Prick klockan 12 går Loaded på till tonerna av Killing Jokes ”Requiem”. Tyvärr överglänser introt bandet med råge. Kanske orättvist att jämföra grungelightrockarna med ett av historiens fränaste band. Men ändå. Duff McKagan 2011 är bättre på att vara ett supertrevligt intervjuoffer än han är på spela rock’n’roll. Synd på så rara ärtor.
Min intervju idag. På papper. Ej på internet.
Just nu dräller resten av festivalens 33000 besökare in till Norje. Finns både för- och nackdelar med den sena ankomsten.
Bra sak: Ni lyckades undvika när ett åskväder extrembombade vatten sent i går kväll.
Dålig sak: Ni missade gästfesten på Necronauts ypperliga spelning i går. Metal goes live aid.
I dag ser jag för övrigt kanske allra mest fram emot att se pajasorcherna Gwar ha presskonferens i full mundering. Lär bli historiskt.
Necronaut släpar upp stora delar av den svenska metaleliten för en cover på Deaths ”Evil dead”. I samma veva börjar regnet falla som stora, feta dumdumkulor. Så kommer åskan. Floskeldags: Om blixten slår ner på scenen utplånar Gud en hel del blasfemiska fiender med en enda ynka åskknall.
All I’m sayin’ – kicka skiten Old Testament style!
Är det ett spöke?
Nej. Det är Markus Larsson som betraktar extremvädret från presstältet.
I bakgrunden spelar Hardcore Superstar för jublande massor i totalt ösregn.
Totalt märkligt.
Totalt orimligt.
Gå på presskonferens med Joan Jett – check.
Bara fråga om Darby Crash och The Germs – check.
Jag: Är det sant att när du producerade The Germs ”(GI)” (1979) så låg du bara däckad i en soffa i studion?
Joan: Bara på en låt! Jag producerade alla de andra låtarna. Jag producerade den låten också, men i min sömn.
Efter ett tag dör frågorna. Jag skriker ”talk more about Darby!”. Hon svarar ”wadda ya wanna know?”. Sedan pratar hon ett bra tag om Darby Crash, en person som 99.9% av SRF:s besökare aldrig hört talas om. Jag myser. Sedan frågar någon ”if your name was a taste, which taste would it be?”. Rimligt.
I övrigt: Kudos till resten av The Blackhearts som sportar klassiskt engelskt punkspret, komplett med gubbtunnhet och begynnande flint i mitten. GBH och The Varukers – rå ’82, sne ’83! Tvåla till de svinen bara!
Röstlund blev blödig förut i dag när vi passerade ett par tappra med Rädda barnen-bössor. Reptilsnabbt och beundransvärt plockade stockholms mest välkammade kängpunkare upp lädret för att skänka en slant. ”De där har Sweden Rocks mest otacksamma jobb”, hävdade han.
I beg to differ.
Gled just förbi den här snubben. Mitt i metal-farleden mellan kött och syrén sitter en sällsam man och spelar stukade toner på sitt dragspel. Med några ynka kronor i fodralet.
Jag vill inte ens veta hur lång tid karln suttit där.
Ja, ibland är jobbet faktiskt snuskigt lätt. Intervjuade just världens trevligaste och roligaste Duff McKagan. Vi snackade om hans band Loaded, litteratur, film, hans svenska favoritband och – Guns N’ Roses. Eller, gjorde vi det? Oklart läge. Läs i morgondagens papperstidning.
P.S.: Han tyckte mitt Killing Joke-tygmärke var fränt. Som sig bör.
P.S. 2: Han uppmanar mig att sluta röka. Det känns en smula surrealistiskt.
Foto: Lina Boström Einarsson.
Jag har inte sett Crashdiet sedan Dave Lepard var med. Kanske inte min grej numera. Men jag utnämner SImon Cruz mäktiga Wendy O. Williams-tuppkam till festivalens mest fashionkorrekta frisyr. Kudos.
Life ain’t easy when you’re a green machine. Tydligen ska de vegetariska Smålandsrullarna vara tillbaka. Jag har inte sett till dem…
Jag och Metall-Chrille har satt betyg på diverse snygga och fula hårdrockstischor. Spana in – håller du med?
Nu kan jag åka hem då jag sett festivalens bästa tatuering. Jag fick inte killens namn, men han är robottekniker och sa att jag äger Aftonbladet, är snygg och har en stor kuk. Allt det scannade han av på en två minuter lång konversation. Rimligt.