Det är solglasögonfest när Skid Row glider in i presstältet på Sweden Rock. Bandet, som säger att de planerar att släppa tre kapitel av EP-utgåvan ”United world rebellion”, kommer att bjuda publiken i Norje på en överraskning som kan överraska dem själva.
– Vi kommer att göra några låtar från vårt nya minialbum men också försöka representera alla skivor… oavsett om vi gör det eller inte. Det kommer att bli en lika stor överraskning för oss som för alla andra, säger Dave ”Snake” Sabo och skrattar.

Bandet som turnerat mycket den senaste tiden har haft svårt att få ihop den nya EP:n och kommer att försöka sprida musiken över det nästkommande ett och ett halvt året.
– Vi har väldigt svårt att skriva medan vi är på turné och i USA bor vi separerade. Men vi kände att det var rätt tid att släppa nu och vi ville hålla ner kostnaden och göra någonting annorlunda, säger Rachel Bolan.
– Det är tuffa tider, så därför är det bra att hålla kostnaderna nere.

Skid Row kommer att fortsätta turnera, spela in och sjösätta ny musik. I USA får de slåss med vilka de kallar ”prinsessorna och pojkbanden”, medan rocken lever kvar i Europa – vilket är en av anledningarna till att de ständigt återvänder.
– Men vi kommer att fortsätta med det här tills vi inte längre kan, säger Rachel Bolan.

Foto: Rickard Nilsson

Till höger: Tävling i vem som kan hänga längst i byxbenen på ett par jeans.
Till vänster: Mario och Luigi väntar på sin tur.

Bara på Sweden Rock.

:++:
Krokus
Festival Stage, Sweden Rock Festival
Bäst: ”Long stick goes boom”.
Sämst: Covern på ”American woman”.

NORJE. Finns redan ett AC/DC.
Och det behövs inga fler. Kvoten är fylld. Därför är Krokus rätt onödiga.
Men efter att ha sett, i tur och ordning, Sweet och Survivor och Kiss och ett trött UFO känns ändå denna europeiska karikatyr av AC/DC lite befriande.
Krokus älskar sin fyrtaktsrock så mycket att de gett musiken ett eget namn: krok’n’roll.
Det är rock som låter som ett verkstadsgolv ser ut. Det är rock som har producerats av en keps med oljefläckar. Det är rock med mycket ”vroom” i tanken och en hel del ”pang-pang” i byxan. Det är rock som vill låta precis som albumet ”Dirty deeds done dirt cheap” eller saluten ”For those about to rock”, och inget annat. Det är rock som varken gillar disco eller grunge. Det är rock med album som heter ”Smutsig dynamit” och låtar som heter ”Bättre än sex”.
Att just Krokus uppträder på den största scenen sent på fredag säger en del om årets program. Förutom huvudakterna är det rätt syrefattigt på sina ställen.
Men det är kanske en annan diskussion.
Krokus spelar åter igen med sin originalsättning (förutom trummisen som är ny och heter Flavio). Bandet är som bäst när de härmar små australiska män i shorts rakt av och som sämst när de börjar sniffa på metal.
Inget är direkt märkvärdigt. Men Krokus har i alla fall kommit på en av de bästa låttitlarna i kukrockens historia:
”Long stick goes boom”.

Markus Larsson

Foto: Rickard Nilsson

I kväll gör Europe sin enda Sverigespelning på Sweden Rock under sin sommarturné i Europa. Och de lovar fansen ett ordentligt set.
– Showen kommer att bli stor och lång. Nu när vi börjar bli lite till åren försöker vi att uppträda så länge vi kan. Vi kommer att göra lite som Bruce Springsteen, säger Ian Haugland.
– Vi har så mycket musik att ge er och det är väldigt roligt att spela.

