Vi musik-kredd-pajsare kan tydligen tycka vad vi vill, Hoffmaestro drar rejäl publik och de vill festa och det får de garanterat. Men är det bra? Ehm…

Nu rullar vi mot Sthlm igen. Det jag tar med mig mest från kvällen är Maskinens onda ugglor och duons sanslösa maskinmangel. Trist att behöva blada hemåt när festen börjar komma igång på riktigt, och det känns som HULTSFRED. Fast det bästa är att vi slipper vara på plats när Hoffmaestro drar igång det brott mot mänskligheten som de kallar musik. Oh, sådana äckliga tongångar!

Låten Morrissey alltid passar på att spela live – ”Meat is murder” – ackompanjeras av passande obehagliga bilder. Han är åtminstone inte insmickrande i onödan. ”Thank you for your natural beauty” sa han när han gick av scenen.

”Action is my middlename” är Morrisseys nya låt. Den handlar typ om – sex.

Maskinen säger: ”vem är den ensammaste människan ikväll? Morrissey!” Det känns som om de har rätt, tältet kokar, hoppar, dansar, öser, älskar! MASKINEN! 

Mörkret sänker sig över Hultsfred. Moz sjunger Lou Reeds fina ”Satellite of love”.

Maskinen! Oh, vilket party!

”I’m so happy to be back in your beautiful country. I hope we can keep it that way. But – you never know”. Sen spelar Morrissey ”You have killed me”.

Maskinen har vett att använda ugglor, den mest ockulta fågeln,  som scendekor. Sedan har de ett jävla ös som extra utrustning. Dissade just kollegan som spelar samtidigt på största scenen: ”Vet ni vem som är världens ensammaste människa just nu? Morrissey!” Publiken går upp i linningen av extas. Dansextravagns!

Festivalens seriöst mest intelligenta låttext hittills: ”You’re the one for me fatty”. Sen när ”Everyday is like sunday” kommer dör man lite.