Sista inlägget innan vi lämnar kaoset för sängen. Stöter på Martin från At The Gates i nattvimlet. Han berättar att det var länge sedan han var så genuint superpeppad inför ett gig, som inför succékonserten på Metaltown. Det märktes onekligen på scen. Martin säger att efter de tre bokad festivalerna i sommar, är det 50/50 att de fortsätter lira ihop. Så länge det är kul, helt enkelt. Ny skiva då? ”Oerhört osannolikt.” Hepp. God natt.
Utsåld festival och 25 000 pers ser System of a Down just nu. Inte jag. Jag sitter i Khomas luxuösa bil och pratar med gitarristen och hetsporren Johannes, som precis avslutat knegandet på ”The girl with the dragon tattoo”.
Han är numera på förnamnsbasis med David Fincher, och berättar massa hemliga saker om filmen och dess musik som han sedan säger att jag inte får skriva. Senast jag bloggade om cineastknutten Johannes blev han nämligen nedringd av media.
Eller, ja, Västerbottens-Kuriren ringde. That’s it.
Klassåterträff i gamla GBG-dödsskolan: Stanne från Dark Tranquillity gästgrowlar med At The Gates just nu.
GO! Tompa namncheckar Kortedala fritidsgård 1988. Har dock svårt att tro att alla de tusentals som gallskrek ”jaaaa!” faktiskt var där.
Kuriosa: Madball insisterade på att få spela på Metaltown, INTE punkiga West Coast Riot. Rimligt ändå. De känner sig nog mer hemma med familjen Cavalera än Sum 41.
Eftersom det tar en halvtimme att köa sig till mat här på Metaltown spisar jag lite Khoma i tomrummet fram till Anvil. Nästan lika mycket folk sompå Graveyard. Metaltownpubliken vet att uppskatta bland det finaste vi har här i Sverige. Khoma är briljant som vanligt. Nu In it for fighting.
Varför känns Anvils titel ”Juggernaut of justice” som något Charlie Sheen skulle säga i ett galet drogrus? Winning!
Hårt arbetande kulturjournalisten Fredrik Strage finner Khoma vara bedårande Coldplayiga. Jag finner musiken fullständigt obegriplig. Men trevliga snubbar!
Punksvinet Max Cavalera förnekar sig inte. Han bär en svart t-shirt där han säkerhetsnålat (!) fast ett Amebix-tryck. Tidlöst cool crustestetik! I övrigt har Max aldrig sjungit på en skiva utan att åtminstone EN gång vråla order ”prrropagandaaa!”. Så, då fick jag det sagt också.
Det här är Jan Jämte, sångare i Khoma. Han hatar internet, har inte Facebook och vill inte vara med på bild.
På 90-talet var han mindre sansad och modest, dock. En gång hade vi en diskussion om när första Pro-Pain-albumet släpptes. Det här var innan du kunde Goggla allt på en sekund, och debatten urartade till rått, fysiskt våld.
Slagsmålet böljade fram och tillbaka genom min lägenhet på Skolgatan i Umeå, den tog aldrig slut. Jan, som aldrig druckit sponken i hela sitt liv, har bättre minne och hävdar att jag försökte döda honom med en stol.
Må så vara. Jag minns bara att han vann då den gamle elitsimmaren låste min skalle i ett skruvstäd, alltmedan jag slog honom i huvudet med luren till en gammal bakelittelefon.
Till slut gav jag upp, trots att jag hade rätt: ”Foul taste of freedom” kom, 1992, inte 1993 som Janne den lögnaren påstod.
Men han fick sin hämd. Idag är han en firad och hyllad rockstjärna medan jag är en… tja, ett luftslott till bloggare? Vi säger så.
Men för Klings kamera kan han minsann posera, den lömske norrlänningen!
Se – här.