Cyklade tre mil igår för att kolla in Håkan Hellström och några apor i Furuviksparken. Aporna vilade dock. Vilade! Bajs.

Foto: P3 Populär

 Shit, vad jag och Martin på sajten Festivalrykten ser hårda ut. Men det som kan se ut som långvarigt crack-missbruk är bara vanlig enkelt trötthet.

Gästade eminenta P3 Populär imorse för att snacka festivalsommaren, minnen och ge tips om hur man överlever en vecka i ett lerigt tält. Svårt för mig att svara på eftersom jag aldrig tältat på festival. Ett sjukt faktum som jag till slut blev tvungen att erkänna för hela svenska folket.

– Jag berättade att min första festival var Lollipop -96 med bland andra Bob Dylan och Johnny Cash. Det jag missade att berätta var att RYMDE dit för att se Manic Street Preachers, men att de sen ställde in och att allt slutade i misär.

– Jag sa att jag mest ser fram emot Way Out West, Kanye West och Prince. Glömde nämna älskade Roskilde med sina PJ Harvey, The Strokes, Kurt Vile och Bright Eyes.

– Jag hade ett extremt profetiskt och filosofiskt resonemang om festivalernas framtid som jag helt skippade, eftersom jag insåg att jag skulle behövt ca tre timmar mer radiotid. Om den ökade profileringen, hur festivaler utomlands börjat blanda musik, film och konst och de som typ Meltdown i England använder sig av artister för att göra bandvalen.

– Jag glömde att göra en shoutout till den tappra äldre publiken, min mamma och pappa som fortfarande åker på festival varje år. I år Putte i Parken och Way Out West. Det finns ju absolut ingen anledning längre att ”växa ifrån” festivallivet.

Britney kommer till Stockholm och Globen den 16 oktober.

Jag jublade. Sen mindes jag senaste gången hon var här – med ”Circus”-turnén.

– Xanaxtanzen med död blick, som en vän uttryckte det.

Livlösheten senast var sorglig. Hon kändes som en kassako som pengagalen omgivning tvingade upp på scenen för att leverera cashen. Det fanns inget hjärta.

Men jag har kvar hoppet. I höst måste det bli annorlunda.

Britney har ju så mycket fantastiska låtar på sitt CV.

Bok.

Signatur.

Min vän Hjalmar säger att Iron Maiden är barnmusik för barn.

Min vän Daniel säger att Iron Maiden är utvecklingsstörd musik för utvecklingstörda.

Jag vill härmed få fört till protokollet att jag är ett utvecklingsstört barn.

Den 8 juni släpps Aftonbladets bilaga Hårdrock!. I den slår jag fast att jag önskar att gruppen splittrats 1982. Jag äter upp de orden, här och nu.

När Steve Harris drar igång ”Running free”, en av de bästa punklåtarna någonsin som egentligen inte är en punklåt, är han den råaste jäveln på planeten.

Fortfarande, 2011.

En fullständigt magisk afton, sett från mitt perspektiv som fan sedan 20 år tillbaka.

Marcus Grahn betygsätter mer rimligt och nykter och professionellt i morgondagens papper. Han upptäckte ju, trots allt, Iron Maiden under Blaze Bayley-eran…

Allt jag kan säga nu är:

Ni som har biljetter till Ullevi – håll hårt i dem.

Eddie spelar lite gitarr, bara så där. Hepp.

Fullpackad arena i Frankfurt…

…i en lokal som på 30-talet ekade av helt andra slagord…

Spelar luftgitarr till ”Number of the beast”. Kan lova att det inte är något som händer så ofta.

/Christoffer

Foto: Christoffer Röstlund Jonsson

15 000 tyska hårdrockare går bananer.

Hettan är tryckande och publiken överröstar bandet i ”The wicker man”.

Bizarro world, som om hela världen ÄR metal.

/Christoffer

Foto: Christoffer Röstlund Jonsson

Turnépremiär i Frankfurt. Jag körde en blixtkrigintervju med bandet 10 min innan de gick på.

Publikens jubel är örobedövande. Min gåshud på ”2 minutes to midnight” är som Mount Everest.

Imorgon sätter Marcus Grahn plus i papperstidningen.

Nu super vi. Up the Irons!

/Christoffer