Hammerfall x 52 stärkarlådor. Mäktigt.

Nu börjar min mobil protestera. Det här med bloggande slukar allt vad batteri heter. Förödande. Men som tur är så är min eminente kollega Jocke Persson med er hela vägen. När jag kommer hem bjussar jag på en lista över Sonispheres ups and downs. Väl bekomme!

”Heretic anthem” nu. Slipknots motsvarighet till ”Stockholm i mitt hjärta” tillsammans med briljanta ”People = shit” från samma platta, ”Iowa”. Riktigt skönt tunggung.

Corey Taylor gör ett stabilt jobb som allsångsvärd. Publiken följer hans minsta vink. Slipknots #8 hade utan tvekan varit ett fullgott alternativ till Måns Zelmerlöw.

Adam Tensta säger sig vara ovan vid spelningar i dagsljus men gillar festivalpublik och allsång. Alla händer i luften, så nu kör vi!

Slipknot-fansen är riktigt i gasen lagom till popdängan ”Left behind” från plattan ”Iowa”. Dock lite fluffigt i delar av publikhavet.

Slipknot bjuder på mycket gammalt material, till publikens stora glädje. Ljudmixen nere vid scenen är faktiskt hyfsad – nu hörs faktiskt gitarrer och sång mellan kaggar och basmuller. Har alltså hela dagens usla ljud varit ett fult trick för att få Slipknot att framstå som gudomligt bra? Får väl anses en smula taskigt och cyniskt, i så fall.

Earth Crisis styr så sinnesjukt idiothård moshmusik att basisten precis drattade på ändan. Låg där och sprattlade på rygg som en vegankrabba.

”Det här är en känslosam konsert, hela turnén är känslosam. Men det här är inte en kväll för negativitet. Det här är en kväll för positivitet och firande”, säger sångaren Corey Taylor och uppmanar publiken att hoppa som tokar. Publiken lyder snällt.

Slipknot eldar på med mer pyro och allsång. Pyrot är dock inte särskilt överväldigande. Mellansnacket hittills oerhört… Sparsamt.