Europe, som tog en paus och bröt upp under 90-talet för att sedan återförenas 2004, kom ut med plattan ”Bag of bones” förra året och säger att de är ”hungriga” igen.
– Att spela i kväll känns faktiskt lite nervöst. Det är lite känslosamt för oss, vi borde egentligen vara backstage nu, säger Joey Tempest.
– Uppbrottet gjorde att vi fick tid att reflektera och förstå det stora vi hade åstadkommit under 80-talet, säger Ian Haugland.

Efter kvällens spelning väntar England, Spanien, Frankrike, Norge och Dubai. Och Europe strävar fortfarande framåt.
– Vi fortsätter ha roligt, vi har varit ute på vägarna väldigt mycket och försöker att fortsätta vara kreativa, säger Joey Tempest.

Allt är så rimligt på Sweden Rock.
Här står jag och tittar på Doro. Senast jag gjorde det var när Warlock spelade förband till Dio.
Ja, 1987 alltså.

Hundratals journalister väntar just nu på fyra amerikanska män som gillar att spöka ut sig offentligt.

Det är ett ståhej. Presskonferensen med Kiss är dessutom försenad.

Det kan bero på att Amon Amarth mullrar så mycket utanför att att alla i presstältet måste skrika ”VAD SA DU?” till varandra.

Kiss kan med andra ord vara försenade på grund av ett svenskt band från Tumba som tagit sitt namn från ett berg som författaren J.R.R. Tolkien hittade på.

Så rimligt.

Five Finger Death Punch
Festival Stage, Sweden Rock Festival
Bäst: ”Under and over it”
Sämst: Än är FFDP några riktigt starka låtar kort för att verkligen bränna till.

NORJE. Lätthoppat. Dubbelkaggetrampat och thrash-vävt.
Los Angeles-bandet Five Finger Death Punch är ett av de där typiskt amerikanska metalbanden som låter lika feta som de är tatuerade. Ibland med samma Pantera-vässade driv som Machine Head har gjort till sitt signum men ofta melodiskt nog att närma sig Stone Sour.

I sångaren Ivan Moody har bandet förstås den naturliga scenmotor som också är absolut nödvändig för att den här väldigt livevänliga genren ska fungera fullt ut. Med en närvaro som nästan gräver upp publiken till scenen gör han mycket av jobbet i kväll. Speciellt när samspelet mellan honom och den melodibegåvade gitarristen Jason Hook fungerar som bäst.

Och det är när Ivan faktiskt bokstavligt talat lyfter upp en armé av tioåriga fans på scenen som FFDP verkligen visar sin bästa sida. När sångarens prestigelösa värme lyser igenom bandets hårda muskelmetal.

Att se tio barn stå bredvid honom och headbanga sig igenom ”White knuckles” är inget annat än djupt rörande.
                                                                                                       Joacim Persson

Här är den igen – Kiss kolossalkrabba!
I egen hög person. Den har kostat Simmons några surt förvärvade slantar den. Några timmar kvar till den ska veva runt lite här nere i blekinge.

Japp. Så här ser det ut på Sweden Rock när det är som mest Sweden Rock. Campingpublik och ett bekant rockband med mer framgång i backspegeln än framför vindrutan.
Så. Nu står Status Quo i ett gassande solsken och spelar ”In the army now” inför en småmysande folkmassa.
Trevligt utan krångel. Inget jag kommer berätta för barnbarnen om heller. Men just precis ett sånt här ögonblick i Norje som jag har för många av för att kunna skilja dem åt.

Foto: Rickard Nilsson

Okej, här har ni dem, Francis Rossi och Rick Parfitt! 64-åringarna var mäkta glada tidigare i dag, men Francis hade lite skräck för att kliva upp på scenen i kväll och göra fel. Jag vet inte om det kan ha med några former av strumpor att göra, för precis när vi ska till att påbörja intervjun frågar Francis mig ”what is stödstrumpor?”.
Försök att förklara det på engelska ni.
Jag kommer då aldrig att göra om det.