”Nothing else matters” går så, så snyggt över i ”Enter sandman” med en Hetfield på knä. Vanvettigt fina fyverkerier under den sistnämnda låten också. Ögonen gillar på något sätt mer än öronen, men hjärtat är ändå med.

…innan det är dags för kvällens orgasm. Ja. Äntligen. ”Dyers eve” som jag har väntat på i 21 år. Jag är marken. Så jävla äntligen.

Falskspel av Kirk i ”The day that never comes” – nej tack! Då känns ”Master of puppets” mer stabil… innan…

”Sad but true”, men jag var tvungen att akutspringa på toa, vilket gjorde att jag missade fyrverkerierna som aviserade ”One”. Ibland är jag bara ett pucko med för orolig mage. Men nu är det ”All nightmare long”, som i sig är värd att drömma om.

Nja, jag vet inte. Publiken verkar gilla, men personligen anser jag att ”Cyanide” hör till ett av de tristare spåren på senaste skivan. Men, som sagt, allsångsgensvar får den i alla fall.

”Broken, beat and scarred”, första låten i natt från senaste albumet ”Death magnetic”, tillägnas Metallica-familjen. Ja, den har ju runt 30 000 medlemmar i Hultsfred i natt.

Jag fäller en tår. Jag älskar. Jag låter ”Fade to black” ta magkänslan mot trevligare viloplatsern den har varit under dagen.

Nu är det dags för kvällens första överraskning; en ”Of wolf and man” från den svarta skivan som ylar mot en svart Smålandshimmel.

Ja, lite så här. Fast större. Och hetare. 

”Fuel” följer och inleds med eldpelare som är hetare än habanerochili. Snyggt.