Mitt på scenen hänger en uniform, för att hedra avlidne baisten Paul Grey, bandets #2.
Wow, alla tre första låtarna är från albumet ”Slipknot” – ”Sic”, ”Eyeless” och allsångsklassikern ”Wait and bleed”. Mäktigt.
Dock inte så mycket av den där utlovade smärtan och våndan i öppningslåten, ”Sic” från självbetitlade albumet. Smärtan står fortfarande den snudd på outhärdliga baskaggen för. Fast här bak på kortsidan låter det hundra gånger bättre än något annat i dag.
Accept kör naturligtvis ”Balls to the wall” som värdig arenarockfinal. Ja jävlar, vilken tidlös heavy fucking metal. Länge leve det folkliga!
Ojoj, Slipknot smäller av bomber, pompa och ståt redan i öppningsnumret. En käftsmäll rakt i 30 000 ansikten. Eller hur många vi nu är här. Har inte sett någon officiell siffra.
Ni som har hökögon lägger säkert märke till att De Åtta spelar i sina röda old school-uniformer, dagen till ära.
Ni som undrat varför just Slipknot av alla band i världen headlinar Sonisphere – här har ni svaret.
Snart Slipknot – Sonispheres la grande finale. Folket strömmar till Söderstadion och Apollo. Stämningen på topp. Go’ å gla’, kexchokla’, nu kör vi!
Dagens underligaste t-shirt: ”Dragonforce dirty power metal slut”. Rimligt.
Nu sticker jag ut nacken ordentligt, men det MÅSTE sägas: gillar du inte Nifelheim, gillar du inte metal. Då är du synthare.
