Slagsmålsklubben mitt på dagen. Dans och lätt obehag. De får publiken att skandera ”Kjell Christofferson” för att sedan förklara att det var hans pappa som dog igår.

En ensam, peppad hårdrockare headbangar  furiöst till Papers skoningslösa krautattack. Vackert.

Dagens första konsert blir Paper, som jag sett 40 000 000 000 000 ggr. Alltid lika introvert, pumpande, monoton postpunkorgasm. När de mässar ”my life is going under” smälter jag som ett litet vampyrbarn i solen.

Det orimliga musikklimatet gör att jag står och lyssnar på tre unga indiemän som pratar om att de vill se White Lies, Raised Fist, Morrissey OCH Hoffmaestro. Jag är så bortom ur led med samtiden.

Efterhäng i Larsson/Steen-suiten. ”Paper imorgon! Varför recenserar ni inte det, små vänner?” undrar jag. Tystnad. ”Hatar ni kraut?” Tystnad. ”Jävla krauthatare.” Tystnad.

Deppigaste som finns: slut på festival och en tom tågräls. Gah! Ge mig ett tåg nu! Eller mer Prodigy.

This is hardcore? Nja. Men väl Suede med extra skrevjuckande.

Förlåt, det var Final Exit. Inte Refused. Dock fortfarande 90-tal.

”Smack my bitch up” och Prodigy får alla att sätta sig ner. Precis som Refused i UÅHC på, tja, 90-talet.

Hur du torkar pjuck, DIY-style på Hultsfred 2011.