In Flames avslutar med ”My sweet shadow”. Som de gjort typ varenda konsert de senaste åtta åren. Mäktigare final får man leta länge och väl efter.

Ungefär så här långt bak måste man stå för att baskaggen inte ska kännas som att man kommer vakna upp med blåmärken över hela kroppen i morgon. Vilket är Sonisphere 2011 i ett nötskal. Ljudteknikerna måste var lomhörda.

Man vill ju inte vara en bakåtsträvare, men det är svårt att inte sakna Jesper en sån här dag. Niclas har energin, men inte det där lilla extra. Känns inte helt klockren i In Flames-familjen.

Backstage bjuds det på märklig poledance. På scen bjuder Nifelheim på världens bästa blasfemi. Fuck you, Sonisphere! Fuck you, In Flames!

Wow. ”The hive” från klassiska ”Whoracle”. Vilken spännande joker! Synd att kidsen längst fram, som är lyckligt ovetande om alla skivor före ”Soundtrack to your escape”, inte förstår vad som händer.

Och hela Stockholm gungar under mäktiga ”Only for the weak”. Fridéns Stockholm vs Göteborg-hets ger avkastning. Som vanligt.

På en halvtimme har In Flames bränt av fler klassiska hits än alla andra band på Sonisphere mäktat med att ens drömma om – tillsammans. Det här ärett äkta superband. Hör ni det, alla tvivlare därute? Succumb to the In Flamesology!

In Flames äntrar scenen till tonerna av publikens skanderande ”Alla heter Glenn i Göteborg” – och bränner av ”Cloud connected” från ”Reroute to remain”. Redan allsång, alltså. Allt är i sin ordning, med andra ord.

Hallå 90-tal! Dia Psalma drar stor publik i den extrema hettan. Jag avstår, tack.

In Flames har Sonispheres tveklöst häftigaste scendekor. Eller hur?