”Panic” är en hyfsad start på en konsert. Festivalens klart största publik också. ”First of the gang” är låt två. Folk trivs, Morrissey borde trivas om han som ryktet säger fått fem timmars massage idag.

Raised Fist ångar på, publiken gillar, jag är så gott som ointresserad. Sportig metalhardcore – just say no.

”Sorry, our keyboard is broken”. Hoppla för White Lies. Gitarrsträngar fixad ju rätt snabbt, det här blev..nått annorlunda. Ändå. Snabb revansch med bästa låten i raden: Unfinished Business. 

Det bästa med festivaler är att du inser hur unik du är med dina tatueringar.

Samtidigt, i Österrike, spelar Clawfinger på en annan floppfestival, där 1200 av 8000 biljetter sålts. De har inga förstärkare, bara poddar och backtracks. Och ett oerhört värdigt backdrop.

Martin, Moz-fanatiker, spelar Morrissey, Morrissey och mer Morrissey på förfesten för – Morrissey. ”Vi har inte dragit några horder direkt, men festen är i hjärtat”, säger han. 

Anna och Jona, festivalens enda punkare, lackade för att bilden jag tagit på dem var så ful (bläddra ner!). Så nu har de skickat nya, snyggare, mer representativa foton på sig själva.

Jag hatar mig själv för att jag använder ordet ”mys”, men sol och Dungen och sitta ner är festivalmys. Med extra flöjtsolo.

Scenshow: Hoppa lite hopprep. Embassy är de små gesternas band.

Heja Sverige, kram från Hulingen.