Versionen av ”Dangerous” tillhör också bland det bättre jag sett med Roxette den här vändan. Powerpop med arenarockvolym.

Tappade bort ordet ”konserten” i förra inlägget. Förlåt. Ordet hann inte tillbaka från toaletten.

”How do you do?” frågar Per Gessle från scen just nu. Jo tack. Ungefär som resten av – rätt bra. Kan inte klaga. Själv? Hallå?

Låten kunde har varit en pratbubbla i teckande serier och heter ”Crash! Boom! Bang!”.

Tycker ni att jag uppdaterar dåligt? Finns inget att berätta. Konserten är framme vid en transportsträcka. Men gitarristen Lundquist larmar fint mot slutet av ”7twenty7. Man skulle säkert kunna grilla korv på strängarna efteråt.

”It must have been love”. Gillar den sekundsnabba konstpausen innan Marie sjunger textens första ord. Sen blir det klang- och jubelföreställning i publiken.

Marie sjunger först en lågmäld version av ”Perfect day” som nästan överröstas av lallarna i baren. Sen: ”Things will never be the same”, en av Roxettes allra vackraste låtar.

Inget fel på Roxettes nya låtar. Som ”Only when I dream”. Men jag föredrar materialet från ”Pearls of passion”. Ja, jag är så gammal (35). Nu harGessle feeling på scen. Han sprattlar och vet inte riktigt vad han ska göra av ben och armar. Vad kallas hans poser? Ni vet vilka jag menar. Har de ett namn? De liknar inget annat. Roxette manglar fram ”Soul deep” nu. En ”Pearls”-låt. Tack för det.

Roxette kommer, av naturliga skäl, inte nå samma höjder som för 20 år sen. Det är inte samma band längre. Men de blir alltmer sammansvetsade live. ”Sleeping in my car” och ”The big L” sitter bättre än jag sett dem göra tidigare på turnén.

The show is igång. ”Dressed for success” inleder, som vanligt. Popmusik är gammalt idag. Att vara i medelåldern och sjunga tonårspop är bra business 2011.