionen skulle ha börjat för en halvtimme sedan. Då satt recensenten i en bilkö. Recensenten kommer fram när hälften av Eldkvarns timme har gått, då Plura Jonsson hälsar till Mauro Scocco med ”Jag saknar oss”. Recensenten har hört ”Fulla för kärlekens skull” med blicken på en vit incheckningstrailer, som ett slags annorlunda sätt att lyssna på en liveskiva.
Är detta viktigt att berätta?
Kanske om man hade hoppats att Norrköpings Eldkvarn skulle få ett oförglömligt välkomnande hem.

Konsertupplevelsen liknar livet självt: det är lätt att tänka mer på hur det hade kunnat bli än hur det är. När ”Mina stjärnor har slocknat” får snöbollsrulla till ett stort och ljuvligt larm av Tony Thoréns bas, Claes von Heijnes klaviatur och Carla Jonssons gitarr hade jag velat se det på kvällen, i mörkret, i festivalens extas. När ”Pojkar pojkar pojkar” och ”En liten kyss av dig” avslutar hade det kunnat vara en skenande final.
Hade det inte varit vackert?
Förmodligen, och förmodligen vettigare, är tanken att de i stället får klippa invigningsbandet på sin hemstads stora fest.
Då hade festen gärna fått en chans att hinna fram.
Att inledningen av Bråvalla präglas av väntan och logistisk frustration är inte värst för den recensent som inte hinner fram, utan för det band som inte får den publik som det förtjänar. Samt för den publik som hindras från att se en konsert som de har betalat för.
På scenen pågår en trygg, tät uppvisning i den rumlande, förälskade rock som har fått Norrköping att göra ett minnesmärke till Eldkvarns ära. Tusentals besökare är fortfarande i kö när Plura berättar om metallplattan som markerar platsen för det rivna hus där Eldkvarn bildades på fjärde våningen 1971:
”Då är tanken att flanören ska se upp och för sitt inre se hur Eldkvarn bildades”, förklarar han. ”Jävligt smart.”
Marcus Grahn
marcus.grahn@aftonbladet.se