”Oh mama, I wanna go surfing!” The Drums depressiva Kalifornien-pop känns aningen malplacerad i Hultsfreds regnskurar. De kör sina gamla hits, nya singeln ”Money” och publiken gör det bästa av situationen – dansar järnet. Jag tycker det är värt att bli blöt.
”Melissa Horn, är inte det ett berg?” Konversation vid frukosten med bloggens punkfantom. Melissa har fått den otacksamma uppgiften att dra igång festivalen på Pampas (förlåt, BLÅ scenen) i lätt regn och med finstämd musik. Publiken är ändå oväntat stor med tanke på läget. Winnerbäck-fansen är trogna.
Trans Am levererar monotont pumpande, nedstämd doomelectro med avslappnade poser, autotunermellansnack och textrader om crack. Jag trycker gilla.
Ösregn och ett festivaltåg fyllt med partyglada tonåringar som skrålar Eric Armadillos ”Vill du ligga med mig då”. Nina lider. Precis som vi alla gör.
”Men alltså. Är du på konfirmationsläger eller?”, undrar Zandra. Nej, bättre!
Hotell Hulingen, Hultsfred.
Notera: jättefet klockradio, jättefet fjärrkontroll, jättefet tv. Samt väggfast askfat på badrummet, trots att det råder rökförbud på hela haket.
Jag älskar platser där tiden stått stilla. Berlinmuren ska upp!
Passande soundtrack: ”Mischmasch”, av och med Paper. Paper-pepp på Hultan!
Cowboyboots.
Basktepjuck.
Jeansjacka.
Skinnjacka.
Jeansväst.
Kängor.
Borde räcka för tre dagar på Hultsfred.
Up yours, Sofi!
Gah! Vill dit! Och mitt under fucking Medeltidsveckan, dessutom. Som hittat!
Nix, lite folk även i centrum, när jag och Sandy njuter av pizza och gratis bea på Venezia. Vi fick även veta att de inte har färska champinjoner för ”folk i Hultsfred vill inte ha färska champinjoner”. Hepp.
Hultsfred 2011 – inte direkt samma hets som jag minns det från 90-talet…
Resan till Hultsfred har börjat. De plågar mig med Lionel Richie, likt galna professorer som droppar schampo i gulliga små kaninögon. Sedan kommer något på svenska, med elgitarrer och meningslös pekoraltext. Tomas Ledin, chansar jag. Eldkvarn, lyder svaret. Det här blir en väldigt, väldigt lång resa.
